Sida 10
6 I DU N 1893 Visiter. En betraktelse i visittiden af Ivar Dal. »J^fcisiter? Man är väl ingen dräng heller!» utropar Georg Nordensvans glada Figge. Jo, det är just hvad man är. Oeh man är mer än så — man är en slaf af de små, de obetydligaste af samhällsplikter. Det är med dem som med knappnålsstygnen, som ofta äro pinsammare och oundvikligare än de djupa svärdshuggen. De stora samhällsplikterna kan man helt enkelt blunda för. Det är ju ingen, som frå- gar efter, om man någonsin fått upp ögonen för dem, eller i hvilket ljus man ser dem. De små plikterna däremot — ja, så starrblind, att man ej ser dem, får mgeu vara, som vill anses ha sina sinnens fulla bruk och vara en bildad ocb belefvad människa. En bildad och belefvad människa! Där är knuten ! Hvem minns ej sagan om kejsarens nya kläder, som ej skulle kunna ses af dem, som voro för enfaldiga eller odugliga för sitt äm- bete. Och hofmän och gemene låtsades se och beundra den ståtliga dräkt, som den spritt- nakne kejsaren påstods bära. Ty hvem ville väl anses enfaldig eller oduglig för sitt äm- bete! Och hvem vill anses för obildad och obe- lefvad! För den skull springa vi i dessa da- gar ur hus och i hus och ställa oss så ifriga att träffa personer, som gärna kunde få resa till Kina, utan att vi skulle sakna dem. Och dessa i sin ordning spela den hejdlösaste glädje att få emottaga oss, som de måhända innerst önska •— dit pepparn växer. Alla löpa vi omkring och dupera hvarandra med ett slags »kejsarens nya kläder», en dräkt som vi ock skulle kunna kalla »vår bildnings och belefvenhets mantel». Hur dyrt den dräkten står oss, ha vi nog ej ens räknat ut. Vi — eller snarare vi kvinnor (ty männen ha ju nästan gjort sig fria från slaftjänsten i detta fall och betala sin rätt att slippa drängskapet med en packe vi- sitkort om året, eller kanske hädanefter med en tidningsannons, en billig skatt i våra da- gar) — således vi kvinnor betala den dräkten först och främst med en liten bit af vår san- ningskärlek. »Visst inte !» hör jag en massa principfasta damer ropa, »vi säga alltid till, att vi inte ta emot, då vi äro förhindrade, men ej att vi äro ute, då vi i själfva verket stå bakom sa- longsdörren och lyssna efter, hvem den besö- kande är.» Nå, det är ju för väl. Edra jungfrur slippa således fara med osanning. Men I själfva, principfasta, sanningsälskande små damer, hur många gånger han I lämnat edra visitkort vid en dörr och med högtidlig min sagt åt tjänste- anden: »Hälsa så mycket! Det var tråkigt, att jag ej träffade frun hemma,» och sedan, så fort tamburdörren stängts, gjort en liten piruett af förnöjelse: »Nå, det var då lätt öf- verstökadt!» Hur många gånger han I gladt skyndat emot en besökande med ett hjärtligt: »Så snällt att titta till mig!» och följt henne till dör- ren med: »Det var bra roligt att få träffa dig!» Och stängt den med en lättnadens suck: »Den välsignade människan, hon kommer då alltid, då det är som olämpligast!» Och hur mycken tid han I ej betalat för den där kosteliga klädnaden! Hur mycket nyttigt arbete, hur många lyckliga timmar in- om hemmet, tillbragta med verkliga vänner, hur mången ljuflig stund af hvila och tanke- frihet och af stärkande, upplifvande promena- der i solsken och friska vindar har ej dräng- tjänsten kostat er! Men man måste ju! Då man har ett um- gänge, får man ej försumma det. Ja, ett umgänge, det har man ju vanligtvis, om man är något så när rangerad. Men att ha ett umgänge är ej alls detsamma som att ha vän- ner, hvilket man ju ej alltid har, om man också är burgen. Det är något, som ej kan fås för pangar. Men sitt umgänge kan man betala med pangar — och visiter. Det är de två slags skiljemynt, som begagnas. Och man måste väl vara ärlig och ge rätt igen. Och när därför fru Andersson kommer farande och önskar fru Petterson ett godt nytt år, fast det innerst gör henne detsamma, om hon skulle dö i influensan eller flytta ur ri- ket eller råka ut för något annat öde under årets lopp, då måste fru Petterson betala med samma mynt. När sedan de värda fruarna ätit en bit lax med mayonnaise, en orrvinge och några skedar glace hos hvarandra, då måste de inom åtta dagar betala den dyra maten med en visit. Och när fru Andersson om våren pepprat in och stufvat undan allt, som gör hennes vå- ning någorlunda hemtreflig, måste hon, innan hon lämnar sin man ensam i de tomma rum- men och far till västkusten, dit doktorn ju rent af tvingar henne — ja, innan dess måste hon besöka fru Petterson för att önska henne en angenäm och hvilosam vistelse i »lugnet på deras lilla sommarnöje», där barnen få roa sig med att segla ikull på den stormiga fjärden och frun med att fara in till staden och köpa mat till alla hungriga gäster, som komma ut med middagsbäten. Och fru Petterson strör naftalinkamfert om- kring sig med gifmilda händer och undrar, när i all världen hon skall hinna att återgälda fru Anderssons visit — ty återgäldas måste den. Så kommer hösten, och fru Andersson åter- vänder till sitt land igen, och hennes man börjar smått undra, om han ej snart skall få upp gardinerna åtminstone i sitt rum. Frun och döttrarna äro emellertid ännu fullt upp- tagna med att packa upp sina koffertar och pyssla om afskedsbuketterna och ägna en suck då och då åt den där löjtnanten, som for utan att . . . Ja, med ett ord, när man kommit öfverens om, att världen är full af svikna för- hoppningar, och när pappa i all tysthet kom- mit till samma vemodiga öfvertygelse — då finner fru Andersson, att hon omöjligt kan vara i staden längre, utan att göra visiter hos um- gänget. Det är nästan, som om hon vistades där i smyg, om hon dröjer längre. Och umgänget lämnar sina höstsysslor vind för våg, besvarar visiten ocb tackar. Heders- skulder, som måste betalas! Ja, är det inte en dyrbar förmån, man där- igenom tillförsäkrat sig? Rättighet att vissa gånger om året sammanträffa med människor, som man i nio fall af tio ej längtar efter, och som ej ha annat att ge igen än det dyrbara, men tomt klingande skiljemynt, med hvilket man själf burit skatt. Kanske skulle de dock kunna ha det, om ej ens beröring urartat till denna köpenskap, som blifvit ett tvång. Och det växer föga godt upp ur tvångets steniga mark. Ty när fru Petterson med hjärtat öfverfullt af oro, hur bon rätt skall kunna handli da sina unga söner, som börja växa henne öfver hufvudet, går till fru Andersson på skyldighets- visit talar hön nog om det sist gifna stycket på Dramatiskan, om sjukligheten i staden och om den senaste realisationen, där hon fick sa- ker så godt som till skänks, fast hon ännu ej vet, hvad hon skall använda dem till. Men hon säger ej ett ord om det, som lig- ger henne närmast om hjärtat, till hvilket fru Andersson måhända skulle kunna gifva henne mer än ett vägledande ord som svar, då hon ju själf är mor åt vuxna söner. Men detta är saker, som man ej har att göra med på en formel visit. Det är till de verkliga vännerna man går med sina bekym- mer och sin oro, det är från dem man kom- mer tillbaka, stärkt och tröstad, med dem man delar såväl glädje som sorg, och det är också med dem, man verkligen är sig själf — men ej med umgänget i gemen. Nej, fru Andersson och fru Petterson dölja troget sina sorger och fröjder för hvarandra och gå år ut och år in, drifna af samma tvång på samma glädjelösa sätt, vissa tider på året, precisa som urverk, till hvarandra pä skyldig- hetsvisiter. Ty man är dock en dräng — så länge man köper samvaron med hvarandra, hvilken köpesumman än må vara. Och man sliter ut mycket i den drängtjän- sten, fast man måhända ej märker, att man nött ut något annat än några par skosulor. Och så mycket kan man ju offra på belefven- hetens och bildningens konto. Ja visst, man bör ej tveka att där lägga ner mer än så, men det skulle ju kunna hända, att den offergärden kunde bestå i något ree- lare, angenämare och billigare — än visiter. I årsskiftet. Ï årsskiftet vill jag rekommendera Iduns alla läsarinnor att lägga sig till med en bok, som ej borde få saknas i något hem. Det är en dyrbar bok, som nästan icke kan betalas med pänningar — den jag åsyftar — och likväl har den endast kostat några få öre och innehåller ingen- ting annat än några ark hvitt papper, som jag småningom fullskrifvit, utan att lägga just vidare vikt på prydlighet och vacker stil. Häftet är ingen dagbok, som man brukar bestå sig med i ungdo- men för att uppteckna sina omogna tankar och intryck, det är intet minnesalbum att inskrifva verser och sentenser i — nej, bevars! Jag har häftat tillsammans de där arken endast för alt skrifva upp mina inkomster och utgifter på dem. Jag ser i andanom många, som te åt detta språk, ty jag är ju ingen köpman eller industriidkare, hvilkens inkomster belöpa sig till tusentals kronor, och då kunna ej heller utgifterna vara så betyd- liga; men ändock bokför jag hvarje öre och hvarje krona. Och som jag gör, gör äfven min hustru. Man tycker kanske, att detta är småaktigt, att det endast passar för köpmannen eller personer, som icke i hufvudet kunna taga en öfversikt af sin affärsställning. Men just för små, ja, de minsta hushåll är en dylik utgiftsbok af största nytta. Man tror knappt, hvad allt en sådan där liten bok lär och predikar, och huru den ibland är vår bäste vän och rådgifvare. Inkomsterna äro snart upptecknade och lätta att öfverse. Men när må- naden är slut och man helt oförväntadt märker ett litet deficit och frågar sig själf: »hvart i all världen ha penningarna tagi vägen?» — då läm- nar denna bok oss besked och håller en spegel framför oss, bättre än någon vän kan göra. Och blir man äfven till en början förargad öfver, att man icke vågar tillåta sig »ett oskyldigt nöje» utan men för kassan, finner man dock snart, om man endast samvetsgrannt fortsätter att bokföra den minsta utgift, att man i grund och botten dock hade föga nöje och verklig nytta af den eller den saken, som man köpte. Man tror sannerligen ej, till hvilka summor pr år den där tjugufemöringen eller femtioöringen, onödigt utgifven litet emellan, går,
Källa: Project Runeberg ·