Idun: 1893

298 1893 IDUN Önskar du ernå en varaktig frid, Försaka de fröjder, som endast berusa, Två medel jag känner: försakelse, strid. Och strid med begär, hvilka inom dig brusa. G. F. Dahlgren. fylla den plats hon nu så värdigt inta- git, men under sju år hinner månget frö slå rot i en väl redd jordmån. Emma Leffler, dotter till stadsmäklaren David Leffler och hans fru Ida Stade, föddes i Göteborg den 18 juli 1861. Lugnt och lyckligt förfiöto hennes barndom och första ungdom. I Särö skog drömde hon sina vakna sommardrömmar, och där knöt hon en augustidag år 1885 det kärlekens band, livilket både bundit och frigjort henne. Med undantag af att ha följt sin far till en tysk badort och några månader vistats i England, hade* Emma Leffler tillbragt sin tid i familjelifvets sköte och där i syskon- och vänkretsen mottagit sina intryck. Eörst som ingeniör Arthur Lefflers fäst- mö kom hon till Stockholm och infördes i sin blifvande svågers, professor Mittag- Lefflers, och hans systers, fru Anne Char- lotte Lefflers, umgängeskretsar. Nya värl- dar och nya åskådningssätt öppnade sig här för henne och när hon följande år i Göteborg redde sitt eget lilla bo, icke blott omhägnades detta med barndoms- hemmets traditioner om kvinnans stilla värld, utan öppnades ock för den nya ti- dens friska tankar och idéer. Den unga frun delade sin dag mellan hemmets bestyr och de intressen, hvilka upptogo hennes make. Så gingo åren, ett efter annat. Små fotter började röra sig i hemmet och späda röster jollra omkring henne. Hon var medelpunkten i barnens lilla värld, och säkrare fann man henne i barnkam- maren än i salongen. De nya intressena drogo henne dock * icke bort från dem hon först omfattat, tvärtom, de växte med barnen, och om fru Leffler sällan gaf sig tid att tillbringa längre stunder i det vanliga umgänges- lifvet, fick hon dock alltid tid för plik- terna mot det gamla hemmet och mot dem, som af en eller annan orsak upp- sökte hennes man. Naturligtvis nådde också till hennes öron vår tids myckna tal om kvinnans likställighet med mannen, och äfven hon lyssnade till det, men uppfattade denna likställighet så, att hustrun bör hålla jämna steg med mannens utveckling. Fördenskull drog hon icke i betänkande, att då hennes make kallades att i Stock- holm förbereda svenskarnes deltagande i Chicagoutställningen, upplösa sitt hem och med barnen följa honom dit. Från de små hade hon knappast en dag varit skild, men med sin tro på, att äktenskapets lycka till så stor del hvilar på andlig jämnbördighet och likhet i in- tressen, och att denna lycka är det sol- sken, hvari barnen skola växa, lämnade hon dem i sin moders vård och reste öfver Atlanten. I Chicago har hon fortsatt sitt hemlif, delande med sin make såväl de stunder, då han representerat sitt land, som dem, då han varit bunden vid arbetsbordet. I den svenska afdelningens kansli har fru Emma Leffler mången dag suttit ej blott som typen för den nordiska kvin- nan, sådan våra förfäder älskade att före- ställa sig henne i yttre måtto, utan ock som den vakna, expeditionsvana nutids- kvinnan. Snart nog hoppas vi få henne åter, och huru sedan nornan lagt hennes lefnads trådar vet hvarken hon eller vi, men sä- kert skall hon, enkel och anspråkslös som förr, sköta siûa stilla bestyr i hem- met, och säkert skola make och barn i både dessa och annat få skörda frukterna af hvad hon inhöstade vid den stora ut- ställningen. A—r. Tjocka. jrån gröna stränder glider min lätta båt i skära morgontider å glittrig stråt. Mot vida fjärdar svärmar min blick med lust; allt mer och mer sig fjärmar den gröna kust. Snart hvålfver vildsint vågen min bog emot; jag trotsar, djärf i hågen, dess öppna hot. Re’n hafvets vrede tiger; men tung och kall en dimma långsamt stiger ur djupets svall. Hon sol och himmel höljer, haf finns ej mer, allt hennes svek fördöljer, blott grått jag ser. Hon fast vid mig sig hänger med dåfven arm, modstjälande hon tränger tätt till min barm. Jag griper då min åra, jag ror och ror, men ingen väg kan spåra ur töcknets flor. Jag skriar: doft det ljuder, och allt är still. — Välan! Hvad ödet bjuder jag möta vill. Skall, där på okändt vatten blindt drifs min slup, jag sjunka, gömd af natten, i böljodjup? Skall dimman undanjagas? Skall glad jag se, när morgon åter dagas, min hemstrand le? Så spör jag mig. — När gifves mig visshet, när? Det haf, där kring jag drifves, min lefnads är. Bernhard Risberg. Dialog. Hilda: Tidningar? Nej tack, du! Roli- gare kan man ta sig till. De där milslånga politiska ledarne om riksdagsval och unions- konflikter och livad det är allt för slag — hu så ledsamt! Axel: Ja, men kära barn, det är ju saker ändå, som man behöfver ha reda på. Hilda: Behöfver man? Inte har jag känt något behof i den vägen, det kan jag för- säkra dig, min lilla gosse. När tidningen kommer hem om kvällarne, klipper jag ur följetongen och tittar igenom döda och födda och vigda och trolofvade och ser efter, om det finns någon lifvad giftermålsannons. Det är hvad jag tar reda på, inte ett dugg mera. Axel: Nå, än teaterrecensionerna då? Hilda: Jo, det är sant, och småplocket förstås. Vet du, det stod en så’n rysligt rolig witz häromdagen; vänta, så skall jag leta rätt på numret! Axel: Nej, för all del, Hilda lilla, för- skona mig! Inser du inte själf i alla fall, att det där är ett tämligen ytligt sätt att följa med dagens händelser? Hilda (retligt): Jag bryr mig inte om da- gens händelser, har jag sagt. Hvad skall jag med dagens händelser att göra! Jag har nog af mina egna händelser. Axel (suckar): Min tillkommande är en liten ytlig flicka, som ... Hilda: Axel!! Axel: Hur kan du tro, att jag menar hvad jag säger? Kom hit, min lilla förtju- sande fågelunge, och sätt dig bredvid mig! Vi ge tidningarna och dagens händelser så många som flyger och far. Hilda: Åh nej, du! Så lätt kommer du inte ifrån det. Du har sagt, att jag är yt- lig, du. Axel: Jag har sagt så mycket dumheter i mina dar. Kom nu! Hilda: Jag är inte ytligare än andra flic- kor, skall jag säga dig, och fast jag inte tycker om tidningar, så läser jag allt allvar- liga saker också . . . Axel: Det gläder mig. Hilda: Och fast du tror, att romanerna och dylikt är bara skräp, så kan man allt lära sig mycket af dem också. Axel: Det äro vi alldeles ense om. Hilda: Om man väljer goda böcker för- stås! Läsning för unga flickor.