Idun: 1893

330 1893 IDUN Så himmelskt säll är ingen veklings sömn På rosors bädd i myrtenträdens skugga Som dygdens hvila efter mödans kamp. E. J. Stagnelius. Marcella Sembrich, hvars verkliga namn är Paxede Marcelline Kochanski, föddes den 25 februari 1858 i Wiesnevczyk i Galizien. Sembrich är mödernenamnet. Hon hade redan hunnit sä långt både i violin- och pianospel, att hon stod i be- grepp att debutera som virtuos å ettdera af dessa instrument, då några musikvän- ner i Wien upptäckte, att hon var i be- sittning af en skön stämma och lagade så, att hon sändes till sångläraren Lamperti i Milano. Från sitt sextonde till sitt nit- tonde år arbetade hon nu med den största ihärdighet på stämmans utbildning och de- buterade 1877 å italienska operan i Athen såsom Elvira i »Puritanerna». Yid samma tid ingick hon äktenskap med sin förste lärare i piano, Wilhelm Stengel i Lemberg. Sedan den unga sångerskan förvärfvat tillräckliga kunskaper i det tyska språ- ket och satt sig in i den tyska reperto- aren, antog hon 1879 engagemang vid hofteatern i Dresden. Här koin hon dock ej att stanna länge på grund af intriger, som ledde sitt upphof från hennes rival, fru Schuch, på hvilken Marcella Sem- brichs vänner efter sin favorits afgång hämnades genom att på scenen inkasta en kolossal begrafningskrans. Marcella återvände till Milano och fi- rade där sannskyldiga triumfer i Lucias parti. Sommaren 1880 begaf hon sig till London och erhöll där genast engagement vid Cowentgarden, å hvilken scen hon äfven dé närmast följande åren uppträd- de, alltid med stor framgång. Anställd vid italienska operan i Petersburg och Moskwa, väckte hon i dessa båda städer formlig 'entusiasm. Därpå företog hon ett triumftåg genom de större tyska stä- derna med Wien och Berlin i spetsen. I den senare staden uppträdde hon för- sta gången år 1885. Sedan dess har hon i den tyska rikshufvudstaden firat sina kanske förnämsta triumfer. Bedan för fem år sedan var hon på väg till norden, men på grund af en tillfällig indisposition måste hon afbryta denna turné i Köben- havn. Hvad man beundrar hos denna sånger- ska är ej endast hennes högt uppdrifna strupfärdighet utan, och det ej mindre, hennes betydande musikaliska intelligens. Då en bedömare i sistnämnda stad för- klarar sig öfverraskad öfver, att hon sjun- ger en Mozartaria så stilfullt och med en sådan innerlighet, som om hon aldrig studerat italienska rullader, går han emel- lertid uppenbarligen för långt. Det är en ganska vidt utbredd, men grundfalsk åsikt, att strupvirtuositet verkar häm- mande på det musikaliska uttrycket i sång. Alldeles icke, den förädlar det, för så vidt musikalisk begåfning öfverhufvud är till finnandes, hvarpå otaliga koryfeer inom den äldre och äfven den moderna italienska sångskolan lämnat otvetydiga bevis, och den utvecklar förmågan att i sångfrasen distinkt efterbilda skiftnin- garna i textens innehåll. Just därför att Marcella Sembrich genomgått en så grund- lig italiensk sångkurs, är bon i stånd att på ett öfverlägset sätt behärska alla faser i sin konst och låta sin musikaliska in- telligens verka i dess fulla prakt. Sembrichs repertoar omfattar företrä- desvis sådana uppgifter som Mozarts kvinnokaraktärer Zerlina, Susanna, Con- stance m. fl., hjältinnepartierna i Flotows operor Martha och Stradella förutom en hel del italienska koloraturpartier, Gilda, Amina, Lucia o. d. Af utländska omdö- men får man det intryck, att hon visser- ligen ej kan mäta sig med de yppersta sångerskorna i närvarande och förflutna tid, men att hon likväl intager en myc- ket upphöjd ställning bland operasånger- skor. Och i den trollmakt hon utöfvar lär hennes personlighet medverka. Hen- nes ansiktstyp är ej af klassiskt regelbun- den skönhet, men hennes lifliga bruna ögons lijärtevarma blick, leendet kring hennes mun och det enkla naturliga be- haget i hela hennes uppträdande lära verka mer vinnande, än endast skönheten förmår. På väg till Stockholm konserterade Mar- cella Sembrich förliden lördag i Köben- havn med storartad succès. * * * Nelly Melba, hvars verkliga namn är Nelly Mitchiels, föddes den 19 maj 1865 i Melbourne i Australien. Hon har bildat sitt konstnärsnamn efter sin födelse- stad. Tidigt gift med en irländsk baron vid namn Armstrong, kom hon redan vid 21 års ålder till London. Då hon här å några konserter väckt uppseende för sin vackra röst, begaf hon sig inom kort på sina vänners inrådan till Paris för att vidare utbilda sig i sångfacket. Hon valde den af många nordiska sångerskor kända madame Marchesi till lärarinna, och det dröjde ej mer än l1/g år, innan hon hunnit förvärfva sig så pass stor sångteknik och kunskap i det franska språket, att hon vågade debutera, hvilket skedde hösten 1887, dock ej i Paris, utan på Théâtre de la Monnaie i Bruxelles, Hennes debutparti var Gilda i »Bigoletto», hvilken roll efterföljdes af Lucia, Yioletta, Ophelia, Julia m. fl. Sångerskans framgång i den belgiska hnfvudstaden föranledde direktörerna för Parisoperan att erbjuda henne engage- ment, hvilket hon äfven antog, och hon debuterade å denna scen i maj 1889 så- som Ophelia. Sedan dess har hon utfört en hel del olika partier och särskildt väckt uppmärksamhet såsom Margaretha i Gounods »Faust». Det är sålunda en jämförelsevis kort konstnärsbana, madame Melba tillrygga- lagt, ett helt decennium kortare än Sem- brichs. Hon har emellertid uppträdt och vunnit erkännande äfven utom Frankrike, såsom i Byssland och Italien. I år har hon skördat lifligt bifall i London, där hon sjungit Neddas parti i »Pajazzon». Den franska kritiken har haft åtskilligt att anmärka med hänsyn till sångerskans textuttal och behandling af ett språk, som ej är hennes modersmål, liksom den äfven opponerat sig mot hennes ovana att stundom med fulla lungor utslunga sina höga toner på ett kraftigare sätt, än den musikaliska frasen fordrar. Men den erkänner allmänt hennes tekniska utbildning i öfrigt och framhåller vid sidan häraf hennes ovanliga skönhet. Hon säges äga en soprano leggiero med en ypperlig stämhöjd, men något svagare bröstregister. H. G. S. Melankoli. e^Sär mossiga gamla lindar bilda från slottet mot stranden ner en skum allé genom parken, i höstliga kvällen jag ser på sandad gang promenera en svartklädd, smärt, graciös gestalt. Det tycks, som hon ginge och drömde och glömde omkring sig allt. Det tycks, som om till hon ryste vid fallande löfvens prassel ibland, och stundom nervöst da skälfver den hvita och späda hand. — Aha, I svarta ögon, som fuktiga glimmen bak nedfäldt flor, I synens mig välbekanta : jag skådat er förr, som jag tror! I hafven med trolldom mig dårat, er bild har förföljt mig, hvarthän jag gick : för länge, för djupt jag skådat in i er sorgsna blick. Jag känner dig väl, min köna, trots florets skymmande draperi — du är ju min gamla flamma — ditt namn är Melankoli. Var kärlek förblifvit trogen. Mig andra bedrogo, jag andra bedrog, men vi, vi kunna ej skiljas, det veta vi bada nog. Vi svär?naf vi, i oktober, när falnad och 7'issnad naturen står, som andra i dårskap svärma i grönskande solig vår. Så kom då och låt oss sätta oss ned där borta på bänken af sten och skåda, hur dimman sig breder vid aftonens döende sken; ja, kom, låt i tankar och minnen försjunkna oss lyssna på trädens sus och ana däri ett eko af tidens flod med dess brus! Vi älska ju, vi, att vaggas i dröm af förgängelsens melodi; vi älska den sträng, som vibrerar af oändlig längtan däri — den ton, som klagande hviskar om känslor, som vissna ner, om ?ninnen, som blekna och slockna, om hjärtan, som kallna alli mer — den ton, som hugnande hviskar, 0711 hur lifskraft förrinner till slut, hur dödens lugna kyla sig breder i själen ut. — Så kom, låt oss sitta förtroligt som fordom där borta hand i hand och lyss på, hur löfven falla och vågorna splittras mot strand! Edv. Hammarstedt.