Idun: 1893

1893 I D U N 43 hetsområdet. Man hade väntat, att någon af de tre unga flickor, som frän skilda hall i vart land kommit med ansökningar till k. m:t om denna rättighet och därigenom framkallade det generella medgifvandet för hela sitt kön — att någon af dem skulle först af alla och inom en ej allt för afläg- sen framtid träda in på banan. Men här- af har intet blifvit förspordt. Hvadan detta? upprepa vi. Apotekareyrket är dock, näst läkarens, det både ansvarsfullaste och mest inbrin- gande bland de verksamhetsfält, hvartill den bildade kvinnan i vårt land erhållit tillträde Och då vi sett, huru hon lyckats på läkarebanan, hvarför skulle vi miss- trösta om hennes förmåga på den farma- ceutiska? Den kända samvetsgrannhet och ihärdighet, hvaraf kvinnans arbete i all- mänhet utmärkes, utgöra, synes oss, en borgen för, att hon skall lyckas äfven på detta nya område, huru träget och både i kroppsligt och andligt afseende ansträn- gande det än må vara. Önskas nu några närmare upplysningar i ämnet, så meddela vi till deras tjänst, .som ej hafva tillgång till 1891 års årgång af Idun och det ofvannämnda numret däri, följande korta anvisningar. För att antagas till apotekselev fordras kunskaper, motsvarande dem, som kräfvas för inträde i 6:te klassens öfre afdelning på latinlinien af ett högre allmänt läroverk — sålunda ungefar en 16-årig skolynglings kun- skapsmått. För att styrka sig innehafva detta är kvinna berättigad att vid sådant läro- verk, efter anmälan hos rektor, undergå pröfning Elevtiden omfattar sedan minst 3 år. Därunder inhämtas de enklare prak- tiska göromålen å ett apotek samt studeras samtidigt härmed botanik, zoologi, kemim.m. och i dessa ämnen aflägges sedan examen vid Farmaceutiska institutet i Stockholm. Detta är »farmacie-studiosus-examen». Här- på följer ånyo praktisk tjänstgöring å apo- tek under minst ett år såsom s. k. labo- rant, hvarefter en 2-årig kurs vid institu- tet vidtager såsom beredelse till den andra och sista examen, »provisors- och apotekare- examen». Och så äro de sex läroåren till ända, visserligen en ganska lång beredelse- tid och som nog ofta blir ännu ett à två år längre, men dock ingalunda så dyr som en motsvarande kurs vid ett universitet eller en fackskola. Under hela den tid, man är anställd ä ett apotek, erhållas nämligen fritt vivre samt äfven någon årlig lön, uppgående för en elev till 100 à 200 kr., för en farma- cie-studiosus till 400 å 600 kr. och för en provisor till 1000 à 1200 kr. Det blir sålunda egentligen endast de 2 åren, hvar- under man vid institutet läser på sin sista examen, som kräfva ett studiekapital. Till erhållande af eget apotek är sedan kvinn- lig apotekare lika berättigad som manlig, och att våra apoteksinnehafvare i allmän- het hafva en tryggad och god, ofta riklig bergning, är ju en känd sak. Men vi vilja icke ensidigt göra blomster- målningar. Apotekareyrket är nog, åtmin- stone under läroåren och specielt under elevtiden, också ganska fordrande. Göro- målen, såväl de gröfre som de finare, äro trägna och kräfva ständig uppmärksamhet, man får föra ett instängdt och bundet lif, man måste t. o. m. turvis bestrida natt- tjänstgöringen, då den vakthafvande farma- ceuten påklädd sofver bredvid apoteksrum- met, beredd att väckas af portklockan vid hastigt inträffade sjukdomsfall och behof af medicin. Apotekarne själfva hafva ock framhållit dessa omständigheter såsom ta- lande mot möjligheten af kvinnans kompe- tens till yrket, och många bland dem torde nog af dessa skäl vägra att på sitt apotek mottaga en kvinnlig elev. Vi våga emellertid tro, att med god vilja å herrar principalers sida dessa för- hållanden skola låta så ordna sig, att de ej behöfva omintetgöra den reform k. m:t velat till den svenska kvinnans förmån och på hennes egen begäran åstadkomma. Men å andra sidan måste vi också lägga de unga kvinnor, som tänka blifva banbryterskor på detta område, en sak, eller rättare två, på hjärtat. Det fordras god hälsa, om I skolen lyckas. Ingen, som är nervös, kan ordentligt bestrida de viktiga och ansvars- fulla göromålen å ett apotek vid ofta in- träffande tillfällen af brådska. Och vidare fordras af Eder goda förkunskaper i de skolämnen, som ingå i den farmaceutiska bildningen. En studentska på latinlinien med öfverbetygi botanik vore måhända lämp- ligast att skicka i spetsen, om hon för öf- rigt har den erforderliga hälsan och jämn- modet. Hon skulle nog, om också kanske ej vid första försöket, lyckas erhålla plats å ett apotek, där hennes 3 elevår, den tyngsta delen af beredelsetiden, kunde ge- nom kongl. dispens förkortas, i den mån hen- nes förkunskaper öfverstego det föreskrifna, här ofvan omtalade minimum. Och hade blott en kvinna med framgång försökt sig inom yrket, skulle snart flere följa i hen- nes spår. Då skulle ock de fördomar, som nu på åtskilliga håll och särskildt bland farmaceuterna, råda mot ifrågavarande re- form, så småningom försvinna och den svenska kvinnan hafva visat, att hon för- mår fylla de platser, dit hon sökt och er- hållit tillträde, att hon förstår taga sitt nyvunna land i besittning. H. H. Lifvets prosa. Skiss af Ernst Lundquist. S e äldre herrarne hade dragit sig in i doktorns rum och sutfo nu vid virabor- det. Jungfrun, som gick ute i salen och du- kade till supén, uppfångade i förbifarten de kabbalistiska speltermerna, som trängde ut ge- nom den öppna dörren, framslungade i en djupt allvarlig, betydelsefull ton, som om de utgjort lösningen på tillvarons gåtor. De unga höilo till i Ellis lilla flickrum, och fruarna sutto med sina handarbeten kring lampan i salongen. Midt upp i hofråttsrådinnan Askers lång- randiga redogörelse för sista federationssam- manträdet öppnades dörren till jungfruburen, och Elli kom inrusande, upphettad, med spra- kande ögon och det svarta, kortklippta håret på ända. »Jag står inte ut längre!» utbrast hon. »De där nyförlofvade reta gallfeber på mig!» »Nånå, Elli!» förmanade doktoriunan med en blick på sin svägerska, professorskan, som ju var mor till fästmön. Den unga flickan gjorde ett försök att lugna sig och sade i litet mera dämpad ton : »Jag kan rakt inte bjälpa det.» »Jaså, Elli blir nervös af att höra turtur- dufvor kuttra,» sade professorskan med ett godmodigt leende. »Kuttra!» utbrast Elli ånyo häftigt. »De tala ju bara om möbeltyg, mattor och portiè- rer! Om man bara hörde dem och inte såg dem, kunde man tro, att det vore en tapet- serarefru, som talade med sin gesäll.» «Du kan väl inte begära, att Bertha och hennes fästman ska’ tala om sin kärlek, så att du och de andra flickorna höra på,» sade doktorinnan. » De tala ju inte Uls med oss, de sitta i fönsternischen alldeles för sig själfva, och vi flickor prata för full maskin bara för att öfver- rösta dem och visa, att de kunna vara allde- les ogenerade. För oss kunna de gärna tala idel ömma hemligheter, och ingen skulle höra det eller på minsta sätt störa dem. Det är precis som om de vore ensamma i rummet. Men det är just det retsamma, att så snart det blir en aldrig så liten paus i vårt samtal, så höra vi genast de där otäcka tapetserare- termerna från fönstersmygen. Två nyförlof- vade, som sitta med armarna om hvarandras lif och hviska om krollspint och patenterade amerikanska rullgardiner ... är det inte så man kan springa i tusen bitar?» Hennes näsborrar skälfde, ögonen sköto elektriska gnistor, och hela den lilla varelsen såg i högsta grad explosiv ut, där hon stod i det röda lampskenet. »Det är ju så vanligt, att unga flickor för- akta lifvets prosa,» sade doktorinnan i urskul- dande ton, vänd till sin svägerska. »Inte alla, tycks det,» inföll Elli bittert. »Kusin Bertha är ju också en ung flicka. Och det du nyss sa', mamma, påminner mig om ett uttryck, som jag läste i Malmströms litte- raturhistoria häromdagen: den kvinna, som inte tänker poetiskt, åtminstone då hon tänker på kärlek, är allt igenom prosa.» »Ni kunna ändå inte komma ifrån prosan, ni svärmiska ungdomar,» sade justitierådinnan Asker med en suck. »Förr eller senare kom- mer den och tar er.» »Jag är inte något litet barn, och jag är inte rädd för busen,» sade Elli litet trotsigt. »Jag kan nogf försvara mig.» »Det låter som det vore fråga om en fiende,» sade professorskan i sin lugna, litet skälmak- tiga ton. »Men jag vet af egen erfarenhet, att lifvets prosa kan behandlas så, att den blir en riktigt hemtreflig och gemytlig gammal vän, som man visserligen inte älskar af hela sin själ, men som ändå pä sin anspråkslösa plats bidrar till ens lycka och välbefinnande. Ja, jag vill inte hålla något försvarstal för Bertha och inte för prosan heller — det behöfs inte —, jag vill bara tala om någonting för dig, min lilla Elli . . . någonting, som har händt mig själf i min ungdom och som inte är utan sin lilla sensmoral, just passande för det här tillfället.» Professorskan tog åter till sitt a;bete, som en stund legat i hennes knä, och lät Urknålen löpa med samma jämna fart som tungan. »Jag var bara nitton år, då jag gifte mig,» började hon, »och min man var femton år äldre. Han var professor redan då och nästan samma lärda, allvarsamma och tankspridda herre som nu. Jag hyste en kolossal respekt för honom, och det föll mig aldrig in att be- svära honom med något så tarfligt som hus- hållsangelägenheter och dylikt. Det skulle ha varit att kränka hans värdighet, tyckte jag. Om bosättning hade vi aldrig behöft växla ett ord, ty han hade sitt enkla hem fullständigt ordnadt sedan många år tillbaka, och jag hade bara att flytta in.