Idun: 1893

1893 I D U N 45 »Skall du du gå dit in och reta upp dig igen och låta Bertha och hennea fästman stänga ut det ljus, som jag velat släppa in i din hjärtekammare, med sina amerikanska rull- gardiner?» »Nej,» svarade Elli med handen på låsvre- det, »jag ämnar be dem komma hit ut och göra litet musik för oss. Jag kan inte komma i jämnvikt i kväll, förrän jag har hört de ny- förlofvade sjunga kärleksduetten ur Romeo och Julia. Skratta åt mig, om du vill, men för mig är det medikamentet visst mera verksamt än din historia.» Och så gick hon. Professorskan smålog och sade för sig själf: »Ungdom!» . . . Det var en svag nyans af vemod i tonen. v4/* *T* Kvinnornas världsutställning. Brefkort från Iduns Chicagokorrespondent. Grundvalen till den svenska byggnaden å Chicago- utställningen är nu färdig. Sista handen lades där- vid på själfva nyårsaftonen, och kommer arbetet med uppförandet af byggnaden med det snaraste att påbörjas. Enligt härvarande arkitekters åsikt, skall denna byggnad genom sin originalitet och smakfulla stil komma att väcka såväl beundran som stort upp- seende. Den skall föra med sig en fläkt af Nordisk själfständighet i smak och karaktär, en ton af Nor- dens ljufva, smekande musik, »frusen», såsom ma- dame de Staël säger, »till arkitektur.» Äfven Chicago har, liksom Stockholm, haft sin »Börsbasar» — Columbiabasar, som vi här kallade den. Ändamålet med denna var att anskaffa pen- ningar till uppförande af »Barnens byggnad», hvarest mödrar, som ämna besöka utställningen och nödvändigt måste taga sina barn med, hvilket nästan alltid är fallet här hos oss, kunna i säkerhet och skydd lämna sina små älsklingar, under det att de själfva i ro och lugn få tillfälle att beskåda utställ- ningens många märkvärdigheter. Otvifvelaktigt blir denna inrättning en verklig välsignelse för de tusen- tals öfverarbetade och uttröttade stackars kvinnor, hvilka ej ett ögonblick kunna lämna sina barn och hem för att söka hvila och en smula förströelse. Knappast någonstädes, hvar än jag än vistats, har jag sett så många i förtid åldrade och utsläpade kvinnor som just här i detta land, där kvinnan säges endast befalla och icke behöfva att arbeta. Emellertid var Columbiabasaren, som hölls i början af sistl. december i mrs Potter Palmers palatslika boning, i allo lyckad, och rika skördar inhöstades. Det var den rika, lyckligt lottade kvinnan och modern, som här gaf en skärf af sitt öfverflöd och sin tid åt sin trötta medsyster i samhället för att åt henne bereda en stund af verklig njutning och vederkvickelse. Man tror sig nu med visshet veta, att infantinnan Isabella af Spanien med svit redan i april anträder resan till Chicago för att såsom drottning Christinas representant vara närvarande vid utställningens of- ficiella öppnande i maj. I anseende till den utmärkta och allmänt afhållna svenska skriftställarinnan fru Eva Vigströms inväl- jande till ledamot af »The Folk-Lore Congress», som kommer att hållas härstädes nästk. juli månad, vill jag med ett par ord nämna om själfva ändamålet med denna kongress, såsom det uppfattas här. Först och främst skall den verka för ett allmännare intresse för studiet och beundran af folk-sägnen, folk- visan samt mythologien, vare sig uppenbarad i kon- sten eller endast fortplantad såsom tradition. Vidare: för diskuterande af vissa frågor rörande ofvannämnda ämnen, hvilka bäst kunna afhandlas på ett möte, till hvilket jordens flesta folk sända sina forskare i denna riktning. Samfund, såväl som enskilda, hvilka ägnat sig åt dessa studier, äro ombedda af den lokala komitén (som bland andra består af: mrs Potter Palmer och doktor Sarah Hackett Stevenson tillhörande The »Worlds Fair Lady’s Commitee») att understödja kongressens arbete, såväl senom bidrag och upp- lysningar som genom uppgifter om deras resp. forsk- ningar och samlingar. Att Sverige äfven på detta område kan mäta sig med hvilket som helst annat land på jorden, vet jag mer än väl. »Iduns» prisuppgift »En resa till Chicago» blir nog på det förträffligaste sätt behandlad af någon hemma i Sverige. Men med stöd af min mångåriga erfarenhet af lifvet och förhållandena i Chicago ön- skar jag gärna gifva ett par råd att följas af hvarje landsmaninna, som ämnar besöka utställningen. En kvinna kan ensam i våra dagar resa världen om- kring utan vidare obehag, men att komma till Chi- cago, utan någon pålitlig person till mötes och hjälp, är sannerligen, i hvilket fall som helst, men i syn- nerhet under utställningen, att våga för mycket. Ombesörj därför före afresan från Sverige, att en dylik person blifver noggrant underrättad, när resan företages, samt telegrafera genast vid framkomsten till Newyork, hvilken järnvägslinie ni tager samt dag och timme, då ni ämnar anlända till Chicago. En ensam kvinna kan icke gärna för någon längre tid, utan en mängd obehag, bo på hotell, utan skulle jag råda till inackordering i någon känd privatfamilj. En ensam kvinna kan knappast under några om- ständigheter utan manlig eskort besöka publika nöjen såsom teatrar, konserter m. m, eller andra sevärdheter. Under utställningen blir en manlig följeslagare en ren nödvändighet såväl som skydd, hvilket nog är af nöden, samt som vägvisare, ty af- stånden här äro förvillande långa, och den person- liga säkerheten lämnar redan mycket att önska. Chicago är i intet likt Europas större städer, där man möjligtvis kan reda sig på egen hand. I Chi- cago måste man hafva någon, som man kan lita på, att hjälpa sig till rätta. Hvad garderoben beträffar vågar jag råda att icke taga för mycket med, dock framför allt en varm promenadkostym, oumbärlig vid våra så föränderliga temperaturförhållanden. Första delen af sommaren, vanligen ända till mid- sommar, är kall och blåsig, då däremot i juli en nästan tropisk värme inträder. I min tanke äro maj och juni eller sista delen af augusti och septem- ber i afseende på väderleksförhållandena att före- draga för ett besök på Chicagoutställningen. Var försiktig med reskassan; ställ penningarne för uppehållet i Chicago på någon välkänd svensk bank. Signe Ankarfelt. Vår pristäfling. duna Chicagopristäfling sysselsätter för ,?JI närvarande allas tankar, hög och låg, ung och gammal, öfver hela Sveriges rike allt ifrän Ystad intill Haparanda. Att idéen har slagit lifligt an, därpå få vi dag- ligen allt talrikare bevis. Hvem kan för öfrigt undra därpå, att snart sagdt hvar enda en, som kan stafva till sitt »fosterland», vill vara med och fresta sin tur i en så ovanlig täflan, där ju hvilken som helst kan vinna det värdefulla priset! Det allmänna intresse, som väckts till lif af vår täfling, har också framkallat en form- lig litteratur och till och med gifvit uppslag till en smula industri. Kollegor inom pres- sen i både hufvudstaden och landsorten ha i kåseriets och novellens form gifvit uttryck åt den nya »fosterlandsrörelse», som Iduns upp- gift satt i gång, och Dagens Nyheters skämt har verkligen blifvit sanning, då i många tidningar företagsamma personer börjat an- nonsera om »ord till salu». Att vi natur- ligtvis ej hafva det minsta att skaffa med dessa annonser, utan tvärtom tillbakavisat dem af detta slag, som lämnats till införande i Idun, faller af sig själft. Ett och annat organ, som mer utmärker sig för fortfärdighet att plöja med andras kalf- var än för någon synnerlig själfständighet i uppfinningsförmåga, har skyndat att efterbilda oss och anordna liknande täflingar. Det är dock först och sist Idun och dess »foster- land», som ha företrädet i de täflandes gunst, ty där veta de, att det vackra priset blir är- ligt utdeladt, öch att de aktade prisdomare, hvilkas namn vi meddelat, just äro de rätta att samvetsgrant bedöma täflingsskrifterna. Vi tycka väl, att det knappt borde be- höfva nämnas, men efter flere bref ingått med förfrågningar i den riktningen, svara vi, att naturligtvis ingen af vår redaktion eller den närstående personer komma att deltaga. Men eljes skola alla, alla vara med! In- gen bör försitta ett så godt tillfälle, som till på köpet är ett riktigt nöje. Att pre numerera på Idun för ett halfår är ju ej hela världen, och de många, som sedan gam- malt känna och hålla af tidningen, intyga nog gärna, att den ärligen söker vara till trefnad och nytta. Mer än fullgod valuta för två och femtio, bara det! Då många uppmaningar, särskildt från norrländska orter med långsamma kommu- nikationer, ställts till oss att utsträcka ti- den för prenumeration litet längre, vilja vi gå dem till mötes så långt vi kunna. Hvar och en, som före den 20 dennes prenumere- rat för minst ett halfår på Idun, må således äga rätt att deltaga i täflingen. Skjut därför icke upp med den saken längre. Hvarför skulle icke Ni vara med, när alla andra äro det? Och hvarför skulle ej Ni kunna vinna priset lika väl som någon annan ? Det bästa åt våra barn. Af Hanna Kamke. ,/fji etta är ju ett godt ord, och mången 1UI öm moder sträfvar samvetsgrannt att uppfylla det, äfven om hon därvid själf får umbära och försaka. Och l sannt är, att barnet verkligen bör få det bästa, som kan åstadkommas, både hvad kroppens och själens vård beträffar. Men åsikterna äro tämligen delade med afseende på hvad som verkligen är det bästa, och man får tyvärr se mödrar, som så missförstå den satsen — för våra barn är blott det bästa godt nog — att de ständigt söka gifva dem den läckraste, dyrbaraste mat, de finaste, modernaste kläder och de präktigaste lek- saker. Bäst för barnet äro dock ej läckra, dyra rätter, utan en sund, enkel, om ock kraftig näring. Starkt kryddade födoämnen, delika- tesser, spirituösa och för mycket sötsaker äro skadliga, ehuru barnet visserligen, att döma efter begäret, har behof af de senare. För den skull bör man ej heller helt neka det tillfredsställandet af detta behof, utan kan då och då såsom en liten uppmuntran låta det få en godsak. Gif litet, gif sällan, då skall det glädja sig öfver det minsta och med tacksamhet mottaga din gåfva. Tillåt aldrig, att barnet, om det får själft taga sig ett äpple, en kaka eller dylikt, gräfver i skålen för att ta reda på det största eller bästa, sådant är skadligt för barnet och ser illa ut samt väcker hos gästerna berättigade tvifvel på ett sådant barns goda uppfostran. För öfrigt är det alls inte själfklart, att barn skola få med af allt, hvad de se, och allra minst att de skola vara de första vid bordet. Det finns väl knappt någon obe- hagligare bild än en bjudning, där husets barn tränga sig fram mellan gästerna, med begärliga ögon betrakta läckerheterna och med ord eller blickar tigga att få smaka, ofta till och med innan någon annan ens hunnit taga sig. Jag frågar hvem som helst, om hon med angenäma känslor äter en bit kaka, när bon känner, hur den med giriga blickar