Idun: 1893

148 I DU N 1893 icke passade till sällskapsnöje, den luktade granris som portgången i ett sorgehus. I dag hade fru Fanny tagit poeten om hand. Hon stödde sig lätt på hans arm, medan de gingo uppför den branta backen i björkarnas glesa skugga. Hon såg ovanligt skälmaktig ut, lilla Fanny ; det var bestämdt Dågonting hon tänkte på, ty medan han med sin entoniga, alltid i moll stämda röst höll ett litet före- drag om den italienske skalden Leopardi, den pessimistiska poesiens fader, om hvilken hon förrådt en straffbar okunnighet, gick hon och såg tankspridd ut, svarade ja, nej och jaså på alldeles oriktiga ställen och kunde ej ta sina klippska ögon från den grupp, som hon hade framför sig i backen : licentiatens eldröda filt- hatt ooh breda rygg, dominerande en hel myll- rande svärm af ifrigt trippande och klättrande ljusa sommarklädningar. Plötsligt tycktes hon komma på en idé och vände sig till Agathon i afsikt att göra honom en fråga, men så hej- dade hon sig : det var för sent. Sjöns blanka spegel blixtrade redan fram mellan de hvita björkstammarne; man var vid målet. På en stor, mossig sten alldeles nere vid vattenbrynet stod en liten hvitklädd, älflik skepnad och viftade med en skär parasoll ; det var »pyret», Maggie Silfverfelt. Nedanför ste- nen hade Homsbasunen, klädd i himmelsblått med små hvita rosetter på alla möjliga och omöjliga ställen, intagit en drömmande poetisk attityd och viftade ett larghetto amoroso med en röd sjal. De bägge bantande länsmans- döttrarna anlände nu också från sitt håll, flå- sande af ifver och embonpoint och eskorterade af en piga, som bar matkorgen och sjalarna. Nu voro således alla församlade. Det var onekligen en vacker plats. Den lilla sjön med sina gräsbevuxna stränder låg där som en oval spegel infattad i en smal ram af grön plysch. På den sida, där sällskapet slagit sig ner, hade man en tät, frodig björk- skog tätt bakom sig, full af förtjusande små grupper af mossiga stenar och ormbunkspartier. På andra sidan sjön reste sig en lodrät berg- vägg, krönt af allvarliga tallar, som stodo nä- stan svarta mot den blåhvita himlen. I en vassrik liten bukt låg en ökstock fastgiord vid en murken brygga. Ett par hvita näckrosor hade glömt sig kvar, där skuggan var djupast nära andra stranden, och lyste nästan onatur- ligt stora ur sitt halfmörker. Längre ut öfver sjöns släta, blå yta dallrade förmiddagens var- ma ljus, och där surrade en och annan slända och lät sina gröna, glasartade vingar glittra i solskenet. Ännu var det jämförelsevis skuggfattigt på den sida om sjön, där björkarnas rike låg, och där sällskapet slagit sig ner, men på eftermid- dagen skulle där bli så mycket svalare och behagligare. För öfrigt kunde man alltid finna skugga ett litet stycke inåt skogen, och där bredde man också ut sina sjalar och filtar. Men nu blef det en svårighet. Agathon var inte alls nöjd. Om han vetat, att det var i en björkskog man ämnade slå läger, hade Kan inte alls följt med ; han var van att andas barrdoft, det var ju därför han var på landet. Här fanns ju ingen plats för honom att knyta upp sin hängmatta, som han enkom släpat med sig den långa vägen. Och med ett bort- klemadt barns tjurande min såg han öfver till tallarne på andra stranden, som om han halft funderat på att skilja sig från det öfriga säll- skapet och bege sig dit. »Följ med mig,» inföll fru Fanny hastigt, »jag vet en bergknalle ett litet stycke inåt skogen här — bara ett par minuters väg —» där det växer både tall oeh gran.» Poeten antog förslaget med tacksamhet, och de båda begåfvo sig i väg. Nu fick Fanny ett ypperligt tillfälle att komma fram med det hon haft på hjärtat. Hon började tala om, huru ledsamt det var, att de bägge unga herrarne nu skulle resa, och huru tomt det skulle bli efter dem, så mycket tommare som man ju ej hade det ringaste hopp, att de någonsin mera skulle komma tillbaka till dessa bygder. Ja, herr Agathon kanske, men alls inte hans bror, ty om han disputerade och blef filosofie dok- tor i höst, eklaterade han naturligtvis genast sin förlofning, och innan nästa sommar vore han kanske redan gift. Vid ordet förlofning fick Agathon ett spändt uttryck i ögonen och kring munnen, som om någon hviskat till honom ett »gif akt ! » »Ja, det är mycket troligt,» svarade han. »Tycker ni inte det är bra ovänligt af er bror,» fortfor fru Fanny och betraktade honom med en lurande sidoblick, »att han gått här hela sommaren bland oss som ett hemlighets- magasin och inte velat tala om för någon här, hvem han är förlofvad med? Åtminstone kunde han väl ha sagt det till mig, så goda vänner som vi ha varit, han och jag! Jag kan inte neka för, att det har retat mig ko- lossalt. Ser ni, herr Agathon, det är min specialitet att vara allas förtrogna i kärleks- affärer. Under de år jag tillbragt somrarna och julveckorna här i socknen, har jag varit van att läsa i allas hjärtan som i en uppsla- gen bok . . . det måtte vara något hos mig, som rentaf tvingar folk att komma till mig med sina förtroenden, och det roar mig, det erkänner jag. Ni kan aldrig tro, så många partier jag ställt ihop i Stockholm ! Partier af prima kvalitet, fina och solida, hållbarheten garanteras . . . alls inte shoddy ! Och därför kunde er bror gärna ha varit uppriktig emot mig, tycker jag.» »Han har kanske haft sina skäl.» Hon gaf honom en gnistrande blick och knöt handen, som om hon velat slå honom, men i stället fattade hon hans arm, såg på honom med sitt blidaste, mest förföriska små- leende och sade i smekande ton : »Hör nu, kära herr Agathon, jag tycker, att ni och jag ha blifvit så goda vänner på den här tiden ...» »... att jag gärna kan skvallra om Karstens hemlighet för er?» afbröt han. »Ja, men det gör jag inte, för det har jag lofvat honom.» Hon släppte genast hans arm och for ett stycke åt sidan, som om hon brännt sig på honom. »Jaså, ja, som ni behagar,» sade hon isande kallt. »Då skall jag tala om för er, att er brors hemlighet alls inte är någon hemlighet — för mig åtminstone. Den, som vill lura mig i såda fall, får allt vara ovanligt slipad. Jag vet mycket väl, att er bror inte alls är förlofvad, hvarken hemligt eller eklat ; porträt- tet på hans bord föreställer inte hans fästmö, och ringen han bär pä högra handens ring- finger — ja, hvar han fätt den ifrän, skall jag veta, innan vi skiljas i kväll!» Därmed snurrade hon i väg och lämnade Agathorf åt sitt öde, förbluffad, med gapande mun; han kom sig ej ens för att ropa efter henne och fråga, hvar de där tallarna växte, som han skulle kunna binda npp sin häng- matta emellan, men antagligen hittade han dem på egen hand, ty han kom ej ner till de an- dra, förrän det led till middagsdags. Fanny återvände nu till stranden, men hon gick med flit ej den genaste vägen, ty hon var så ond, att hon behöfde svalka sig litet, innan hon kunde visa sig för de andra. Åh, hon hade minsann skäl att vara ond! På licentiaten, på lungsotspoeten, på Allan, som inte velat hjälpa henne en enda gång med att sondera, och allra mest på flickorna — ja, hela skocken ! Det var som om de i sommar hade sammangaddat sig mot henne, för att hon ingenting skulle få veta. Annars hade de minsann haft brådtom att komma till henne med sina förtroenden, men nu? Trodde de kanske, att de hade en rival i henne, därför att licentiaten pratat så mycket med henne under promenaderna efter kvällsmaten, då ung- domen från de olika gårdarna så ofta »hän- delsevis» sammanträffade på landsvägen? Åh, det var skamligt, och hon skulle minsann häm- nas på dem, innan hon reste hem till Stock- holm i september. För öfrigt, inte var det den minsta konst för en psykolog som hon att genomskåda dem allesamman — de voro kära samt- och synnerligen, det var inte tu tal om det —, men hvarför kunde de inte helt ärligt tala om det? Och när någon af dem träffat honom enskildt och Fanny frågade hvad han hade sagt, hvarför skulle hon då få undvikande svar? Hvarför skulle hon hållas utanför? Hvarför kunde hon inte få veta, hvad det var han hviskade till Hortense vid kyrkoporten i söndags och hvad han skref i Domsbasunens poesialbum häromdagen? Ja, till och med det där lilla lindebarnet Maggie blef stum och inbunden som en bok med sju in- segel, så snart Fanny gjorde det minsta för- sök att lyssna med den moderliga vänskapens stetoskop på hennes flämtande lilla hjärta. Och Lina sedan i går kväll, hur hade hon inte låtit tigga och be sig, innan hon lät Fanny slippa in i licentiatens rum en enda minut och kasta en blick på det där famösa por- trättet? Hon skulle bara ha vetat, hvilken upptäckt just det där porträttet då gaf anled- ning till! Men gudbevars, om de andra tego, så nog kunde hon tiga också. Och innan man skildes i kväll, skulle allt vara klart — allt. (Forts.) Just nu! Just nu är ögonblicket inne, när I bören låta edra goda tankar bli till gärning, I alla vänliga läsarinnor, som från första stun- den ämnat med edert lilla strå till stacken bidraga till allas vår skollofskoloni.1 Ni har dag från dag skjutit upp — det brådskade ju ännu ej, menade Ni; men nu bli vårda- garne allt längre och ljusare, de fly så snabbt sin kos, att innan vi veta ordet af, är stun- den inne för skolornas afslutning. Och då bör allt vara klart. Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser dessa rader, och låt den vackra föresatsen bli verklighet! Dröj ej längre: den minsta gåfva af godt hjärta gifven kan bli till väl- signelse ! Så måtte då allas edert beslut bli detta: just nu! Ingen, som något kan offra, om än aldrig så ringa, skall tveka att vara med, när det gäller de fattiga barnens som- marfröjd. Bidragen insändas till Bedaktionen af Idun, Stockholm, i postanvisning eller postsparmär- ken (ej frimärken). Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att den är afsedd för »Iduns skollofskoloni». Alla inflytande bidrag redo- visas i Idun.