Idun: 1893

1893 I D U N 417 . känsla, som då man hör vågor i regelmäs- sig takt slå upp och ned mot en strand, eller som när man hör en klocka långsamt picka i tick, tack, tick, tack. Det frestade starkt på ögonlocken. Ändtligen kom ett amen, långdraget som det andetag af lättnad, hvilket steg likt en jättesuck mot kyrkhvalfvet. Kyrkoherden böjde hufvudet, församlingen likaså, och då man ansett att lämplig tid åtgått, höj- des ånyo de sänkta hjässorna, först en och annan på försök och så med ens alla, spän- stigt, som om en besvärlig skyldighet lyck- ligt blifvit fullgjord. Här och där såg man ögon, som glänste af fromhetens tårar, men öfver de flestas ansikten låg ett uttryck af antagen kyrkmin, det vill säga likgiltigt, sömnblandadt allvar. Så kom altartjänsten. Kyrkoherden mäs- sade själf långdraget som han predikat, or- geln rättade sig därefter, och alltsamman drog ut åtminstone fem minuter längre än en vanlig altartjänst fordrar. Slutligen var det öfver och det viktiga ögonblicket inne. Kyrkoherden stod ett par sekunder lik- som försänkt i begrundande. Så vände han sig värdigt om mot altaret, och hans kala hjässa med sin gråa hårkrans omkring lyste stilla och uppmuntrande mot försam- lingen, medan orgeln med dämpad klang spelade sväfvaride melodier som till en me- lodram. En viss oro började förspörjas på mans- sidan, flottiga skinnpungar drogos i dagen, och ett svagt mummel af hviskningar hör- des, men ingen rörde sig ur fläcken. Vill- rådiga och förlägna blickade bönderna på hvarandra, tummade sina skinnpungar och töfvade i sina bänkar, medan kyrkoherden framför altaret tåligt bidade sin lön, bidade förgäfves. Det förhöll sig nämligen så, att Ane Lindseth, socknens rikaste bonde, tal- man i stortinget och en viktig medlem af kommunalnämnden, han som högvuxen med ståtlig hållning och värdig uppsyn brukade resa sig ur främsta kyrkbänken och inleda offringen med att lägga sitt dryga bidrag på altarbordet, han hade plötsligt insjuknat och var således förhindrad att infinna sig. Därutaf de bestörta minerna och den all- hans hållning började en viss otålighet att förspörjas. Organisten uttömde hela sin fantasi med preludier och långdragna ackord i alla möjliga tonarter. Bönderna sutto fortfarande stilla. Och åter förgingo några minuter. Kyrko- herden hvilade än på det ena, än på det andra benet. Så hostade han varligt. Or- ganisten uppfriskade sig med ett solfeggio af Bach. Fortfarande samma orörlighet hos för- samlingen. En dryg kvart förflöt på detta sätt. Svett- dropparna stego kyrkoherden i pannan. Hans månsken började rodna af sinnesrörelse, och orgelspelet lät som en matt trånande suck efter befrielse. Allt förgäfves. Och slutligen efter tjugu minuters stånd- aktighet vände kyrkoherden sig om mot församlingen, tecknet att oftringen måste upphöra, kastade en blick likt en åskvigg ut öfver sin hjord och gick som en bild af den rättvisa domen in i sakristian. Bönderna hade på eftermiddagen ett sam- manträde, då kollekten till kyrkoherden hop- samlades, men det var lättare att stoppa en mindre slant i den stora slutna block- bössan än att lägga den på altarbordet midt för den mottagandes granskande ögon. Det var också meå ett ganska långt ansikte, som kyrkoherden, efter det han hopräknat summan, trädde in till sin hustru och sade: »Det blir ingenting af med att kläda om förmaksmöbeln den här gången, jag har fått nästan hälften mot i fjor.» Och pastorns lilla beskedliga hustru drog en djup suck öfver sina svikna förhopp- ningar och församlingsbornas brist på fri- kostighet. Men dessa voro egentligen ganska be- låtna med sin offerdag. (Illustratör: Jenny Byström). —.........—--------------------------------------- cfjnna Jinutson did adventstid. Än han tågar på vägen fram, Följd af bullrande hopen, Huldt fördrager han sol och damm Lyssnar till hjärteropen . . . Bär du slöja af dunkelt ve, Sörjande like, stanna, Lös de tyngande kval och le, Lyft din fårade panna. Glöm ej högtidens vackra sed: Smärtedoket på vägen bred, Jubla högt: Hosianna! männa förvirringen. Hvem skulle nu våga anse sig stå honom så nära i rang, att han dristade ^sig till att först framträda? Ane Lindseth var så gifvet framskjuten, så öf- verlägsen dem alla, men den som nu gjorde en början, skulle för visso bli utpekad som högmodig . . . och det, nej det hade ingen lust att utsätta sig för. Minut efter minut förgick. Kyrkoherdens v hjässa lyste alltjämt blid och blank, men i