Idun: 1893

20 IDUN 1893 Hvad är vårt lif? Ett moln, som flyktigt simmar Förvandladt evigt, aldrig det sig hvilar Kring rymderna pä ödets kalla ilar. Och varar högst en sommaraftons timmar. JÎ. jl. jäTAQNELIUS. umgängeslif i Paris. En sådan person är fru Emilie Billmark, som den 23 dennes hann den aktningsvärda åldern af åttio är och hvars födelsedag dä firades af hennes landsmän i Paris samt ihägkoms af gamla vänner äfven i fäderneslandet. För några och trettio är sedan, dä den, som skrifver detta, anlände till Paris för att där stanna, var det isynnerhet tre svenska hus, som samlade landsmän hos sig. Ett af dessa var mycket olikt de tre öfriga och har visst al- drig, fastän ganska orätt, erkänts som af någon synnerlig betydelse för de svenskar, som då funnos i Paris. Det var svenska och norska sändebudets. Friherre Georg Nicolaus Adel- swärd förmådde icke upprätthålla de gamla tra- ditionerna från excellensen Löwenhielms dagar, som dennes efterträdare grefve Manderström under den korta tid han innehade minister- platsen med framgång hade återupplifvat, men frih. Adelsvärd var dock en hedersman med aldrig tröttnande välvilja för de lands- män, som vände sig till honom, och den gäst- frihet han mot dem utöfvade i sändebudsbo- staden vid Rue d’Anjou Saint-Honoré torde icke böra förgätas. En annan landsman i vida blygsammare förhållanden tröttnade aldrig att stå till tjänst för de svenskar, som behöfde hans biträde, och dessa voro ganska många. Det var kon- sul Fahlman, f. d. chancelier vid franska beskickningen i Stockholm, då bosatt som kommisionär i Paris. Till hans lilla kontor vid Rue d’Alger hittade landsmännen alltid, då de sökte hjälp och vägledning i den stora staden, men icke få bland dem samlades också gärna i familjen Fahlmans hem, fem eller sex trappor upp i ett stort hus vid Rue Saint-Honoré, där man alltid fann svensk gästfrihet, glädje, hjärtlighet och musik. Ännu flere kanske hittade den för de fleste ganska långa vägen upp till öfre ändan af Rue de Rennes, en då af de bredare och gladare gatorna på vänstra Seinestranden. Där, helt nära Boulevard Montparnasse och västra järnvägsstationen, fanns ett litet svenskt hus- håll fem trappor upp, och detta var kändt och omtyckt af alla svenskar i Paris. I den lilla, nätta och prydligt ordnade vå- ningen hade då länge bott och bodde sedan under ytterligare ett par årtionden en bekant svensk konstnär och hans maka. Hans namn var Karl Johan Billmark, en af den svenska konstakademiens och gravören Forssells lär- jungar, men vid den tidpunkt jag nu afser sedan ett fjärdedels århundrade bosatt i Paris, utmärkt litograf, fin och smakfull tecknare, en äkta konstnärsnatur. Hans i synnerhet från färder vid Rehn, i Schweiz och Italien samlade »Pittoresk resetur från Stockholm till Neapel» hade redan gjort honom känd, och nu höll han på med den stora samling af utsikter och interiörer från Stockholm, Upsala, Gripsholm, Skokloster och Sigtuna, som under det gemensamma namnet »Sverige» vardt hans förnämsta verk. Det var således svenska minnen och svensk konst, som sysselsatte Billmark i världsstaden, och allt i det lilla konstnärshemmet talade om kärlek till fädernebygden och gaf en egen prägel af svenskhet åt detta hem, hvars med- lemmar dock icke på inånga år skådat fo- sterjorden, men där i synnerhet den älskvärda värdinnans personlighet gaf svenskheten en egen dragningskraft. Strängt arbete fyllde makarnes dagliga lif. Ordning och redbarhet utgjorde grunden för deras verksamhet. Vid den talangfulle och flitige konstnärens sida stod hans maka uppmuntrande och kärleks- fullt intresserande sig för hans sträfvanden. Hon var solen i detta hem, den väna kvin- nan, sträfsam i det dagliga värfvet, men med förnöjsamhetens leende, mild och hjärtlig i allt. Så kom krigets tid och med den belägrin- gen af Paris. Konstnären nalkades sjuttio- talet, men oaktadt att hans synförmåga redan länge icke varit just den bästa, ägde han dock både arbetshåg och arbetskraft. För de försakelser och lidanden, som belägringen medförde, dukade han, oaktadt all kärleksfull omvårdnad af den trogna makan, likväl under. I november 1870 afled Karl Johan Billmark. Ännu i många år lefde hans änka kvar i det gamla huset vid Rue de Rennes, ensam, men ingalunda öfvergifven af de vänner hon för- värfvat och ej heller någonsin själf öfvergif- vande sina gamla sträfvanden att sprida glädje och belåtenhet omkring sig. Fru Billmark är fortfarande det älskvärda och bildade fruntimmer, som hon alltid varit, och de åttio åren ha icke brutit hennes kraft eller skymt hennes blick för det sköna och ädla i lifvet. Hon är ständigt intresserad af all skön konst och räcker gärna en skyd- dande hand åt unga konstnärer och konstnärs- ämnen, gästfritt mottagande så väl resande landsmän som de svenskar, till och med de skandinaver, hvilka längre tid uppehålla sig i Paris. Ännu står hon upprätt, glad och förtröstansfull, njutande af den lyckliga ål- derdom, hvaraf hon gjort sig så väl förtjänt. Så skildras hon af dem, hvilka på senare tiden haft nöjet att se henne, och af ett bref, hvaraf jag haft tillfälle att taga del, till en i Stockholm boende yngre väninna, kan man finna, att hon med nästan ungdomlig hand förmår att fortfarande gifva fint och träffande uttryck åt hvad hennes varma hjärta känner. Visst är, att hon lefver i kär hågkomst äfven hos dem som icke på lång tid haft tillfredsställelsen sammanträffa med henne, och att hennes namn alltid skall nämnas med aktning och vördnad. Claës Lundin. l/tmdeFff ag vaknade här om morgon Och trodde det knappt vara sant Att snöfwit som lårft var gatan Och yrvädret rätt bastant. En flykting, som kommit åter! En nordisk vinter igen! Det gladde mig, som jag hade Sett åter en barndomsvän. Ett tack och ett årligt handslag Med snöboll i kraftig hand. Välkommen till hemmet åter, Du son utaf nordanland. Jag älskar de hvita flingor Och spårar din andedräkt I rosorna uppå rutan, Det är, som vore vi släkt. De tala om flydda dagar Med is uppå kärr och sjö, Där kolryss och iimmerforor Framvälta i alnsdjup snö. Hoar bidade du så fjärran? Du bannar med råtta, tycks; Du kände dig icke hemma Bland söderns vekliga lyx? Når förr du steg ned från fjällen, Du mötte en härdad stam; I skinnpäls och grofva vantar Den bröt genom skogarne fram. Nu möter en släkt i zobel Och frasande silkesbräm, Som blott vid en fläkt af nordan Ses darra i hvarje lem. Du bredde ej förr ditt täcke Till dok öfver ve och nöd; Du värjde vår svenska frihet Och skyddade folkets bröd. Dock faller det ån, som fordom, Vid rytande storm och brak Så tätt intill modersbarmen Med veck öfver hemmens tak. O, fosterland, skönt du bäddas Att hämta hvila och kraft Till spirande nya skördar Af flingornas närande saft! O, kunde som de vi skydda Och nära din framtids glans! Hur härlig ej vore den lärdom Oss möter i flingornas dans. Jag älskar de hvita flingor Och rutans vattrade ros, Blott än de komma som fordom Och kyssas af vårsol sin kos. Det mäktiga språk, de tala, O, komme det ej på skam, När kanske en gång på allvar Ett oväder bryter fram! Klippans son. Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!