Sida 46
42 I D U N IMS Lycklig den, som under världens strider, Hvart hans stjärna genom rymden skrider, Lugn och kall mot jordelifvets villa, Följer han med tillförsikt dess ljusning, Vandrar sluten inom sig och stilla, Tills han, lönad för sin tro, med tjusning Lyssnande till dolda andens röst! Trycker idealet till sitt bröst. p. J_.. jSlLFYERST OLPE. »»y****************************************************************************************** i detta ords egentliga bemärkelse, har hon aldrig varit. Hvarhelst maken under deras femtiofyraåriga äktenskap rest, har hon följt honom; när han uppträdt och talat på poli- tiska möten, har hon suttit så nära tribunen som möjligt, och när han hållit något af sina tal i »underhuset», har man, bakom de dunkla rutorna, som afskilja damernas läk- tare från debattrummet, kunnat se hennes hvita hufvud. Och under de senaste tio åren hafva deras resor genom England mera lik- nat ett kungapars eriksgata — med sådan hänförelse hafva de mottagits, hvarhelst de färdats fram. — Hennes bästa belöning här- vidlag torde dock vara hennes makes egna ord, att en sådan »hjälpreda», som hon varit för honom, som med glädje delat alla segrar och stödt och uppmuntrat honom i nederla- gets stund, är ovärderlig. Till för en kort tid sedan var mrs Glad- stone president öfver »The womans liberal federation». Och det har inom denna utta- lats hopp om, att hon i en icke allt för af- lägseu framtid skall kunna förmå sin make att för parlamentet framlägga några lagför- slag för förbättrande af kvinnans ställning och för att om möjligt gifva henne rösträtt. Bland alla hennes välgörande verk är det egentligen endast ett vi vilja dröja vid. Ar I860 rasade i England en koleraepidemi, väl ej så häftig som ett och två tiotal af år förut på kontinenten, men dock tillräcklig för att väcka till lif det brittiska folkets käns- lor för förbättrad sjukvård. Hur mycket man än må diskutera kvinnans rätta plats i skapelsen, har man likväl aldrig omtvistat henne rättigheten att komma till de sjukes bäddar antingen i sjukhusen eller i deras egna hem. Mrs Gladstone var en af de för- sta att visa vägen. På de sjukhus, där far- soten rasade som svårast, kunde man vara säker att finna henne. Hon organiserade äf- ven en trupp »systrar» från den välbekanta kyrkan »All Saints» att besöka, vårda och hjälpa de döende och sjuka af de fattigaste klasserna. Under det hon i spetsen för dessa besökte de förfärligaste nästena i Londons East End, såg hon det tillstånd, gränsande till det otro- liga, som rådde där. Då föddes hos henne tanken på att upprätta ett hem, hvarest kon- valescenterna kunde återhämta sina krafter i stället för att, kanske nätt och jämt räddade undan sjukdomen, lämnas att i usla hem dö af vanskötsel och brist. Först öppnade hon ett provisoriskt konvalescenthem vid Clapton och i förening med detta ett hem för fader- och moderlösa, hvilkas föräldrar bortrycktes af farsoten. Den välgörande verkan, detta hem utvisade, gjorde, att hon ej kunde låta det blifva provisoriskt. Hon anropade det engel- ska folket om bistånd, och som en sådan appell aldrig göres, utan att finna gensvar, hade hon snart den glädjen att kunna öppna en institution, som London ännu är stolt att äga, nämligen »East Ends Convalescent Home». Här mottagas patienter frän de fattigaste klasserna, företräde gifvet åt East Ends be- folkning; för omvårdnad, skötsel och uppe- håll därstädes erlägges ingen betalning. Mrs Gladstone besöker mycket ofta denna sin stiftelse såväl som andra London-hospital. Till slut några ord om hennes familjelif. Yid hennes broders år 1875 inträffade död öfvergick familjegodset Hawarden i Wales till den Gladstoneska familjen. Här ha så- väl hon som den åldrige statsmannen till- bringat all den tid, han kunnat frigöra sig från de politiska göromålen. Hvarje morgon under vistelsen på slot- tet begifver sig det åldriga paret till fots till den två engelska mil aflägsna kyrkan till morgonbön. Endast i mycket svårt väder begagnar hon sig af en fjädervagn, förspänd med en liten ponny, hvilken hon själf kör; han däremot promenerar, hurudan väderleken än är, och finner ett särskildt nöje i sin morgonpromenad, när det, som sällan händer, är en bra snöyra. Nära till slottet är Hawardens barnhem, också en af mrs Gladstones stiftelser. I detta uppfostras under hennes öfverinseende tjugo till trettio gossar. Mellan godsets herrskap och de underly- dande råder det bästa tänkbara förhållande, och alla längta de efter deras tillbakakomst, då de varit frånvarande en längre tid. Ar 1889 firade de sitt guldbröllop, en händelse, som högtidlighölls rundt om i hela England. I sitt äktenskap hafva de sju barn, fyra sö- ner och tre döttrar, af hvilka den yngsta, miss Helen, är föreståndarinna för det väl- kända kvinnoseminariet- i Newham nära Cambridge. Mrs Gladstone har delat sitt lif mellan tillgifvenheten och beundran för sin make — uppfostran af sina barn. Jag må endast an- föra, hvad en af Englands framstående tän- kare sade om henne: »Hon har varit en säll- synt hustru och en exempellös moder i alla afseenden. » Axet Josephsson. -Gmäi FritänkerL ({rider österlandets sol, där naturen, yppigt fager, äger smyckens mängd på lager och har brokigt stickad kjol, gick en man bland fiärd och villa, armodsklådd sin bana stilla. Kom sin väg han ödmjuk fram., höll han gudstjänst, höll predikan, glans och lust och världslig fikan voro honom synd och skam. För sin tro han brottslig dömdes, men, det sägs, hans lära gömdes. Uti altarsmyckadt kor står en man, i guldskrud sirad, utaf menigheten firad,, rik och mäktig, ämbetsstor. Stolt han bjuder andlig ledning, och jag tänker: se en hedning! Uti tropisk middagsglöd, böjd en stackars neger sträfvar, under arbetsoket båfvar, som det påstås, andligt död. Tåligt bär han plågan, bristen, och jag tänker: se en kristen! Sigrid Etmbtad. En landvinning - som ingen tar i besittning. » S^åtängdt på telegrafbanan ! » Sa ljöd den nedslående rubriken till ett medde- lande, som för några veckor sedan stod att läsa i denna tidning under afdel- ningen »Ur notisboken». Läste man vi- dare, fick man veta, att telegrafverket fun- nit sig för närvarande ej kunna använda flera kvinnliga biträden, och att pä den grund tills vidare inga kvinnliga elever komme att mottagas i den för inträde pä telegrafistbauan anordnade undervisnings- kurs. Under ar 1892 inkomna 360 an- sökningar om plats vid nämnda kurs blef- vo med anledning häraf afslagna. Lifligt beklaga vi dessa mänga unga kvin- nor, som nu se en förhoppning om själf- ständig utkomst tillintetgjord. De vägar, på hvilka i vårt land den bildade kvinnan kan bereda sig en framtid, äro ej så mån- ga, att de tåla vid en minskning, och nya sådana öppnas ej så lätt. Emellertid — och det är till detta ämne vi nu velat komma — inträffar härvid det egendomliga förhållande, att, medan till- strömningen och trängseln på ett af de ar- betsfält, dit staten lämnat våra bildade kvinnor tillträde, äro så öfver höfvan stora, ett annat sådant fält, hvilket reden för U/s år sedan öppnades för dem, ännu icke blif- vit beträdt af någon kvinna. Det är apotekarebanan vi här mena. Genom en kongl. kungörelse af den 12 juni 1891 förordnades nämligen, att »kvin- na må, lika med yngling, kunna antagas till elev å apotek samt efter fullgjord far- maceutisk tjänstgöring och afläggande af de för apotekare stadgade kunskapsprof erhålla enahanda, rättigheter, som tillkom- ma manlig farmaceut. » Sedan denna för- fattnings utfärdande hafva omkring 100 nya elever antagits å apotek i vårt land, men bland dessa ingen kvinna. Hvadan detta? Är det beroende på okunnighet om det medgifna tillträdet till denna bana eller om därför gällande fordringar och öfriga dithörande förhållanden? För Iduns läsa- rinnor meddelades åtminstone denna vik- tiga nyhet redan i tidningens nummer för den 26 sistnämnda månad och år i en artikel kallad »Landvinning», hvari äfven lämnades några råd och anvisningar för dem, som kunde känna sig hågade att blifva banbryterskor på det nya verksam-
Källa: Project Runeberg ·