Idun: 1893

418 I D U N 1893 Josephine '[fettergrund (%\ea) Fast på grannlåt armt, Likväl det var smakfullt och nätt och prydligt Med blommande växter och snöhvit duk Samt en sotfa mjuk — Det hela ett kvinnoverk, det var tydligt. Med lifliga flammor'en brasa brann, Och hon och han, De sutto där lyckliga, glada och unga, Med öga mot öga och hand i hand, Med hjärtat i hrand Som tvänne små fåglar på grenens gunga. Fanns något palats på jordens rund 1 denna stund Mer härligt än detta förtjusande »näste»? Var det icke högt, var det icke stort, En stormad port Till lyckans svårintagliga fäste? Ack! sida vid sida, så tätt som nu De unga tu Sin bana ville tillsammans vandra. Och intet armod och ingen glans, Hur än det tryckte, hvar än det fanns, Dem skulle skilja ifrån hvarandra . . . * * * Och åren flyktade ett tu tre. Vi återse Ej längre vårt par i det forna »nästet». I salar, höga som tempelhvalf, Hon sväfvade fram som en rosenalf Och han så stjärnprydd som himlafästet. På palmgrupper höga, på bilder små I roccoco, På möbler med glänsande, skiftrikt siden, På mattor, speglar och tailors krans Föll kronors glans. Och gyllne pendyler mätte tiden. Vårt par gaf supé för societén, Och värden sken Bland nåder och riddare, hela raden. Värdinnan bak solfjädern skälmskt sågs le Mot en kal attaché, En sommarbekantskap från Baden-Baden. I nöjenas hvirfvel, så brusande strid, Ej mer hade tid De forna förälskade två med hvarandra. Man sällan mer dem tillsammans fann, På baler var hon och på klubben han, Det är comme il faut — det må ingen klandra. Men midt under festernas bullrande glans Det stunder fanns, Då han eller hon sig tillbaka drömde Till »nästet», den forna helgedom, Där soffan stod tom, Där brasan var falnad och blomstren glömde. Då stal sig en suck så lätt och skyggt Som en fågels flykt Ur bröstet, beklädt med ordnar, med siden. Då tänkte de inom sig bägge två: Ack ja — det var då, Den enda verkligt lyckliga tiden ! (Illustratör: Viktor Andren.) ----------------*É*— -------- $>ohan J^ordling En skald. H vilken dag, hvilken oförgätligt härlig dag! Det var som en dröm, alltsammans, tyckte Elly. Och hennes korrekta lilla skolmam- sellshjärna, som annars så nyktert plägade handskas med den prosa, ett fattigt folk- skollärarinnelif ymnigt beskär, var ännu smått virrig af all den glans, såväl inifrån som utifrån, hvilken denna minnesdigra kväll hade genomträngt henne. Den icke allt för bländande belysningen i den gamla börssalen, där Svenska akademiens högtids- dag firades, den lysande areopagen kring det långa ljusstaksprydda bordet, den kungliga familjens vördnadsingifvande närvaro, den eleganta publiken, men först och sist dagens stora, stolta, allt annat uppslukande inne- börd — att han, den bleke, magre unge mannen, som under de närvarandes and- lösa spänning ur præses’ hand darrande mottog den gyllene prispenningen, att han, den store skalden, hjälten för dagen, var hennes Fredrik, hennes egen käre bror Fre- drik . . . nej, det var nästan för mycket! Men hur hade de icke också sträfvat och slitit för denna stunden under långa, tunga försakelsens år. De — ty icke skulle han ensam ha redt sig långt med det hård- händta lifvet, den stackars Fredrik! Det kunde man heller icke begära. Hans bröst var ju så svagt; något efterhängset byrå- arbete på tidningsredaktionerna hade han ej stått ut med de sista åren. Och hans poesi, så smekande som musik, så klang- full som guld, när den om kvällarne de- klamerades på den lilla syskondubletten där uppe vid Grefturegatan, hade icke alls visat sig äga förmågan att framkalla samma me- talliska klang vid de snöda förläggarpul- peterna eller redaktörernas prosaiska arbets- bord. Men, gudskelof, hon var stark för dem bägge. Hon hade alltid varit som en mor för honom allt från hans späda år ; hon var också hela tio år äldre. Ja, en gam- mal mamsell var hon redan, det var icke värdt att förneka, som hon själf skrattande försäkrade, men en mycket lycklig gammal mamsell, så länge hon hade sin hälsa och sin skola, som beredde dem en anspråkslös utkomst, och honom att skydda och värna om för alla hvardagsomsorgernas knuffar. — Det var slut, och publiken strömmade ut. Elly hade all möda att få honom fatt i trängseln vid utgångsdörrarna, men nu hade hon hans hand i sin, och i den tysta tryckning och den glänsande blick, hon gaf honom, låg ett tack för hennes lifs största glädjestund, som genom honom be- redts henne. Hvad han var blek och såg trött ut! Men var det väl att undra på ; all spännin- gen och oron och värmen i den stora folk- uppfyllda salen. Han log dock, när han lade sin arm under hennes. Nyfikna blic- kar brände dem rundt om, och man pekade och hviskade åt hvarandra. — Därute var det en rå decemberkväll. När de gingo öfver Norrbro, under hvilken en tung, hvit dimma bolmade upp från de svarta brohvalfven, hostade han lätt. Hon hade honom att slå upp den tjocka vinter- rockens krage. »Du är väl icke sjuk, Fredrik, min kära, lilla gosse?»- frågade hon oroligt. »Nej, men litet trött. Och jag längtar så hem.» Ack, det gjorde visserligen också hon. Där hemma först skulle hon riktigt få rå om honom, ensam och helt; få betyga ho- nom, hur stolt, hur lycklig hon var i hans framgång. En liten öfverraskning hade hon ock beredt — det skulle bli ett mottagande, värdigt den stora dagen! — Inom ett ögonblick strålade det yttre rummet i den lilla dubletten af ljus. Bägge deras lampor och fyra skrifbordsstakar tro- nade på matbordets bländande hvita duk. Där var redan dukadt till supé — en rik- tig skalde-supé, med skinande röd hummer, den delikataste fågelpastej, en dammig flaska portvin och en stor skål, rågad med druf- vor. Han hade alltid haft en smula anlag för gourmandise, Fredrik, fastän de tyvärr i hvardagslag hitintills icke fått allt för stor näring. Men nu, nu låg ju ett helt annat, ett nytt, ett rikare lif framför dem. »Nej, men Elly, hvad är nu detta? Hvilka dårskaper! Det är alldeles för mycket.» För mycket! Hur han kunde prata! Hon