Idun: 1893

1893 î D U N 5 i tildas jämmersamma ton, hur van jag än var därvid; ty hon var en af de människor, om hvilka man nästan kan säga, att det hör till deras välbefinnande att ha något att be- skärma sig öfver. Den här gången kunde jag dock i mitt hjärta inte alldeles neka till, att hennes beklaganden kunde tyckas ha skäl för sig — ty underliga kunna sådana skic- kelser ofta se ut för våra ögon. Hon steg nu upp för att gå; jag bad hen- ne visserligen af artighet att sitta kvar litet längre, medan jag på samma gång gjorde en ursäkt, för att jag varit så upptagen af brasan ; men hon ville inte — det skulle bli så mörkt — och jag var inte enträgen. När hon gått, försökte jag om igen med den envisa brasan. Stickorna hade tagit slut — hvad skulle jag nu ta mig till? Om jag bara haft ett par till, skulle jag bestämdt fått bukt med den. — Se, där låg en liten näfverbit på golfvet och skräpade, hvilken fallit af ett vedträd. Om jag skulle försöka med den — han var bara så fasligt liten! Han kunde väl inte göra mycket gagn? Men så stack jag in honom i brasan bland de åter- stående gnistorna. Näfverlappen blossade upp, men han kunde inte brinna länge ; in- om några ögonblick var det lilla flarnet för- tärdt, föll ihop och slocknade. Men bland vedträden, som nu voro så uttorkade och glödgade, att de blott behöft denna tändande gnista, flammade en stark och klar låga upp, smög sin eldtunga omkring dem, utbredde sig, delade sig i allt flere lågor — och i ett nu stod hela brasan i brand och flam- made så hurtigt, att det dånade. Det var just den där lilla näfverbiten som behöfts för att tända den i full låga; han själf hade slocknat, men dessförinnan hade han hunnit tända en värmande eld. Det var som om denna lilla omständighet åter påminnt mig om Sofie — jag visste knappt huru. Men nu fick jag en bestämd håg att gå upp till henne; förut hade det förefallit mig som en motbjudande ceremoni att gå dit och »beklaga sorgen», så att jag inte kunnat komma mig till därmed, fastän det kanske varit ovänligt. Men nu ville jag gä- När brasan var utbrunnen, satte jag på mig hatt och kappa, ehuru jag kände en viss tvekan om, hur hon skulle ta emot mig, då jag inte kom på visittid. Sofie hade all- tid fäst så mycket afseende vid sådant där — hon hade ju heller aldrig haft mycket annat att tänka på. Och så gick jag. Det var Sofie själf, som öppnade — det hade då aldrig händt förr! Och så föll hon mig strax i armarna och började gråta, men hämtade sig snart och sade med så mycken vänlighet, att den gick mig till hjärtat, att hon satte mycket värde på, att jag kom. Jag hörde inte en enda vink om, att det var på olaga tid. Sedan talade hon en stund om sin lilla flicka och hur underligt det var, att hon inte fått behålla henne; men det skedde i en ganska undergifven ton. Det hade blif- vit något mycket enklare i Sofies hela väsen ; och själfva sorgklädningen var inte så utpyn- tad, som hennes toaletter eljes brukade vara. Det var som om hon märkt mina tankar, och jag trodde, att hon skulle säga att »det inte brukades numera»; men så sade hon i stället: »Kära du, jag kan inte tänka på sådant där nu!t Vi sutto länge och språkade, och hon bad mig stanna kvar till teet. Jag kände knappt igen mig i det hemmet; där hade blifvit lik- som mycket varmare och trefligare. Sofie hade fått något husmoderligt i sitt sätt, se- dan hon nu blifvit van att vara hemma i flere månader; förut hade de varit borta eller haft främmande de flesta aftnar i veckan. Men nu talade Sofie med motvilja om att börja deltaga i sällskapslifvet igen. Man skulle nog ursäkta henne i vinter. De skulle bestämdt vara mera hemma hädanefter; både hon och hennes man hade funnit det så tref- ligt. Det var till och med som om ett myc- ket varmare förhållande inträdt dem emellan — de hade tid nu att tänka mera på hem- met och hvarandra. Ja, Sofie hade något helt annat än förr i blicken, något djupt och själfullt — just hvad som förut fattades däri! »Jag ser,» sade hon, då hon tog afsked af mig, »att vi ha en sann vän i dig.» Jag kysste henne till svar. Det hade inte heller jag vetat förut — ty i det huset hade jag i stället kännt mig främmande — men nu kände jag, att så var. Jag brydde mig inte om att säga någon- ting vidare i ämnet till Matilda. Om män- niskor inte vilja tänka själfva, så kunna de i alla fall vanligen inte bli öfvertygade. Utan jag behöll min tanke för mig — hur skulle jag också kunnat komma och tala om, att den blifvit väckt af en liten näfverbit! — jag hade, som sagdt, härefter min tro för mig, att »så’na där små» kunna ha en stor och viktig uppgift att utföra här i lifvet. »—ster». Hafva vi någon ”folksång”? a ag menar nu ej den officiella folksången, den som afsjunges som en särskild hyll- ning åt rikets högste styresman, när folket vill gifva ett uttryck för sina känslor för konungens person, både som landsfader och människa, ett uttryck hvari en hel försam- ling vid festliga tillfällen kan deltaga. En sådan sång äga vi ju, hvilkens högtidliga melodi och väl lämpade, om ock från en an- nan nations kungssång lånade ord ganska väl passa för ändamålet. Men vi borde dessutom hafva en sång med lättlärd melodi och dito ord, en sång, som hvarje moder kan sjunga med sina barn, och som redan i tidiga år kan väcka och underhålla fosterlands- känslan i de ungas hjärtan. Det skall vara en sång, som fäster sig i minnet, som icke är för lång, där ord och melodi smälta sam- man till ett helt, som värmer hjärta och sinne, och som, om äfven omedvetet, griper oss helt och fullt, en sång, som vi sjunga hemma och i skolan, i högtidligt lag och i hvardagslag, vid vårt arbete och vid våra fester, som blir oss kär, därför att den är vår, vår egen, vårt fosterlands sång. Det skall vara en sång, som lockar tårar i våra ögon, när vi efter lång frånvaro från hem- landet få höra den, en sång, som i en blink ställer fram för vår inre syn en bild af vårt gamla, ärorika, fattiga och dock så högt äl- skade fädernesland. Hafva vi en sådan sång? Ja, vi hafva den, och hvad mera är, vi hafva länge haft den. Då och då har den sjungits, än af studenter, än af folkskolebarn, ibland på någon konsert, ibland vid någon fest, men mycket, mycket sällan, endast un- dantagsvis och utan att man mycket fäst sig därvid. Men så hände sig, att en af våra yppersta sångare — »den härligaste stämma i Europa i det väldigaste fodral i Sverige,» som en utländing en gång yttrade — att denne sångare tog upp den enkla visan på sin repertoar och sjöng den med brinnande värme, med de skönaste toner af sin härliga röst. Det är icke så längesedan, men vi hafva för hvarje gång vi hört den sången lärt oss mer och mer älska den. Och huru och hos hvem den tanken fcrst uppstod, veta vi ej — i alla fall icke just nu — men småningom började här och där höras röster, som förvånade utropade: »Här ha vi ju den saknade folksången!» Mina läsarinnor ha säkert redan förstått, hvilken sång, som här afses, men låtom oss till yttermera visso upprepa de få raderna. Det, som skall sägas, blir då lättare sagdt och lättare förstådt. »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord, Du tysta, du glädjerika sköna, Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord, Din sol, din himmel, dina ängder gröna! Du tronar på minnen från fornstora dar, Då äradt ditt namn flög öfver jorden; Jag vet, att du är och förblir hvad du var! Ja, jag vill lefva, jag vill dö i norden!» Åh, den gamla visan kunna vi ju alla! utropar man. Värdaste, det är inte så sä- kert ändå! Jag var nyligen i ett sällskap af tio å tolf personer, där denna sak kom på tal, och det begaf sig, att ingen af de närvarande kunde felfritt nppläsa de båda verserna. Den ena kunde ett par rader, den andra också ett par, somliga ingenting alls. Men den enkla sången, den anspåkslösa vi- san, har ju också för längesedan flytt från våra samkväm, ja, från våra bygder. Ty den, som nu skall våga uppträda och sjunga för vår hyperkritiska allmänhet, äfven i det enklaste, mest privata sällskap, måste vara en talang, eller i alla fall utropad som så- dan, om prestationen icke skall mottagas med likgiltighet eller löje. Det är numera icke fråga om att uppfatta orden till sången - det är blott tonerna det gäller, och ju kon- stigare dessa drillas fram, dess bättre. Ej ens i folkets, det arbetande folkets mun höras numera några konstlösa visor: det enda i den vägen man får höra är möjligen en half- full bonddrängs på lördags- eller söndags- kvällen framskrålade skillingsvisa. Ty i folkskolan sjunges ej mera unisont, utan »i stämmor» ; i elementarläroverken naturligtvis aldrig. Psalmerna sjungas visserligen uni- sont, men icke går man för sig själf och trallar en psalm! Det faller ingen in — och väl är det. Men skolan — först och främst folksko- lan och sedan äfven den förnämare elemen- tarskolan — borde göra sig angeläget att hos sina alumner inprägla kärleken till sång, till den enkla sången, den som består däri, att man »kan» en melodi till ord, som säga något i och för sig, och som blifva något mera, därför att de framsägas på ett musi- kaliskt sätt. Det är orden och tonerna i förening, som lyfta sinnet och gifva den poe- tiska, idealistiska själsstämning, som — rea- listerna må säga hvad de vilja — dock all- tid förblir mänsklighetens himmelska arf — det käraste, ljufligaste arf. Fordom förstod man detta bättre än nu. Man sjöng, för det man var glad eller sorgsen, rörd eller högtidlig, för det man ville gifva sina känslor luft i både ord och toner. Det gäller här alldeles icke det mu- sikaliska utförandet: det är blott en sådan