Idun: 1893

1893 I DU N 147 Ren svenska. Klingar icke modersmålet skönast? Strandberg. B n af bröderna Grimms sagor berättar, hurusom dvergar gåfvo åt tvänne syst- rar skänker: åt den ena, att vid hvart ord, som hon sade, rosor skulle falla från hennes läppar, åt den anrda däremot, att hvar gång hon talade, paddor skulle hoppa ur hennes mun. Ibland rinner mig denna saga i minnet. Isynnerhet kommer jag ofta att tänka på den senare ungmöns öde, då jag hör »ärans och hjältarnes språk» svårligen misshandlas, då glömma vi lätt såväl skönhetens tjusning som dräktens behag för talets vederstyggliga pad- dor. Men den fulaste kan synas oss skön, om vi fängslas af hennes tal — det är sa- gans rosor, hvilka komma oss att förgäta, hvad som brister i utseende. Alltså, låtom oss vara ense om, att det är af största vikt, att ens tal ljuder väl. Är månne detta uppmärksammadt ? Talar man i allmänhet vårdadt, och söker man tala väl ? Ahnej, icke i allmänhet. Utan att fästa af- seende vid missljudande dialekter och ohygg- liga provincialismer, hvilka rättvisligen ej kunna läggas någon till last, då de ju äro medfödda — ehuru den goda viljan äfven härutinnan kan uträtta mycket, ja, till och med göra trelleborgskan skaplig nog — hän- der det ju ofta, att själfva uttalet lider af betänkliga brister, vanligast orsakade af slarf och ouppmärksamhet. Ett af de vanligaste fel, som begås i detta hänseende, är begagnandet af det idiotiska »hva?» Finns det något mera odrägligt än detta inskränkthetens evinnerliga »hva? hva?» Det gör ovedersägligen intryck af en ohjälp- lig enfald, synnerligast när det ofta upprepas, det låter så ömkligt, så plågsamt, att det kan störa äfven det sundaste nervsystem. Talspråket är vanligtvis i hög grad slarf- vigt och ovårdadt. Man bryr sig sällan om att lägga sig vinn om ett vackert uttal. Allt för efterlåten får man dock ej vara i detta hänseende, man måste undvika ord och ut- tryck, som äro allt för stötande, t. ex. »dom». Om man nödgas tåla det som ersättning för det mera svårsagda dem, så borde man åt- minstone skonas från att höra det i stället för de. Säger en ung flicka: »dom ha’ gått,» så föranledes man lätt att tro henne vara i den så kallade »slynåldern», hennes klädning må vara aldrig så lång. Äger estetiken nå- got berättigande att skrifva oss lagar, så bör den förvisso här säga sitt veto, ty det ges näppeligen grymmare tortyr för finkänsliga öron. Äugust och Äugusta höra till de mest miss- handlade namn, i det au än förvränges till å och än till a. Nu äro vi emellertid inne på ett omtvistadt område, talspråkets bekväma fulheter. Här kommer lätjan och afgör stri- den till förmån för ett laisser-aller system, som låter språkriktighet och formskönhet fara för bekvämlighetens skull. Mycket af sven- skans forna klangstyrka och kraft har däri- genom gått förloradt, här må blott erinras om alla starka verb, som försvagats under tider- nas lopp. Det torde för öfrigt ej löna mö- dan att yttra något, »språkets utveckling» får man naturligtvis lof att erkänna. Ett vårdadt uttal gör dock städse ett behagligt intryck, då ett slarfvigt däremot ofta är stötande. Någon kommer kanske nu med påståendet: »ni vill alltså, att man skall tala som en bok.» Nej, vare det mig fjärran! Äldrig får man låta ett ängsligt grammatikaliskt sträfvande lysa igenom! Det låter blott ona- turligt och konstladt och bör på den grunden obevekligt bannlysas. Men helt säkert ligger det ett stort område mellan det konstladt regelrätta och det plågsamt slarfviga. Är det mindre trefligt att höra: »komma ni till mig i morgon?» än »kommer ni te mäj i mårrån?»? Tänken, mina damer, på behaget af ett vackert tal, detta behag, som mera förskönar än någon dräkt och endast kostar en liten smula besvär! Om uttalet af orden ofta ger oss orsak till befogade anmärkningar, så gör valet det nä- stan lika ofta. Och huru mångfaldiga ord är man icke hågad att utdöma! Först och främst alla »slang»-uttryck, så- som »kiligt», »urstyft», »inte pjåkigt» och så vidare. Många unga damer tro sig därige- nom gifva en pikant och treflig ton åt sam- talet. Âhnej ! I umgängeslifvet är allt »slang» fördömligt, om det än kan tolereras inom en förtroligare krets. En ledig umgän- geston kan nog uppehållas ändå. Till de missbrukade ordklasserna höra ad- jektiven. De vridas i de galnaste meningar och sammanställningar, synnerligast när de skola uttrycka förtjusning. Praktfullt i stäl- let för vackert, storartadt i stället för täckt, alldeles galen i stället för mäkta vred —- ja, tänk efter, om ni ej själt mångfaldiga gånger gjort er skyldig till slika oharmoniska och meningslösa yttranden. Superlativer böra be- gagnas med försiktighet, liksom i allmänhet förtjusningen bör tyglas så vidt möjligt är. (Inom parentes dristar jag mig till vederbörande anmärka, att det ej är så förkastligt att an- vända andra ord än »söt» och »rysligt söt» för att uttrycka förtjusning. Det finnes näm- ligen — ack hur många! — personer, som använda detta ord om allting, såväl om Öd- mann, Goethes Faust, Niagarafallen och »la fin d’un héros» som skodon, klädningar, bu- ketter och annat slikt. Sina modiga tio år dröjer det nog, innan det försvinner ur ord- boken.) Öronslitande äro för öfrigt en massa sam- manställningar, som »gräsligt vackert», »gruf- ligt skönt», »vådligt stiligt», »orimligt smak- fullt» med flere. Hur meningslösa och hur — allmänna uttryck! Ännnu värre, fastän ej så allmänt, är det att höra unga damer använda hata och förakta om saker, som de ej tycka om. Den, som »hatar korallhals- band» och »föraktar släp», är mycket olyck- lig i valet af uttryck, hennes grundsatser må vara aldrig så sunda. Man bör också undvika att i sitt tal an- vända »han» och »hon». Som tilltalsord äro de under alla förhållanden afskyvärda, och äfven annars bör man så vidt möjligt in- skränka deras användning. Det finnes äkta män, hvilka städse säga »hon» om sin hustru, liksom det finnes fruar, som säga »han» om sin man, men detta bruk är osmakligt. Lika obehagligt är det, när »herrn» eller »frun» användes ensamt. Det bör alltid gälla som en okränkbar lag, att tillnamnet medtages, För mången är det en stor frestelse att lägga sig till med stående uttryck, hvilka, använda i tid och otid, genom det ständiga begagnandet blott varda utnötta och ännu mera intetsägande. Det finnes knappast nå- gon ovana, som är så löjeväckande och så lätt ger anledning till gyckel som denna. »Ja, ja men», »nej men tänk», »så att säga», »ja visst ja» äro några prof ur högen på dessa lustigheter. Endast ett så föga märk- bart uttryck som »och så» kan göra ens tal ohjälpligt löjligt, då det ideligen användes. Tänk på era umgängesvänner, finnes det ej bland dem någon eller några, som lagt sig till med något snarlikt uttryck och jämt an- vänder det vid de mest barocka tillfällen? Är så för handen, inser ni förvisso, att man ej nog kan akta sig för att lägga sig till med några favorituttryck, ty de gifva städse rika tillfällen till karrikatyrer och förlöjli- gande hämningar. Till sist en anmärkning, som gäller den kanske svåraste af alla de vederstyggliga pad- dorna: användandet af de onödiga utländska låneorden. När motsvariga svenska uttryck finnas, är det rent af oskickligt och från alla synpunkter fördömligt. Först och främst, emedan det kan hända förargliga misstag. Vidare, emedan det visar ringaktning för vårt eget språk att i onödan nyttja främmande ord, som vi lätt kunna undvara, och till sist eme- dan det så ofta ger intryck af skryt. Det låter, som om man ville visa sig i besittning af språkkännedom och därför slängde fram glosor vid lägliga tillfällen. Har man så anledning att förmoda, att den, till hvilken man talar, icke kan det ifrågavarande språ- ket, är det en ren ohöflighet. Det känne- tecknar brist på takt och verklig bildning. Därför — tala svenska. Ännu några ord! Hör ni några af dessa allmänna förseelser mot språket, så låt ingen märka, att ni gifvit akt därpå! Gör rättelser endast genom att själf undvika felen, och gör för all del vederbörande icke uppmärksam på, hvad han låtit komma sig till last. En vaken iakttagelseförmåga skall snart lära er att undvika »paddorna» och vara er den dverg, som låter rosor falla från edra läppar vid hvarje ord. Språkets makt är stor, gör eder den underdånig, älskvärda läsarinna! L. B. I skuggan. Berättelse af Ernst Lundquist. (Forts.) B röken Malm var för öfrigt den enda af socknens damer, som bevärdigade den yngre af bröderna Törne med någon uppmärk- samhet. Han var blott ett bihang till sin bror, som helt och hållet öfverglänste honom i allt. Lille Agathon var poet, sades det, och hade skrifvit små pessimistiska lungsotsdikter i en studentkalender. Då Karsten inackorde- rat sig på landet för att få vara i fred och skrifva på sin doktorsafhandling, hade brodern följt med för att få dikta ostörd i naturens sköte. Han var nästan aldrig hemma, han låg hela dagarne i sin hängmatta uppe i skogs- backen. Det var en sådan skön barrdoft där uppe, och det behöfde han både för sin diktning och för sitt bröst, sade han, ty han inbillade sig vara lungsiktig, och utan denna melanko- liska illusion skulle han ej ha kunnat åstad- komma någonting inom den gren af lyriken, som han nu en gång valt till sin specialitet. Han ville aldrig visa eller läsa upp något af sina verser; bad man honom därom, rodnade han som en flicka och skakade på hufvudet, så att den långa, svarta, konstrikt neddragna poetlocken kom alldeles i olag, men Karsten försäkrade småleende, att broderns poesi alls