Idun: 1893

1893 IDUN 151 om de genom omsorgsfull kokning blifvit all- deles mjuka. Illa kokta eller af underlägsen sort äro de härda som småsten och böra kunna förderfva den bästa matsmältning. De spela samma roll i alla klasser af det spanska folket som potatisen hos oss, och det är, då gar- banzoskörden slår fel, är ett verkligt olycksår. Dessa ärtor betinga ett ganska högt pris, och husmoderns stolthet är att hafva stora och goda garbanzos på sitt bord. Mycket spar- samma fruar — och i både öfre och lägre medelklassen äro familjens inkomster ofta så knappa och barnskaran så stor, att stor spar- samhet blir en tvingande nödvändighet — räkna de garbanzos — så påstår åtminstone malicen — de hvarje afton själfva utlämna för att öfver natten ställas i vatten, hvarförutan man ej anser det möjligt att få dem ordent- ligt kokta. Följande morgon stoppas de i en liten påse af tunt tyg, hvilken nedsänkes i »pucheron», då soppan kokar som bäst. Vid half-ett-tiden tages alltsammans af el- den, soppan silas ifrån och får en tillsats af risgryn, maccaroni eller vermicelli. Den är välsmakande och närande, isynnerhet om en liten bit fläsk eller — i förmögnare hus — rökt skinka blifvit lagd i pucheron. Till soppan ätes en stor mängd af det ofvan nämnda brödet, och på densamma drickas två »finger vin», som uttrycket är, utspädt med mycket vatten. Att dricka mer än så till middagen och lika mycket till kvällen tror jag icke faller något fruntimmer in, och högst få män dricka mera än så vid måltiderna i hvardagslag. De som ej hafva råd att dagligen anskaffa sin lilla köttbit, äro i sanning fattiga och söka vanligen ersätta den med desto flere garbanzos. Ofta ser man i tarfliga spisloka- ler gästerna förtära stora portioner däraf, och den middag arbetskarlens hustru bär till mannen, består af dessa ärtor, ett brödstycke och en slunk vin. Tiggare och arbetslöst folk äta bröd med lök eller frukt till. Korf är äfven en älsklingsrätt bland folket, men det är synd om de utländingar, som måste äta af den spanska korfven. Konsten att göra sådan står ännu i sin linda, och en svensk matmoder skulle häpna öfver att se, huru vacker slakt där fördärfvas af idel okunnig- het. Man har ingen aning om hvad det vill säga att hacka köttet fint, utan stora kött-, fläsk- och lökbitar tvingas in i korfskinnen och bultas ihop, sedan de först blifvit färgade mörkgula med saffran och starkt kryddade med peppar. Korfven rökes och ätes meren- dels rå. Sedan den lättvindiga middagsmåltiden blif- vit undanstökad, slår sig den spanska mat- modern till ro, tills aftonmåltiden skall till- redas. Den serveras vid åtta- eller nio-tiden, sedan familjen efter dagens hetta och mödor hunnit i aftonsvalkan promenera sig både hungrig och trött, och kan kallas för da- gens hufvudmål. Icke som skulle det nu vankas mycket mat — spanjoren tror ej på det hälsosamma i att om aftonen stoppa ma- gen full — men nu har husmodern tillfälle att bjuda på litet omvexling och visa sin skicklighet i matlagning, om hon har nå- gon. I allmänhet är dock supén på sitt vis lika enkel som middagen. I hvardagslag vankas en rätt af stekt eller stufvad fisk, en kötträtt eller grönsaksrätt, eller, om råd och lägenhet tillåta, båda delarne. Sön- och helgdagar firas med efterrätter af enklaste slag — inkokt frukt, stekta äpplen, omelet- ter eller mycket söt risgrynsgröt utan mjölk. Bland spanska nationalrätter märkes »arroz à la Valenciana», som består af köttstycken stufvade med risgryn och bitar af en slags inhemsk röd peppar, som, då den ej är för stark, gifver en rätt god smak åt maten, men annars hotar att alldeles förbränna en ovan tunga och strupe. Köttet i Spanien är i allmänhet godt, utom den tid på året, då boskapen går ute och på alla ängar äter vissa för den ohälsosamma örter, hvilka göra köt- tet segt som sulläder. Som köksspislarne merendels alldeles sakna ugnar, ser man al- drig stekar af något slag på ett spanskt bord. Biffstekar, kotletter och stufningar skulle vara mycket goda, om ej den förskräckliga seden funnes att till öfvermått krydda med lök af ett slag, som bokstafligen förpestar den, som ätit däraf. Kalfkött får man af prima kva- litet — långt öfverträffande våra bästa göd- kalfvar, ty de slaktas aldrig yngre än två månader. Vid påsktiden föras otaliga späda lam in till städerna. De utgöra en fin och eftersökt rätt, och i flere veckors tid kalasar man tappert på dessa påskalam, hvarvid den helt naturliga följden dock blifver den, att man sedan året om aldrig ser något fårkött. God tillförsel af ägg och fjäderfä finnes i all- mänhet, och de förmögnare stoppa gärna en half höna eller en kyckling i sin »puchero» tillsammans med köttet eller steka en sådan till kvällen. En annan nationalrätt består af den från Skottland och Norge kommande torkade stock- fisken, hvilken beredes på alla möjliga rim- liga och orimliga vis. Stufvad med tomater och risgryn utgör den en egendomlig, men ej illasmakande rätt. En svensk kan ej annat än tycka det är skada, att spanjorerna ej i stället för stockfisk taga den sköna svenska kabiljon från Sverige — hvilken delikatess skulle den ej i Spanien utgöra! I hamn- städer finnes i allmänhet öfverflöd på god fisk och särdeles på de små fina sardinerna, som flitigt fiskas längs hela norra kusten. En slags jättehvitling, hvar skifvor skäras på tvären och stekas eller stufvas, äter man äf- ven mycket, men den s. k. «besugon» är dock Spaniens nationalfisk och sändes i mas- sor inåt landet. Den liknar till det yttre en stor flat aborre och har ett särdeles väl- smakande och hvitt kött. Stekt, kokt eller stufvad utgör den förnämsta rätten på själfva julafton och vid andra högtider samt betalas ofta mycket dyrt. Fattigt folk i sjöstäderna äta gärna de vämjeliga bläckfiskarne, hvilka se ut som en hvit geléartad massa, men stuf- vade med risgryn och kryddade med saffran anses vara en verklig läckerhet. En ännu större sådan, hvilken mycket eftersökes af de förmögnare, är ett slags små hvita ålar, hvil- ka fiskas i vissa floder och ses i stora högar på fiskmånglerskornas bord. På utländingen göra de ett högst obehagligt intryck, då de ej äro större än daggmaskar, men hafva små hufvuden och ögon snarlika ormens. De kokas i vatten och lära vara mycket delikata, men själf hade jag aldrig mod att smaka på dem. I fråga om bakelser och sötsaker tyckas spanjorerna icke stå efter andra nationer, tvärtom förvånas man öfver den mångfald och det öfverflöd sockerbagardiskarne erbjuda köparen. Vid jultiden anstränger sig en kon- ditor isynnerhet för att locka köpare, och hvarje olika landskap i Spanien sätter i om- lopp något för detsamma egendomligt slag af knäck, mandelmassa eller tårta. Staden Toledo öfversvämmar dessutom hela landet med stora runda askar innehållande fin mar- zipan, merendels i form af en hopslingrad orm, med ett hiskligt hufvud, försedt med både tunga, gadd och ögon. För öfrigt tyckes den spanska kokkonsten, i få ord sagdt, egentligen bestå af skicklighet i att handtera stekpannan, ty denna begagnas ständigt, icke blott blott till stekning, utan äfven till kokning och stufning. En spansk spis lämpar sig ej heller för kokkärl sådana som våra. Den ser ut som ett stort fyrkan- tigt altare af hvita glacerade kakel med två eller tre små rektangulära fördjupningar med järngaller till bottnar. Dessa fyllas nu med de träkol kolhandlaren hvarje vecka aflämnar i en eller flere säckar, och med tillhjälp af en pust börja de snart glöda. Sedan gäller det blott att väl och stadigt kila in lerkru- korna i den röda massan eller att på den- samma balansera stekpannan, så att ingen olycka händer, samt att ständigt förmedels pust och nya kol hindra elden att slockna. Diskuterar man någon gång med sina span- ska vänner och uttalar sin förvåning och beundran öfver den sparsamhet och måttlig- het man ser öfver allt, rycka de ofta blott småleende på axlarne och gifva luft åt det vanliga utropet: »Que quiere Usted!» (Hvad vill ni ! Que voulez-vous !) En och annan tillfogar med den själfkänsla, som ofta hos dem förekommer ganska berättigadt: «Vi äro ett fattigt folk, och det kan ej falla oss in att öda ut mer än som oundgängligen behöf- ves på mat och dryck. Våra fordringar äro icke stora, därför att våra medel oftast äro små, och vi måste låta oss nöja med litet nog.» Skulle icke vi svenskar i detta af- seende hafva något att lära af spanjo rerna ? Up notisboken. Elin Ameen - författarinnan till Iduns nu på- började roman »Frihet», — har i sin samling »Lifs- mål» skisser och noveller, hvilken utkom för nå- got år sedan, äfven en skiss »Befriad». Denna skiss står för den 22 och 23 april införd i Paris1 Le Figaro, under titeln »Délivré», öfversatt af Robert de Cerisy. Samma skiss har äfven öfver- satts till engelskan och gjorls till en liten drama tisk »studie» i tre tablåer, där innehållet helt noga följer handlingen i original-skissen. Pjäsen har uppförts på The Independent Theatre i London, och den kända Ibsen-tolkarinnan, miss Eizabeth Robins, har däri ånyo firat lysande triumfer. Lon- dontidningarna instämma alla uti, att pjäsen till sin verkan är ytterst gripande och storslagen, helst genom det sätt hvarpå miss Robins utför den unga hustruns och moderns roll. * Kvinnlig delegerad. Till delegerad vid en kvinnokongress, som kommer att hållas i samband med Chicagoutställningen, bar regeringen ulsett förutvarande föreståndarinnan för skolan för sin- nesslöa barn, friherinnan R. Th. Rappe. Kvinnovärf. Föreståndarinnan för hemmet i Helsingborg för vanföra, fru Fanny Drakenberg, har antagits till föreståndarinna för Stockholms arbetsskola för lytta och vanföra. Till förestån- darinna för hemmet i Helsingborg efter fru Dra- ' kenberg bar antagits lärarinnan vid hemmet fröken Thora Reuterswärd. Till den långa hvilan slöt den 2 dennes änkegrefvinnan Ida Mary von Essen, född Rehausen, änka efter generalmajoren och serafimerriddaren grefve Gustaf Adolf von Essen, sina. ögon på Wijks herresäte i Upland i sitt 83:e år, efterlämnande barn och barnbarn. Den vördade gamla, som var född den 13 mars 1811 samt dotter af svenske ministern i London friherre Gotthard Mauritz von Rehausen, ingick 1831 äktenskap med grefve von Essen samt var änka sedan 1874. Af hennes sö- ner är sonen grefve Hans von "Essen, f. d. svensk-