Idun: 1893

IDUN 1893 170 Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst; Sök ej hos dina svaga likar tröst! Din sorg är din, och du bör bära henne. Viktor Rydberg. mångens lif riskerades genom bristen på dug- liga sjuksköterskor. Då beslöt Florence att egna hela sitt lif åt sjukvården. Hon reste ut till den berömda sjukvårds- anstalten vid Kaiserwerth, nära Düsseldorf, där pastor Fliedner grundat ett institut för utbildning af diakonissor. Här genomgick hon en grundlig lärokurs, hvarefter hon be- sökte de förnämsta liknande anstalterna i Tyskland, Frankrike och Italien. Efter sin återkomst till England var hon under ett års tid föreståndarinna för ett sjuk- hus i London, där hon utmärkte sig för sitt nit och sin själfuppoffrande människokärlek, och där hon utgaf en stor del af sin förmö- genhet för att hjälpa de nödlidande. Under denna tid utkröt Krimkriget, hvilket gaf Florence tillfälle till att utföra den stora bragd, hvarigenom hon för alltid inskrifvit sitt namn i världshistorien. Ofantliga summor hade visserligen ansla- gits åt sjukvården i fält, men genom felak- tiga anordningar härskade dock stor nöd och förvirring på sjukhusen därute och i synner- het var där brist på skickliga sjuksköterskor. Engelska krigsministeriet lät då utgå ett upprop till Englands kvinnor att egna sig åt frivillig sjukvård på krigsskådeplatsen. Florence satte sig i. spetsen för en skara af 42 damer, hvaribland flere af hög samhälls- ställning, och afreste med dem till Krim. Den uppgift, som där väntade dem, skulle ha kunnat göra den tappraste man modfäld. Allting var i ett tillstånd af den mest hopplösa förvirring. Otillräckligt antal af biträden för sjukvården, otillräckliga förråd af nödvändiga persedlar och af passande nä- rings- och läkemedel samt brist på praktisk styrelse och ledning öfverallt. Det är svårt att kunna beskrifva den verksamhet, Florence här utöfvade. Pastor Osborne, som såg henne midt under hennes arbete säger: »Hennes uppgift var sådan, att det erfordrades för att fylla den en Cardigans mod, en Palmerstons takt och diplomatiska skicklighet, en Howards uthållighet och den glada, hoppfulla människokärleken hos en mrs Fry.» Att hafva uppsikten öfver en stor skara af sjuksköterskor, hvilka alla blickade upp till henne såsom till den styrande själen i det hela — att hafva, efter någon tid, omsorgen för ett så stort antal sjukbäddar, att de upp- togo en yta af 4 engelska mil — att vara den, som måste uppbära hela ansvaret och likväl utöfva en sådan inverkan, att hvar- enda man på sjukhuset var medveten om det magnetiska inflytandet af hennes kärleksfulla omvårdnad — detta var en uppgift, som tycktes vara alldeles omöjlig för en kvinna. Och hurudan var då hon, denna kvinna, som hade makt att öfvervinna alla dessa svårigheter? En spenslig, finlemmad ung lady, af några och trettio års ålder, stilla och allvarlig — som rörde sig utan brådska, med ett orubbligt lugn — fast och bestämd, men med ett ovanligt intagande sätt, med ett under- bart sundt nervsystem med ett ömt, älskande, kvinnligt bjärta och — hvad som förklarar hela hemligheten — som ägde allt som är bäst och i högsta mening mänskligt, det som innefattas i det ofta missbrukade uttrycket »att vara en kristen». Och denna ädla kvinna, hon utförde det värf hon åtagit sig — och utförde det så, att det väckte förundran och beundran ej blott inom de engelska, franska och turkiska härarne och nationerna, men så att hennes namn blifvit äradt och älskadt öfver hela världen. Utur det kaos af oordning och förvirring, hvari hon fann sjukvården i de turkiska sjuk- husen, utvecklade hon en ordnad, välsignelse- rik verksamhet. Inom tio dagar efter hen- nes ankomst fingo alla de sjuka alla dagar godt biff-te och passande sjukdiet i stället för den vanliga soldat kosten, hvilken natur- ligtvis var högst opassande för sjuka. Och nu flödade dagligen en ström af väl- signelserik verksamhet från den afdelning af det stora sjukhuset, som kallades »Systrarnas afdelning». Florence och hennes vänner voro lika kär- leksfulla mot alla, ty här var det ej fråga om olika trosbekännelser, utan om utöfvan- det af den högsta religion af alla, den sanna kristna kärleken. De gingo omkring, göran- de godt mot alla, med Guds kärlekssolljus i sina hjärtan, spridande ljus och välsignelse öfverallt bland de lidande, och i synnerhet tycktes Florence själf, med sin blotta när- varo i sjuksalarne, utöfva det magiska infly- tande, som den sanna, kristna kärleken så ofta visat sig äga öfver därför emottagliga sinnen, så att att man allmänt förundrade sig öfver den makt hon ägde öfver soldaten. En simpel soldat berättade härom: »Hon talade här och där till några, och hon smålog och nickade till många på sin väg genom salarna; men hon kunde ju ej tala med alla, ty vi lågo där i hundratal, men vi kysste hennes skuggbild, när den syn- tes på väggen vid vår bädd och lade oss sedan ned igen på vår kudde och voro nöjda.» En annan soldat sade: »Förrän hon kom hit, hördes här svordo- mar och förbannelser öfverallt, men sedan hon är här, har här blifvit så heligt, som om man vore i en kyrka.» Den stora världstidningen Times korrespon- dent från krigsskådeplatsen skref: »Öfverallt, där sjukdomen uppträder i sin mest farliga form och döden tyckes vara mest hotande, där kan man vara säker om att se denna ojämförliga kvinna närvarande — hennes välsignade närvaro tyckes gifva tröst och mod ännu under själfva dödskam- pen. Hon är — i detta ord ligger ej någon öfverdrift — en tjänande engel i dessa sjuk- salar, och då hennes fina gestalt glider stilla fram genom korridoren, tyckes hvarje stac- kars soldats ansikte antaga ett mildt och tacksamt uttryck hvar gång han ser henne.» Florence hade icke den ringaste fruktan för smitta eller för döden, och hon kunde ofta tillbringa hela timmar vid bädden hos soldater, döende af kolera eller feber. Öfverallt, där det var farligast, öfvertog hon själf vården, och i synnerhet hos de döende stannade hon gärna kvar med out- tröttlig kärlek och tjänstvillighet, till dess döden befriade dem. Och ehuru hon själf angreps af en farlig feber och troligen här grundlade den svåra sjuklighet, hvaraf hon sedan, efter sin åter- komst till England, länge led, återtog hon, så snart hon det kunde, sitt arbete och kunde ej förmås att lämna hären förrän efter två års tjänst, då de sista engelska soldaterna lämnade Krim. Efter sin återkomst till England tillbrin- gade hon hela sitt lif med arbete för sjuk- vården och andra människovänliga verk. Den engelska nationen hade, som ett bevis på sin högaktning, insamlat en summa af öfver en million kronor, som öfverlämnades åt henne. Denna summa använde hon såsom en fond för sjukvårdens förbättrande genom uppfostran af dugliga sjuksköterskor m. m. Denna fond skall föreviga namnet af henne, som dock dessutom alltid skall nämnas såsom en af det 19 århundradets ädlaste, kristna kvinnor. Nyligen hölls i Stockholm en föreläsning om Florence Nightingale och sjukvården un- der Krimkriget af Gustaf von Bergen, som afslutades med en af föreläsaren författad längre minnessång, hvarur vi anföra följande verser : Det var så hemskt i dystra sjukhussalar, Förr’n Florence kom med kärlek, hjälp och tröst. Men kraftens ord hon till de arma talar, Hon hoppets gnista tändt i tusen bröst. De sjuka kände midt i sitt elände, Att ännu icke allt förloradt var, Att ännu män’skohjärtan kärlek kände, Att sviker allt finns dock Guds kärlek kvar. Hon talade med dem som modigt stridit, Men fått till lön blott sår och sjukdomsnöd, Om Kristus, huru han oskyldigt lidit Och gått förrådd, förnekad till sin död ; Hur han till slut, af alla öfvergifven, Gaf röfvaren i döden nåd och frid, Och att han nu vår Frälsare är blifven, Som ger oss salighet i evig tid. Så talade hon utan lärda funder, Mildt som en mor det sjuka barnet lär; Och kärleken, som alltid har gjort under, Sin makt bevisade då äfven här. Det blef så fridfullt tyst som i en kyrka, Då Florence bad i dyster sjukhussal, De lidande då fingo himmelsk styrka Att bära kroppens liksom själens kval. Och fast hon icke talade med alla, De voro nöjda med att skåda få En stråle blott från hennes lampa falla På bädden, när hon syntes sakta gå Från rum till rum — o, de så ljufligt kände, Att hon dem med sin kärlek nära var. När kroppens sår och själens hetast brände, De sökte tröst hos Gud, som lärt hon har. De voro nöjda med att fa betrakta, När hennes skuggbild öfver väggen gled, Då sågs soldaten ömt på henne akta Och kyssa skuggan, förrän bort den skred. Så nöjd som om han sett en engel vakta Vid bädden, gamle krigarn gladde sig, Och bleka läppar hördes hviska sakta I döden än: »Må Gud välsigna dig!»