Idun: 1893

I DU N 5 1893 sade Vina. Och som hon själf var ifrig, dels att fä tillfälle att höra och se den omtyckte predikanten och kristendomsläraren, dels att fl utbyta blickar och leenden med kamrater, steg hon uppför trappan till ingången. Hun- nen dit, vände hon sig till den ännu nedanför stående Sigrid och sade på en gång öfverta- lande och lugnande: »Vi gå in ett litet tag. Det är ju i alla fall snart slut.» Därpå steg hon inom kyrkoporten. Sigrid följde tvekande. Nå, ja. Det kunde ju vara intressant nog att se, hvad intryck kyrkan och en bedjande oeh sjungande församling nu skulle göra på henne, nu, sedan hon själf fått en »sundare och förnuftigare åskådning» och en »säker och själfständig ståndpunkt». De båda blifvande studentskorna voro inne i kyrkan, där de togo plat3 på en invid väg- gen stående bänk. Genast vid inträdet hade de funnit, att predikanten ej var den unge in- tressante prästen, utan en äldre prästman, hvilken med djupt allvar och kraftig stämma läste bönen på nyårsdagen. Vina, rom vid tanken på, huru »lurade» säväl hennes värdinna som flickorna blifvit, ej kunde återhålla ett uppsluppet leende, böjde ned ansiktet i muffen, under det hon i smyg lätt puffade kamraten i sidan. Men Sigrid var för ärlig, som hon själf i sitt sinne benämnde det, att låtsa ett delta- gande i bönen, utan satt med tillbakakastadt hufvud och lätt rynkade ögonbryn, färdig till kritik. Ja, hon skulle nog hafva kritiserat med van- lig logisk skärpa, hade bara icke den högreste, allvarlige mannen där på predikstolen såväl i tal som åthäfvor påminnt henne så mycket om hennes för Here år sedan aflidne fader. Så där hade äfven han stått söndag efter söndag, predikande och bedjande för och med församlingen. Och själf hade hon äfven som ett barn, fromt och kritiklöst, trott på den lära, han förkunnade och på bönens makt. Det var ju märkvärdigt, att minnet af ho- nom, af modern och af hela hennes barndom, nu så med ens och så klart lefde upp inom henne! Allt detta, som varit förbleknadt, ja, nästan dödt under dessa sista år! Att så hade varit, det kunde hon så väl förklara, det låg i sakens natur. Vid tretton år hade hon, efter de båda för- äldrarnes strax efter hvartannat timade död, kommit till sin rike farbroder i hufvudstaden, kommit ut midt i lefvande lifvet direkt från den trånga, inspärrade krets, hvari hon dittills lefvat och rört sig. Och i denna nya värld hade hennes syn blifvit vidgad och skärpt, hade för hennes öron förkunnats andra läror, som med* storm intagit hennes unga, efter om- vexling hungrande sinne; läror, som hade intet gemensamt med den hennes fader och moder bekände. Ja, just däri låg det! Hon hade intet vi- dare gemensamt med de döda, därför hade minnet af dem förbleknat! Den unga flickan hade varit så upptagen af sin egen tankegång, att hon ej vidare följde prästens ord, förrän hennes öra uppfångade orden : »För de barn, som, beredas att första gån- gen begå H. H. nattvard bedja vi.» Och så följde bönen, framsagd med innerlig känsla och värme. Sigrid lyssnade nästan omedvetet och för- undrade sig själf öfver, att hon erinrade sig hvarje ord, såväl det, som sades, som det, hvilket omedelbart skulle följa. Men för fyra år sedan hade hon dock hört dem åtskilliga söndagar. Det brukades ju, att skriftebarnen gingo i kyrkan. Och då hade hon själf varit föremål för denna bön. Men hade hennes bjärta blifvit »öppnadt och rördt» under denna tid? Visserligen hade hon ju kommit i en viss känslostämning ibland. Men denna stämning hade alltid lagt sig, då hon kommit hem i farbroderns hus och där sammanträffat med många af de »nya, frisinnade ideernas» bärare och målsmän, med unga män och kvinnor, hvilka med satirens pilar och hånets gissel nedgjorde allt, hvad hon fordom ansett »högt och heligt» — — » Och sedan allt intill ändan framhärda i sin kristliga tros bekännelse och utöfning.» Det kom något hårdt och trotsigt i hennes sinne. Det var idel tomma ord ! Hon själf och alla dessa hennes vänner och tros- förvanter utgjorde ju ett slående exempel här- på, för dem alla hade dock så bedits — och alla hade de dock brutit med denna bekän- nelse. Huru skulle det väl hafva varit, om hennes far fått lefva? Om han så fått bedja för henne? Om det hade varit för honom, hon blifvit konfirmerad? Hon märkte ej själf, hvilken djup suck vid denna fråga gick öfver hennes läppar och kom Vina att förundrad betrakta henne. Hon var blott medveten om den oändliga trånad efter fader och moder, som på en gång intog hela hennes hjärta, hela hennes innersta väsen. Hon kände sig så förfärande ensam. Hon hade ingen, ingen att helt och innerligt sluta sig till. Tillslutande ögonen, försökte hon tänka sig tillbaka till den tiden, då föräldrarne lefde och hon, omhuldad af deras kärlek, delade sin tid mellan studier för fadern i hans studer- kammare och små enkla, husliga sysselsättnin- gar under moderns uppsikt, framlefde sitt lif i den gamla, tysta prästgården, dit aldrig en fläkt af den nya tidens lärdomsväder hann, där allt var så lugnt och enformigt, men ack, där allt också varit så fridfullt och kärleksfullt. Under dessa sina minnen och tankar väcktes hon af predikantens ord: »Låt oss nu bedja för de sjuka och lidande och i denna bön innesluta en mycket sjuk li- ten flicka, hvars föräldrar anhålla om försam- lingens innerliga och trogna förbön för detta sitt enda älskade barn.» Sigrid hade häftigt lutat sig fram och stir- rade mot predikstolen med vidgade pupiller och flämtande andedräkt, under det kinderna blefvo snöhvita. Hon visste ej själf, om hon var vaken eller om hon drömde. Var det icke henne detta gällde? Var det icke hon, som var sina föräldrars enda älskade barn, hon, som nu låg sjuk och lidande och för hvilkens skull de anhöllo om församlingens trogna och innerliga förbön? Hon slöt åter ögonen. Och ett länge för- gätet minne reste sig med lefvande klarhet för hennes inre blick så, som hon själf till en del mindes det: Hon låg i den tysta prästgårdskammaren i svåra plågor — hsde legat så länge. Och nu voro hennes krafter uttömda. På lördagsaftonen hade läkaren varit där och på föräldrarnes ångestfulla fråga, om det funnes något hopp, hade han sorgsen och ne- kande skakat på hufvudet. Deras älskling hade nog icke många timmar kvar. På söndagsmorgonen hade kyrkdherden, hen- nes far, ej gått i kyrkan, utan fick kommi- nistern ensam sköta tjänsten, och till honom hade blifvit uppdraget att anhålla om försam- lingens förböner för det lidande barnet. Och vid den tiden, då alla i kyrkan närva- rande samfäldt och innerligt bådo för den vör- dade själasörjarens barn, lågo föräldrarne själfva knäböjande vid hennes säng, bedjande, om det så vore möjligt, att denna kalken ginge ifrån dein. Och som fadern ödmjukt och stilla tilläde » Ske dock icke min vilja, utan din », reste sig den förut nästan sanslösa flickan från bädden, sägande med visserligen svag, men dock liflig stämma : »O, så skönt det blåste på min panna! Nu är hufvudvärken alldeles borta, mamma lilla!» Ja, Sigrid mindes själf dessa ord. Hon mindes, huru fadern därvid med nästan för- klaradt ansikte lyft sina ögon och händer mot höjden, och huru hennes moder, tryckande de små, nu feberfria händerna intill sig, med darrande röst och strömmande tårar utropade: »O, mitt barn! Mitt barn! Så är du då för andra gången mig gifven!» För hvarje timme och dag gick sedan hen- nes tillfrisknande med snabba steg framåt. Hon, som förnekat sina föräldrars tro, som nyss med trotsigt sinne förklarat bönen blott vara tomma ord, hon var dock själf ett lef- vande vittnesbörd om, hvilken makt det lig- ger i de troeüdes böner 1 Allt högre och högre stormade en hittills okänd känslovärld inom henne — men allt djupare hade hennes hufvud härunder sänkt sig. Hon hade ej märkt, att prästen gått ned från predikstolen, att en psalm sjungits, och att en annan präst nu stod framför altaret, och hon hade alldeles förgätit, hvar hon var, till dess Vina sakta stötte henne i sidan och otåligt hviskade: »Men Sigrid då, hvad går åt dig? Sofver du?» Sigrid såg upp, visserligen med en dröm- mande och inåtvänd blick, men dock med nå- got förklaradt och inspireradt både i denna och i rösten, då hon sakta svarade : »Ja, jag har sofvit. Men — men nu är stunden att slå upp af sömnen, ty ------------ » hon letade i sitt minne efter fortsättningen till dessa ord, som, hon visste icke huru, hade blifvit lagda på hennes läppar, men fast hon ej nu kunde erinra sig den, skulle hon nog dock snart lära sig såväl detta som alla andra ord, hon i sin barndom hört, och hvilka varit hennes föräldrars ljus och tröst i lif och död. O, att de äfven måtte blifva hennes! Då hon sedan efter gudstjänstens slut stod utanför kyrkan, såg hon med hänförda blickar omkring sig på den i vinterskrud, öfvergjuten af solens ljus, glänsande naturen. »En sådan härlig, en sådan underbar nyårs- dag!» hviskade hon. Men så var det också nyårsdagen till ett nytt lif . . . Priset — 25 kronor — i »Iduns julklappsbasar» har tillerkänts signaturen Ella. Som ingen namn sedel medföljde, torde vederbörande gifva sig till- känna för redaktionen i och för beloppets öfver- sändande. Sk