Idun: 1893

I D U N 1893 44 »Vi höllo innerligt af hvarandra, och jag törs påstå, att inte så många äktenskap byggts på en så solid grundval af inbördes kärlek och aktning som vårt. Men huru det var, hade jag ibland en dunkel förnimmelse af, att det var liksom ett litet tomrum emellan oss. Vi kunde tala med livarandra om allting; det fanns ingen fråga så hög och djup, att han inte bevärdigade mig med att anförtro mig hvad han tänkte om den, och jag svarade så godt jag kunde; på det sättet lärde vi känna hvarandra utan och innan, och samhörighets- förhållandet stärktes och växte för hvarje dag som gick. Men det fanns ett område, där jag måste vara sysselsatt hela den tiden, då han ägnade sig åt sin vetenskap, och dit jag inte kunde sätta i fråga, att han skulle följa mig. Du förstår, lilla Elli, det var hela det där stora, torra och blomsterfattiga fältet, som kallas lifvets prosa. Alla mina tankar, fun- deringar och planer, som gingo i den riktnin- gen, måste jag behålia för mig själf. Jag in- såg, att det inte kunde vara på annat sätt, men jag kan inte neka för, att det plågade mig litet. Jag hade ett sådant behof af att vara fullständigt öppen och förtrolig med Hans, antingen det gällde stort eller smått. Men nu hände det väl tjugu gånger om dagen, att jag måste hejda ord, som jag redan hade på tun- gan, och säga till mig själf: »Nej, håll inne med det där... det intresserar honom inte, det anser han vara af underordnad betydelse, det kanske rent af plågar honom, och om du talar om sådant, anser han dig för en hvar- daglig, stoftbundeu, prosaisk varelse.» Och jag teg, men jag hade i detsamma en förnim- melse af, att jag i den stunden inte var na- turlig, inte mig själf. . . och det besvärade och pinade mig. »Vi hade väl varit gifta ungefär ett är, då jag gjorde den upptäckten, att mattan, som låg under divansbordet i vår salong, var ut- nött och behöfde ersättas med en ny. Vi hade ganska enkelt på den tiden, ty en del af min mans lön måste tas till afbetalning på hans skulder från studietiden, och därför hade vi ej råd till någon lyx. Men en snygg matta måste vi ju ha; det tyckte Hans också, då jag ändtligen tog mod till mig och frågade honom därom, och sä blef det beslutadt, att vi skulle köpa oss en ny vid tillfälle. Men detta tillfälle lat vänta på sig. Hans glömde bort hela saken, och jag vågade inte påminna honom. Jag ångrade mig, att jag inte hade bedt honom om pengar till mattan med det- samma, då kunde jag ha köpt den på egen hand, och så hade det bekymret varit afhjälpt. Men nu gick jag som katten kring het gröt i flere veckor och kunde inte komma mig för att påminna Hans . . . och där låg den gamla mattan som en skamfläck, och varpens grofva trådar började titta fram på allt flere ställen Jag blef vid misshumör bara jag såg åt den. »Så voro Hans och jag ute och promenerade en eftermiddag fram på vintern. På Drott- ninggatan gingo vi förbi en butik, i hvars fön- ster en hel mängd divansmattor i vackra, mo- derna mönster voro exponerade. Jag stan- nade nästan omedvetet och tittade in på alla härligheterna. Hans hade också stannat, och nu dök det upp ett minne hos honom. »Hur var det,» sade han, »skulle vi inte köpa oss en ny matta?» »Jo, det behöfs verkligen mycket väl. » »Då kunna vi ju göra det nu strax, efter jag händelsevis har godt om pengar i dag.» »Jag var inte sen att nappa på, och .så gingo vi in i butiken. Affären var snart upp- gjord . . . alldeles för snart; jag skulle gärna ha velat dra ner hela lagret, pröfva, jämföra och pruta, men jag tordes inte uppehålla Hans, jag var rädd, att han skulle bli otålig, och så bestämde jag mig för en med havanna- gul botten och små röda buketter — ja, vi ha den kvar än för resten, fastän den nu lig- ger inne i mitt lilla kabinett. Dä vi kommo hem, var mattan redan kommen från boden, och jag lade genast pä den i stället för den gamla, och du må tro, Elli, att jag kände mig glad och lycklig, som om jag fått ett helt ko- nungarike. Vacker var den, där den låg; men inte ett ord sade vi till hvarandra om den. Det var, som om det varit en tjufsak ; men nu hade vi den i alla fall. »På kvällen, då vi hade ätit, gingo vi som vanligt in i salongen för att sitta litet bekvä- mare, medan vi språkade. Jag brukade an- nars aldrig tända taklampan, men det gjorde jag den kvällen, ty jag ville se, hur den nya mattan skulle ta sig ut i starkare belysning. Hans satt i gungstolen, det var hans vanliga plats, men jag slog mig ned på en stol borta vid kakelugnen; därifrån kunde jag bättre se mattan än från emman, där jag annars bru- kade sitta. Jag minns, att jag var mycket tankspridd den kvällen; jag kunde inte tänka på annat än mattan. Jag hörde knappast på hvad Hans talade om, jag satt hela tiden och njöt af, huru den nya mattan hade förvandlat hela rummet; den gaf det hela liksom en mera förnäm prägel, nu kunde man riktigt se, att man var hos folk med skönhetssinne och akt- ning för sig själfva, tyckte jag. Men besyn- nerligt nog gjorde jag den iakttagelsen, att ätven Hans hela tiden höll sina ögon fästade på mattan. Han tänkte kanske inte alls på den, visste kanske inte ens, att han såg pä den, det var väl bara därför att hans ögon ej voro vana att se den, som de omedvetet drogos dit bort, men det förvånade mig litet i alla fall. Den kvällen sutto vi ovanligt länge inne i salongen, och det var inte Hans, som gjorde uppbrott. »Ibland, dä min man hade brådtom och be- höfde sitta uppe länge vid sitt arbete, lät han bädda åt sig på soffan i sitt arbetsrum, för att inte jag skulle bli väckt, då han gick och lade sig. Så var det också den kvällen, och vi sade hvarandra god natt vid elfvatiden. Jag låg vaken ganska länge och funderade på, att det bestämdt varit en stor dumhet af oss att köpa mattan vid ljus; tänk om färgerna toge sig helt annorlunda ut vid dager och ej har- monierade med möbeltyget? De klarröda bu- ketterna skulle kanske alls inte passa ihop med den mörkare röda ripsen på soffan och stolarna. Nåja, i värsta fall kanske jag kunde få byta om, och det kunde nog ske, utan att Hans behöfde besväras med några ötverlägg- ningar. »Min första tanke, då jag vaknade om mor- gonen, var mattan. Tack vare kvällens natt- vak hade jag sofvit längre än vanligt; klockan var redan öfver åtta. Jag steg upp och bör- jade kläda mig, men jag fick ingen ro för mattan. Hur i all världen skulle den ta sig ut vid dager? Jag kunde inte stå emot min nyfikenhet, och klädd i underkjol och kam- kofta öppnade jag sängkammardörren och tit- tade in i salongen. Det var stora ljusa dagen därute, och solskenet strömmade in öfver golf vet och lyste på den nya mattan, som låg där så vacker och präktig, dubbelt vackrare vid dager och inte alls fiendtligt stämd mot de öfriga färgerna i rummet. »Innerligt belåten med resultatet af min granskning, ämnade jag dra mig tillbaka och fortsätta med min afbrutna toalett, men då jag vände på hufvudet, blef jag så häpen, att jag ej kom mig för att röra mig ur fläcken. I dörren till min mans rum, som låg på an- dra sidan om salongen, midtför sängkammar- dörren, såg jag en snöhvit gestalt: det var Hans, klädd i tofflor och för öfrigt bara två plagg. Han såg mig icke. . . och han stod alldeles försjunken i beskådande af den nya mattan, han också! Det riktigt »klack» till i mig af glädje, och jag kunde inte låta bli att skratta till. Han blef litet förlägen, då han fick se mig, och den hvita uppenbarelsen för- svann skyndsamt, men så snart jag kastat på mig morgonrocken och satt upp håret litet, var det jag som kom instormande till günstig herrn och tvingade honom att bekänna kort. Åh, hvad vi skrattade! Och nu kröp det fram, att han i går kväll hade varit precis lika intresserad som jag af den nya mattan, fastän han skämts för att visa det, och rik- tigt längtat efter att få se den vid dager, och pä natten hade han drömt, att han slagit ut sitt bläckhorn öfver den, och nu hade han velat öfvertyga sig om, att det verkligen bara var en dröm. Hur det var, gaf det ena or- det det andra, och jag fick mod att tala rent ut med honom om det där tomrummet, som jag hade känt mellan honom och mig. Han klappade mig på kinden, som han brukade, då han var riktigt vänlig, kallade mig en liten toka och förklarade, att han alls icke hyste något så förnämt förakt för lifvets prosa, som det kunde se ut . . . det berodde helt enkelt på hans uppfostran, det hade varit tonen i hans föräldrahem, att man skulle tala så litet som möjligt om hvardagliga saker . . . för min del tyckte jag, att det var ett slags intelligens- snobberi, och det tyckte visst Hans också, fast han inte sade det. »Från den dagen var det, som om Hans och jag riktigt hade funnit hvarandra. Vägen mellan oss låg nu rak och bred och fri. Jag hade inte längre en tanke, som jag inte kunde uttala till honom . . . det var inte sagdt, att jag alltid giorde det, men blotta medvetandet, att jag kunde det, var nog för att åstadkom- ma en hel förvandling med mig. Jag kände mig ej längre skygg och främmande, jag kunde få vara naturlig och fullt mig själf i hvar mi- nut.. . och du vet inte, lilla Elli, hvad det kan verka förädlande! Jag tror bestämdt, att jag blef en mycket bättre hustru från den da- gen. Hvad Hans beträffar kunde han inte bli bättre än han var, ty han var ju redan fullkomlig, men jag tror nog, att han liksom jag kände sig mera fri oeh otvungen, sedan den sista skrankan hade fallit mellan oss. — Och allt det där var den nya mattans för- tjänst. » Professorskan hade slutat sin berättelse. Hon lät virkningen sjunka och betraktade med sitt älskvärda småleende Elli, som hört upp- märksamt på och nu stod där stödd mot en emma med ett tankfullt uttryck i sina mörka ögon. »Tack för den där historien, faster,» sade hon slutligen. »Den kan nog vara lärorik, men . . . jag ger mig inte i alla fall. Jag har rätt, det känner jag, det vet jag. Jag skall lägga på minnet det du nu har talat om för mig. . . oeh en gång längre fram, då jag blir äldre; då busen har tagit mig, som tant Asker hotade ... då skall din historia kanske bli mig till nytta. Men inte nu . . . nej, inte nu!» Hon gjorde en kastning på hufvudet med en kvarlefva af sitt gamla trots och gick mot dörren till sitt rum. Hennes mor såg efter henne med orolig min. Professorskan höjde på axlarne med skämtsam resignation och frågade