Idun: 1893

4 IDUN 1893 utbytte sina åsikter; efter de ungas frågade ingen. Vår upplysta tid har naturligtvis ett öfver- lägset löje för all denna siratlighet och prudentlighet, meu en och annan god sida fanns där ändå. Inom den s. k. högre societeten inympas ända från barndomen ännu många af dessa lärdomar i konsten att skicka sig och bidra- ga ej så litet att gifva just detta »chic», som man fåfängt söker tillägna sig vid äldre år. Det är ingalunda likgiltigt, då man kommer in i en salong, att veta sig gå med fotterna inåt, att vid bordet omöjligt få fisken att hållas på gaffeln, att smacka och sörpla, allt saker, som man pinsammast kommer att kän- na, just då man skulle vilja uppträda som allra behagligast. Den angenäma konversationsförmågan, den förekommande artigheten, undfallenheten och uppmärksamheten äro än större förmåner af det- ta omsorgsfulla uppfostringssystem. Det fin- nes blott ett »men» vid allt detta — »för bönder lyft aldrig på floret.» Det, att denna uppmärksamhet företrädesvis ägnas endast umgängesvänner, personer ur »societeten», gör allt till blott en ytlig fernissa och är väl orsaken, att dessa i sig själfva goda egenska- per förkättrats och bortlagts. Detta är emel- lertid lika galet som att afhugga hela trädet, emedan en gren angripits af röta. Det är verkligen någonting godt och angenämt, som nog förtjänar att af uppfostraren tagas i be- traktande; men dessa goda seder, denna go- da ton måste för att komma till sitt rätta värde åtföljas af en än bättre takt och be- lefvenhet, och det är hjärtats. Hjärtats belefvenhet - - den, som visar vän- lighet och tillmötesgående mot hvar man, hög eller låg, utan att ställa sig i jämnbrädd med simpelheten eller i dumdryg täflan med öfverlägsenheten, som förmår bevara person- ligheten utan all anspråksfullhet, och som för- mår finna sig i alla förhållanden, den står så högt öfver hvad man vanligen kallar takt, att man till och med hos den lycklige äga- ren af denna egenskap kan öfverse både med att han går som en anka och ej har reda på alla sällskapslifvets små finesser. Före- nade göra dock dessa båda olika slag af belefvenhet det angenämaste intryck, och har uppfostraren ej försummat sällskapslifvets go- da takt, så får han ännu mindre försumma hjärtats. Vänlighet' och höflighet mot hvar man äro denna belefvenhets första brud. Barnet måste läras att finna själsadel, rätt- sinne och aktningsvärda egenskaper äfven un- der arbetsblusen. Tidigt måste det vänjas vid höfllighet och uppmärksamhet emot gam- mal och ung, hvem det än må vara. Den lilla flickan tager ej upp nystanet, emedan en äldre »dam» fäller det, utan eme- dan hon har en ung och böjligare rygg än den gamla, och då blir förhållandet detsam- ma, om den gamla är en stackars tiggargum- ma. Då gossen lämnar sin plats åt gråhårs- mannen, är det likgiltigt, om denne bär en orden på bröstet eller är klädd i arbetsblus. Gossen är yngre, och därför kan han hellre stå. Tjänarne måste tilltalas vänligt: barnet har intet att befalla, utan måste höfligt bedja om den hjälp, det behöfver, ej heller bör det vänjas att oupphörligt betjänas och uppassas. Om barnet då och då förrättar någon lättare syssla för att bereda tjänaren en lättnad el- ler en liten hjälp, lär det sig fatta, det äfven tjänarne äro människor, ej blott arbetsmaski- ner, inrättade för de rikes bekvämlighet, och det skall lära sig att äfven i framtiden be- möta sina underlydande med vänlighet och godhet. En blomma, förd till den stackars sjuka i källarvåningen, lär barnet den fattiges lika rätt till lifvets njutning och den rikes skyl- dighet att så vidt möjligt lindra fattigdomens hårda lott. En höflig ursäkt till arbetaren, som man stött till i trängseln, är lika nöd- vändig, som gällde det en herreman. Katten är ej gjord att ryckas i svansen eller hunden i öronen. Barnet får ej erhålla det begreppet, att allt är skapadt blott för dess räkning. Det måste lära sig, att det lefver tillsammans med andra lefvande vä- sen med lika stor rätt till lifvet som det själft, och att ovänlighet lönas med ovänlig- het, men godhet med godhet. Hjärtats belefvenhet uppoffrar ej person- ligheten och hemfaller ej heller till tafatthet eller dumdryghet. För att behaga andra eller för att visa sig riktigt tillmötesgående får man ej sänka sin egen personlighet för att ställa sig i jämn- bredd med en underlägsen; om man engång tror sig hafva funit det rätta, får man ej af undfallenhet uppoffra sin åsikt. Barnet måste läras att taga sitt eget hjärta och förstånd, ej andras omdöme, till rättesnö- re för sina handlingar. »Hvad skall världen säga» eller »hvad tror du alla våra bekanta skola tänka» skall ej vara rättesnöret i barnkammaren, utan: »hvad bjuder ditt eget samvete» eller — så länge detta ännu af barnet ej rätt förstås — »hvad tror du pappa och mamma tycka.» Ty van- ligen tar hos de små barnen samvetet sitt tyd- ligaste uttryck i pappas och mammas önskan. Yandt att rätta sig efter sitt eget omdöme skall barnet vid mogen ålder med all vän- lighet och tillmötesgående dock ej uppoffra sin personlighet eller blifva en af dessa halt- lösa stackare, som alltid hafva samma åsikt som den, med hvilken de sist talat. Tafattheten åter beror visserligen till en del på afsaknad af den förut påpekade säll- skapstakten, men härrör kanske lika ofta af ren inbilskhet. Man tror sig oupphörligt va- ra bemärkt, är rädd att begå en »faute», blir onaturlig och därför tafatt, under det den anspråkslöse, som aldrig har en tanke på att någon skulle fästa sig vid hans person, ledigt rör sig på äfven främmande botten. »Alla människor skrattade åt dig» — »alla tyckte att lillan skickade sig så nätt vid bordet» äro farliga satser i barnkammaren. Mycket hälsosammare är då för den blyge ett uppmuntrande: »om du blott är artig och snäll, fäster sig ingen vid dig,» eller det för fåfängan litet stäfjande: »hvem tror du ser på en sådan liten pys?» Tanken att ständigt vara bemärkt tager sig ibland en än otrefligare form i fram- fusighet och dumdryghet. Man vill ej visa sig blyg och slår därför öfver till motsatsen. Att i tid stäfja barnets höga tankar om sig själft och lära det anspråkslöshet är väl bästa medlet mot dessa oangenäma företeelser, hvilka aldrig låta förena sig ined en rätt hjär- tats belefvenhet. Men hafva föräldrarne lyckats gifva bar- nen den rätta hjärtetakten och därmed för- enat godt sällskapsvett, då hafva de skaffat dem de bästa utsikter att slå sig ut i lifvet och blifva aktade och afhållna medlemmar i samhället. Maria Nyström. Till ett nytt lif... Teckning af Fanny Chrysander. f et var en härlig vinterdag, med hvilken det nya året gjorde sitt inträde. Den nyfallna snön hade klädt jorden i oskuldens oeh renhetens färg; dess svällande massor hade utjämnande lagt sig öfver markens många skarpa ojämnheter och förlänat den de mjukaste våglinier. De mörka hustaken voro alla därmed betäckta, hvarigenom hela staden erhöll ett skimmer af bländande glans. Parkernas nakna träd hade åter blifvit lummiga och beklädda med denna hvita skrud, och bättre än någonsin kunde grenarnes och kvist- tames fina konturer urskiljas, nu då de mar- kerades af den glänsande snöranden. Ingen vindfläkt hade ännu rubbat något af denna hvita klädnads draperier, luften var stilla och mild. Stadens klockor hade för en timme sedan i djupa, mäktiga toner kallat menigheten till- sammans i de många templen att där hälsa det ingångna året med bön och sång. Skaror af människor hade äfven hörsammat kallelsen, under det åter andra, njutande af det sköna vädret, vandrade fram och åter på på de större gatorna och promenadplatserna. Till dessa promenerande hörde äfven tvänne unga flickor, som med spänstiga steg och käck hållning vandrade framåt, ej så mycket, som det syntes, njutande af vinterdagens skönhet, utan inbegripna i lifligt samspråk. De talade om skrifningarna till den blif- vande studentexamen och om huru »kitslig» läraren i franska var, om huru tråkiga historie- timmarne voro och däremot huru intressanta lektionerna i fysik och kemi — och så om läraren i kristendom, huru »stilig» han var, och huru »vådligt förtjusta» alla flickorna voro i honom. »Ja,» utbrast den ena af dem — hon med de vackra, regelbundna dragen och de mörka, klara ögonen, hvilka dock så skarpt och dri- stigt blickade framför sig — »ja, det är bara för hans skull, som de höra på och se så uppmärksamma ut 1 Tro mig, du, Vina, de skulle allt gäspa ihjäl sig annars.» »Jag vet nog, att du är litet utilistisk af dig,» förklarade Vina, »men säga hvad du vill, någon skrymtare är han dock icke.» Sigrid krökte sina läppar till ett skeptiskt leende, teg några ögonblick och sade sedan hånfullt: »Men skrymterskor fabricerar han dock i mängd.» »Du är vådlig, Sigrid!» skrattade Vina. »Men det är sant, han predikar ju i —skyr- kan i dag, det hörde jag af min värdinna, som också är rysligt förtjust i honom och springer efter honom öfverallt, där han predikar. Och här ha vi ju kyrkan. Vi ska gå in,» till- lade hon ifrigt, »och se efter, huru många af flickorna äro där. » »Jo, sådana äro motiven till kyrkobesöken,» utropade Sigrid i samma hånfulla ton. »Men för att sitta och se på, huru några dumma flickor sitta och göra sig till, tar jag då inte ett steg i kyrklig riktning. Och den gamla vanan — för det var bara en vana» — be- tonade hon skarpt och ifrigt, liksom hon där- med velat nedtysta en inre röst — »att gå i kyrkan hvar söndag, har jag vuxit ifrån. Jag har inte varit där på närmare tre år.» »Nå, då kan det vara tid på att gå nu,»