Idun: 1893

1893 IDUN 27 ”Dansa svenska!” •StUlskvärda läsarinna! vi- Har ni ej under senare år, ej blott en- städes, utan på många skilda håll, hört en kla- gan, att dansen för nutidens ungdom vore af vida ringare intresse än för närmast föregående generationer. Har ej osökt den tanken trängt sig på eder vid äldre personers berättelser om dansen i deras ungdom, att i våra dagar Terp- sichores välde vacklade, att vår ungdom ej med den rätta ifvern och hängifvenheten öf- vade sig i denna förlustelse. Och hvilken skulle då orsaken vara därtill? Är ungdomen nu mera bekväm än förr? Eller är de gängse dansernas dragningskraft förminskad? Och hur skall denna onaturlighet kunna botas? Ty är det ej onaturligt, att denna unga hjärtans glada och friska förströelse rå- kar nära på i glömska? Vill ni ej göra hvad ni kan för att hindra det? Jo, jag visste nog det. — Men huru? Är nutidens ungdom verk- ligen så blaserad och bekväm, då fruktar jag, att man måste lämna åt sitt öde både ung- dom och dans. Men så illa behöfver det väl ej vara. Är åter den sistnämnda orsaken den verkliga och bestämmande, då skulle en för- ändring af dansprogram möjligen åter bringa dansandet i flor. Då skulle kanske en snar framtid se dansen gå med samma lust och lif som i forna tider — fastän efter andra me- lodier. Våra nuvarande dansprogram med den tröt- tande upprepningen af vals, polka, fransäs, vals, polka, fransäs, med en och annan in- stucken hambo eller schottisch, ser jag förhytt till ett helt annat, växlingsrikt och skiftande. Ingen af de nämnda tre danserna har försvunnit, men de intaga ej samma allhärskande rum. Frykdalspolskan, skrälåten, bondkadriljen, jösse- häradspolskan m. fl. bilda med dem ett trefligt och skiftesrikt program. Jag förmodar, att ni, min läsarinna, har sett den vackra samling danslåtar, som upsala- föreningen Philochoros under namnet »Philo- chorosalbum» gifvit ut till julen. Dessa glada, växlingsrika melodier äro enligt hvad jag låtit mig berättas af denna förenings medlemmar upptecknade här och hvar i Sveriges bygder. Det är således idel svenska danser — för att få nya, intresseväckande behöfva vi sålunda ej gå till främmande land, vi hafva, äfven vi, nationaldanser, fastän de varit förvista från »balerna» alltifrån den tid, då utlandets mode enväldigt dikterade på dansprogrammen : ang- läs, menuett, écossaise, gavott o. s. v. Det kan vara på tiden, att de nu komma till he- ders, då på skilda områden den fosterländska känslan börjar vakna. Kommer man till Ryss- land —— främst står där den nationella ma- zurkan, till Italien — så skall man där se taranteilan — nåväl, kommer utländingen till Sverige, så vilja vi visa honom våra danser. »Nå, men hvilka äro då fördelarne af de där nationaldanserna?» spörjer ni kanhända. Den viktigaste, som man kan hoppas på, har jag redan nämnt, den nämligen, att dansen åter blefve ungdomens käraste nöje. Men flere finnas. Man skulle undvika den enformighet, som nu gör sig kännbar äfven hos dem, som äro lifligt intresserade af att dansa, då stän- digt samma danser upprepas. Vidare skulle dansens gymnastiska nytta i hög grad ökas, en sak, som ungdomen naturligtvis ignorerar, men som äldre nog skola uppskatta. Den kommer också att te sig skönare och mera skif- tesrik, då det blir mera taktmässig dans och mindre rus och flängande. Och jag tror, att man till och med skulle kunna vänta sig en förbättring af den genom tusentals anekdoter förlöjligade balkonversationen. Hur platt, hur löjeväckande är den ej nu i de flesta fall! Men efter en nationaldans — jag vill hålla nio mot ett på, att samtalet efter en sådan blir något helt annat. Och till sist — hvil- ken friskhet, hvilken sund och glad natur är det ej i dessa danser. Åskådaren skall helt visst genast föredraga dem framför de nu gängse — och huru mycket mer skola ej de dansande själfva då göra det. Och olägenheterna. Ja, älskvärda läsarinna, skall ni tro mig, då jag säger, att jag hittills ej funnit några. Ni skall kanhända af en och annan (enkannerligen af dessa herrar, som nu beskärma sig öfver det skadliga, det ointres- santa och Gud vet allt hvad i dansen) få höra sägas, att de äro alltför besvärliga, alltför inveck- lade och fordra alltför stor skicklighet o. s. v. De bägge första anmärkningarna behöfver ni ej vederlägga, ty däri visar sig blott makligheten i sin prydno. Hvad den sista beträffar, så bör man vara nationaldanserna tacksam därför. Ja, nu beder jag eder, älskvärda läsarinna, som tagit del af mina ord, att på nästa bal skänka mig er första dalpolska. Ty ni kom- mer ju dit, och fastän nu törhända obekant med danserna har ni snart lärt er dem. Och ni tror ju, att modet, denne enväldige härskare i sällskapslifvet, snart har gjort nationaldan- serna obligatoriska på alla dansprogram. Och ni är nog som jag säker om, att hafva de en gång blifvit kända, skola de genast bli här- skande och omtyckta. Au revoir då Er Florentin. Öfverflödig. En berättelse från Rivieran för Idun af Rust Roest. »jy^-ur står det till i dag, lilla vän?» I Den tilltalade spratt till, hon hade suttit JïjL försänkt i sorgsna tankar med blicken fä- stad på Medelhafvet, som låg solbelyst för hennes ögon. Hotellträdgården, där hon slagit sig ner, prunkade i sydländsk blomsterprakt; uppför balkongernas balustrader slingrade sig rosor och mängde sin doft med heliotropernas genomträn- gande, mandelliknande vällukt. Den ljumma, blom- stermättade luften verkade som orangeriluft och enerverade henne; hon såg blekare ut än vanligt, men det föll henne ej in att besvara frågan, som om den gällt henne själf. »Han är sämre, tycker jag, det är dåligt.» Ett par tårar rullade långsamt ner för hennes kinder. »Gråt inte, lilla vän, så länge det är lif, är det hopp. Jag försäkrar er, att min son var sjukare än er man, och nu är han så frisk, att han i vå- ras gifte sig.» Den, som talade, var ett äldre högrest fruntim- mer med krithvitt hår och ett energiskt utseende, mildradt af ett omisskänneligt moderligt väsen, som verkade ytterst tilldragande. Hon hade för några dagar sedan kommit till Menton för att hälsa på en väninna, och hon hade genast visat sig vänlig mot sin unga landsmaninna, som bodde i samma korridor, och som hon mött, ibland där, ibland ute i trädgården, där hon satt vid den sjuke mannens rullstol, följande hans minsta rö- relse med ångestfull uppmärksamhet. En gång förut hade öfverstinnan råkat fru Berg ensam här- ute, och då hade hon också närmat sig henne med några vänliga, hoppgifvande ord. Det hon sagt var tröstande, det märktes på det ifriga: »Är det möjligt — lika sjuk som min man?» Öfverstinnan nickade och satte sig ner på den stol, fru Berg ställde bredvid sin. »Ja, han var alldeles uppgifven af läkarne. Ernst var klen från barndomen, den ende af mina barn, som var det. Mina två döttrar äro alldeles friska, de brås på mig, under det min son Ernst, skriftställaren, tagit efter sin far.» »Dog han i —?» Hon hade synbarligen lika svårt att uttala or- det, som öfverstinnan att höra det, ty denna sva- rade ett' hastigt ja. Och sedan i samma ande- drag: . »Ni kan inte tänka, hvilken skötsel och försik tighet det ville till, för att Ernst skulle få Iefva. Ajo, stackare, ni kan nog tänka det ! Det hade väl aldrig gått, om vi inte tagit honom med oss till södern, sedan min man blef förbjuden att stanna vintrarne öfver i Sverige. Ernst var fem- ton år, när vi foro till Algier, så voro vi en vin- ter i Egypten och den sista, min man lefde, på Sicilien. Sedan har jag följt ut med Ernst hvar höst. Antingen hit eller till Nice, Cannes. S:t Remo, Bordighera, Pegli, Nervi. Så nog känner jag till Rivieran. Jag har varit härnere tolf vintrar. Som- liga år var det liksom lite bättre, somliga mycket sämre, men aHtid var det oro och ångest. Ett år, det var just här nere i Menton, var han, som sagdt, förfärligt sjuk, det var ett under, att han kunde Iefva.» »När man läser er sons böcker, kan man inte föreställa sig, att han varit så sjuk. De göra nog ett vemodsfullt, men alls icke något sjukligt in- tryck.» »Ja, det är märkvärdigt, när man betänker, un- der hvilka omständigheter de äro skrifna. Det bevisar hans stora begåfning. Den framgång han haft har naturligtvis utgjort min största, jag kan nästan säga min enda glädje. Jag skref efter hans diktamen och kunde också hjälpa honom med korrekturläsningen. Han påstod alltid, att han var nöjd med mig, men det gjorde han kan- ske bara för att glädja mig, för jag hörde honom häromdagen i Rom, när jag var nere och hälsade på honom, säga till sin hustru, att han aldrig haft sådan bjälp som nu, d. v. s. sedan hon hjälpte honom. Han hade naturligtvis ingen aning om, att jag hörde det. Han är en sådan god son, att han inte skulle vilja såra mig för aldrig det. »Ja, som sagdt, han hade varit så sjuk som det väl är möjligt att vara, när det så småningom började bättras lite. Det var för tre år sedan — ni minns, det var en mycket blid vinter; om det var därför vet jag inte, men hostan minskades och febern likaså, han orkade vara uppe och ar- beta långa stunder. Vi voro den vintern i Nice, och det var där vi råkade henne — min blif- vande sonhustru». Fru Berg hade de sista minuterna inle riktigt följt med. Hon hade suttit och hört efter, om hennes man hostade eller ville henne något. De sutto utanför hans rum, till hvilket dörrarna stodo öppna. Han låg på soffan längst inne. Hon kunde se honom, där hon satt. Han sof. Hon vände sig åter mot öfverstinnan, som fort- satte: »Det var en helt ung flicka, ett par och tjugu år. Det var jag, som förde dem tillsammans. Vi bodde i samma hotell. Ernst hvarken orkade eller ville gå ner till table d'hôten, så vi spisade på våra rum, jag gick aldrig ut, det var således en ren händelse, att vi blefvo bekanta. Jag hade gått ner i lässalongen för att hämta en bok, och där satt hon och sjöng vid pianot. Hon hade en vac- ker röst, och hon sjöng några svenska folkvisor, som det kändes så eget och vemodsfullt att höra så långt från hemmet! »Jag stannade kvar och hörde på henne, och när hon slutat, tackade jag henne. Sedan sjöng hon ett par gånger för mig, och så bad jag henne slutligen komma in till oss en stund, någon dag då hon kunde lämna sin mor, — det var för henne de voro nere i södern, — och sjunga lite för min son, han var så road af musik. Hon hade na- turligtvis hört talas om honom och visste, att han var sjuk,— och hon lofvade komma följande dag. »När jag talade om för Ernst, att han nästa dag skulle få besök af en ung flicka, som lofvat sjunga för honom, blef han riktigt ond på mig. Han »ville inte, att hon skulle komma, ville inte se henne; mamma visste ju, att han inte kunde tåla att ha främmande omkring sig, han ville inte ha och behöfde ingen människa i världen, så länge han hade sin mamma.» Jag sökte öfvertala honom, men sade på samma gång, att om han inte ville, om han inte hade lust, så var det den enklaste sak i världen att ge henne återbud. Gud hjälpe mig så visst, jag låtsade, som om jag önskade det för min skull och inte för hans. Jag började bli rädd, för att han skulle bli människoskygg. Så fort jag inbillat honom, att det skulle förströ mig, bad han mig låta saken vara och inte bråka. — Och så kom hon med sina noter. Jag märkte