Idun: 1893

1893 234___________________ _______________ _ IDUN Öppenhet är ett ädelt sinnes kännemärke, mannens prydnad och stolthet, kvinnans ljufvaste behag. Benzel-Sternau. och hennes far». Året därpå engagera- des hon såsom skådespelerska vid kung- liga teatrarna och uppträdde nu med framgång bland annat såsom Fenella i »Den Stumma». Spelåret 1877—78 ar- betade hon vid Svenska teatern i Helsing- fors, där hon mycket snart tillvann sig publikens sympatier. Särskildt anslog hennes utmärkta återgifvande af Anna Ivanowna i »Familjen Danicheff» och Hjördis i »Kämparne på Helgoland». Och allt ifrån spelåret 1879 har hon till 1892 varit fästad vid Helsingfors svenska teater, där hon under denna tid utfört ett stort antal roller inom de mest skilda fack. Fru Ida Brander är Helsingfors- publikens stora favorit och lika omtyckt i sällskapslifvet som på scenen. Med ett sydländskt lifligt temperament förenar hon en organ, mäktig en hel skala af de mest skiftande klangfärger. Man behöfver blott se fru Brander i två så skilda roller som Marguerite Gauthier och Regina von Emmeritz för att fatta vidden af hennes konstnärs- skap, spänstigheten af hennes andliga naturell. Temperament är det rätta ut- trycket för Ida Branders karaktäristik. Och hvad bäst är — hon kan behärska sitt temperament. När Ibsen skref sin mångomtvistade »Hedda Gabler» och skå- despelet drog sin eriksgata från land till land, öfver scen efter scen, fick äfven Suomilandet dess besök. Ibsens nervöst liopkonstruerade, mondäna kvinna fick uti Finlands hufvudstadtvänneutmärkta fram- ställarinnor. På Svenska teatern kreerade Ida Brander hufvudrollen och, vi tillägga det, med utsökt talang. Hedda Gabler var en roll, liksom enkom lämpad för fini Branders konstnärslynne, och hon återgaf den ock con amore. Om Ibsens problempersonager skolafram- föras på scenen, måste de skådespelare, som företaga sig en så vansklig uppgift, hafva särskildt individuella betingelser för att spelet skall väcka illusion. Specielt fordrar Hedda Gabler en skådespelerska, hvars intelligens och psykologiska förmåga mäkta gifva ett naturligt uttryck åt Hed- das nevrasteniska känslolif. Fru Bran- der lyckades utmärkt framhålla hysterin, och hon gaf densamma en slöja af den fina damens raffinerade koketteri. Steg- ringarna gjordes konsekvent, och när den famösa slutscenen kom, föreföll upplös- ningen icke overklig, därför att den var förberedd genom tusen smådrag i ett fint detaljeradt spel. Grefve Prozor, den kände öfverflytta- ren af Ibsens arbeten till franska, ytt- rade apropos Hedda Gabler: »I Helsing- fors har man ju en syperb framställarinna af denna mångdiskuterade karaktär; jag har sett fru Brander — hon var char- mant i detta parti.» Nu senast har fru Ida Brander gaste- rat vid direktör August Arppes sällskap och därvid äfven besökt flere svenska stä- der. Ur den stora mängd af delvis ly- sande recensioner pressen ägnat den ener- giske och intelligente teaterledarens pro- gram, skola vi anföra några utdrag, i sin mån belysande fru Branders popularitet. Så skrifver Sundsvallsposten angående Sudermanns »Hemmet» och Ida Branders återgifvande af Magda: »Hennes spel var fullt af förträffliga poänger samt verkade oemotståndligt vid de lidelsefulla utbrot- ten i tredje akten. Och huru mycket återfanns ej däri, som minner om Dra- matiska teaterns storhetstid! Redan fru Branders sätt att i harmoniska linier föra sina armar är något, som erinrar om fru Hwassers beprisade plastik.» Om samma roll skrifver Gustaf Cyg- næus i Åbo Tidning: »Fru Branders Magda är en konstnärsskapelse, som in- ger oblandad • njutning. — Det finnes i hennes spel en rikedom af fina nyanser, än omärkligt öfvergående i hvarandra, än betecknande våldsamma brytningar i stäm- ningen, men alltid hopbundna genom en konsekvent uppfattning. Åskådaren är hvart ögonblick fullt med.» Om Minna Canths intressanta skådespel »Sylvi» — som äfven snart lär komma att gifvas i Stockholm — skrifver samme recensent: »Sedan Sudermanns »Ära» gick öfver »vbo scen, har intet stycke tillvunnit sig en så- dan uppmärksamhet som fru Canths »Sylvi»-—». Om återgifvandet aftitelrollen säger han: »Fru Branders spel är på samma gång så ärligt, så fritt från alla falska teatereffekter och tillika så rikt nyanceradt och så väl beräknadt, utan att man därvid kommer att tänka på beräk- ning, att vi utan tvekan beteckna det så- som stående på höjdpunkten af hvad man i modern konst kan hoppas få se.» »St. Petersburger Zeitung» skrifver om fru Brander: »Man måste blott beklaga, att en så talangfull skådespelerska som fru Brander icke spelar på tyska. En följd af föreställningar af Ibsens senaste arbeten, med fru Brander i titelrollerna under medverkan af ett utvaldt sällskap skandinaviska skådespelare, skulle ofel- bart hos de härvarande anhängarne och vännerna till den nordiske diktaren fram- kalla en icke ringa sensation.» Af det här anförda torde framgå, att Ida Brander som skådespelerska rikt in- friat de löften hon gaf som debutant. Hon är, fastän bosatt i Finland, svenska till lif och själ, och hon samt hennes make, med hvilken hon sedan 1885 är förenad i det lyckligaste äktenskap, ut- göra de alltid gästfria värdarne i ett hem, som med rätta förefaller som en svensk oas i de tusen sjöarnes land. Felix Lindberg. Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekantal ST Båtfärd\ lakta, sakta ekan glider utmed alklädd insjöstrand. Kvällen skymmer. Endast norrut flammar ännu purpurbrand. Tung af ljuflig skogsdoft brisen öfver vattnet stilla går, fläktar med din ljusa slöja, leker bland ditt blonda hår. Och jag ser två mörkblå ögon tankfullt blicka mig emot, medan lätt mot toften hvilar liten sirligt formad fot. Allt år tystnad. Blott ur fjärran höres svagt en bandhunds skall, rasslet utaf tjuder borta ifrån ängens klöfvervall. Längst därute skimrar viken i en ton af pärlemor, och utöfver skog och holmar breder dimman silfverflor . . . Slut ditt ögal Låt oss drömma, ungdomssälla, hand i hand, medan ekan sakta glider utmed alklädd insjöstrand. Emil K/éen. Ammsagor. S å jag hittills ej sett något angående detta ämne i Idun, tar jag mig härmed frihe- ten anhålla om plats för ett litet ord därom i eder tidning. I, som nu ären föräldrar, hafven utan tvif- vel själfva som harn hört ammsagor förtäljas, t. ex. om troll, drakar, vålnader och spöken, tomtar m. fl. dylika ting, som existera i folk- tron, i synnerhet hos landtbefolkningen. Barnpigan eller amman griper företrädesvis till sina historier, då hon vill hafva barnet att sofva. Eller också vill hon göra sig omtyckt af detsamma och därigenom vinna föräldrar; nes gunst. »Dada äj tå näll,» säger er lilla pys eller tös, »hon talaj om tagoj föj mej, tom äj tå vattja. » Modren 1er helt förnöjd och talar i sin tur om för sin man, hvilken bra barnjung-