Idun: 1893

52 IDUN 1893 fröjd, en sådan ljuflighet att få sjunga ut orden i stället för att blott läsa eller tala dera. Instinktlikt känner man, att deras in- nebörd stiger, blir rikare, fylligare, mera mot- svarar, hvad hjärtat så varmt känner och så matt förmår uttala. Men huru ofta får man erfara något så- dant? Det är en icke obetydligt bidragande orsak till den stora anslutning frälsnings- armén och andra sekteriska sammankomster utöfva, att där sjunges så mycket, sjungas enkla, konstlösa, »andliga sånger», som se- dan kunna i hvardagslag upprepas och glädja och trösta i ensamhet och mörka stunder. Eller ock är det jublande toner, och hjärtats lycka och glada förhoppningar sjunga däri. Men under alla förhållanden är det icke fråga om utförandet, utan blott om innebör- den af sången, blott om den sjungandes egen stämning; och är denna äkta, meddelar den sig också åt åhöraren. Eller blir det icke litet varmt om hjärtat, litet fuktigt i ögonen, då vi höra klara barnaröster samstämmigt sjunga en enkel sång eller en glad ungdom ensam i skog och mark gifva sin lifsglädje luft i en munter visa? Jag är viss på, att icke många svara nej på denna fråga. Så- dana filistrar hafva vi dock ej ännu hunnit blifva. Men det är ej genom »undervisning i sång», icke genom »att sjunga i stämmor», som dessa sånger komma in i vårt medvetande och välla fram öfver våra läppar. Icke kan man gå i skog och mark och för sitt eget nöje sjunga »andra stämman» eller »första bas» och så vidare. Vare det långt ifrån mig att önska, det den svenska kvartettsången skulle förvissna eller ens försummas! Ingen skall kunna högre än jag värdera de många njutningsrika stun- der denna härliga sång skänker ennvar med något sinne för tonernas sköna konst. Men därför att vi då och då kosta på oss en fest- måltid, borde vi icke försumma hvardags- kosten. Det är godt att vi till tusenden sinom tusenden frambära blomman af hvad konsten och människorösten i förening kan åstadkomma, men vi få därför ej försumma de hundrade och åter hundrade tusental, som äro utestängda från att beundra denna högsta blomstring af ett förädlande nöje. I bredd med denna högre undervisning i sång borde gå öfning i den konstlösa sången, den sång, som ej kräfver arbete, utan blott förfriskar och uppmuntrar — jag menar den unisona sängen. Endast genom denna kan kärlek till sången inkomma i det unga sinnet, och endast så kunna barnen lära sånger och visor, som blifva till deras egendom, som de kunna sjunga »för ro skull» — i förbigående sagdt, ett mycket betecknande ord, detta »för ro skull». Och ingen kan väl neka, att det vore en stor vinst, om i folkskolan finge inläras och sjun- gas, dels våra gamla vackra folkvisor, dels andra tilltalande små sånger, så att dess ungdom icke vore uteslutande hänvisad till visor, »tryckta i år», när den ville sjunga »för ro skull». Slutligen är det endast så, som en verklig folksång kan komma till stånd — det vill säga en sång, som lefver på folkets läppar och har sin rot i folkets hjärtan. Och den sången skall vara en säng om landet, om vårt eget land, vårt gamla, friska fjällhöga land, som tronar på minnen från fornstora dar, och där vi vilja lefva och dö, fast stor- heten blott är ett minne och rikedomen ej består i annat än frihet, friskhet och höga fjäll. Det behöfver ej vara någon konstrik melodi och ej heller något skaldestycke, som står sig inför kritikens skarpa synglas. Me- lodien skall vara sådan, att den lätt fastnar i minne, och orden skola vara väckande varma och i få drag påminna oss om fosterlandet och draga vårt hjärta till detta. Det vore nog godt, om någon af våra stora skalder hade skrifvit en sådan sång och den hade sjungits in i vårt folk. Men ingen skald har brukat sin penna därtill, och ingen har tänkt på, att vi behöfde en nationell sång — eller rättare sagdt, ingen tänkte på, att vi redan hade en sådan, ehuru mången beklagade sak- naden däraf. Helt visst medgifves af alla, att en foster- ländsk sång eldar fosterlandskänslan så som knappast något annat. Och att fosterlandskäns- lan här hos oss är i stort behof af väckande och närande element, det hafva vi för länge- sedan upptäckt och medgifvit. Att en folk- sång, allmänt inlärd och allmänt sjungen, skulle vara ett sådant, hoppas jag ej heller skall röna motsägelse. Och därför ville jag bedja alla, som det förmå, bidraga till, att den vackra sången om hemlandet, det »tysta, det glädjerika sköna», blir i ordets rätta be- märkelse en folksång. Den, som skrifvit orden till sången, måste väl som skald räk- nas till »de mindre profeterna», men hans kärlek till sitt land och de sånger, som utan honom skulle varit glömda och döda, kan aldrig ifrågasättas. Skolorna skulle häruti kunna mycket Verka, men för att åstadkomma detta behöfs mera än ens ropande röst i öknen, som ju dessa enkla rader måste blifva. De finnas dock, hos hvilka mina ord torde vinna ingång — det är mödrarna. Till dem vill jag säga: lären edra barn att sjunga goda och glada visor, små sånger om fosterlandet, och först och sist den, som vi skola göra till vår folk- sång — sången om det gamla friska, fjäll- höga Norden, vårt eget land, vårt fosterland. Den sången skall vara dem ett barndoms- minne, som aldrig utplånas, och genom dem skall den tiden komma, då sången om Nor- den skall blifva vår högtidssång och alltid sjungas, när helst en fest firas, ett namn äras, ett minne upplifvas hos vårt folk, bland höga och låga. Och på så sätt skall fosterlands- känslan väckas hos barnen och underhållas hos ungdomen, och denna känsla manar till godt och skyddar mot ondt mera än någon tror. Ack! Låtom oss alla samfäldt arbeta därför. Mathilda Langtet. På Mars. 9l|i/jå planeten Mars är det kvinnorna, som eter5 utöfva den politiska rösträtten ; männen äro utestängda därifrån, men på de senare åren har en del af dessa begynt agitera för att få del i statens styrelse. Detta väcker motstånd i kvinnornas läger, och det öfver- vägande flertalet bland dem har en massa argumenter till hands mot en sådan om- störtning. De säga, att naturen har be- stämt männen för vanliga handtverk och yrken och till att drifva handel, men att staten icke är deras sfer, och de uppdraga en högst oroande framtidsbild af männens poli- tiska emancipation. Om männen få rösträtt, komma de naturligtvis allesamman att öfver- gifva det arbete, de sysslat med i århundra- den, och hur skall det då gå med världens affärslif? Nej, mina herrar, säger en af ta- larinnorna, vi måste i edert eget intresse, som vi sätta högre än något annat, afslå att gifva ert kön de politiska rättigheter, som kvinnorna besitta, eller någon direkt andel i statens styrelse. Vi försäkra er, att vi icke drifvas af ego- istiska bevekelsegrunder. Vi försäkra er också, att vi ha den högsta möjliga aktning för den manliga intelligensen, och just därför att vi sätta er så högt, kunna vi ej tillåta er att förnedra er genom någon slags politisk verksamhet. Tro oss, när vi säga er, att det finns intet så ödesdigert som rösträtt för män. Ty eder natur är ej densamma som vår. I ären långsamma, säkra, solida resonnörer, men I han icke den snabba förmåga af ögonblick- lig insikt, det plötsliga grepp på tingen, som är nödvändigt för en statens styresman och också måste fordras af en väljare. Tron därför icke, att I ej skullen ha någon röst med i politiken; äro icke edra hustrur och edra döttrar, edra mödrar och svärmöd- rar alltid redo attlyssna till edra uttalan- den och råd och taga vederbörlig hän- syn till desamma? Sen I icke, att I nu spelen en långt vackrare roll i staten, än om I voren politiskt likställda med oss? Nej, vi vilja på intet villkor ge vårt sam- tycke till, att I tagens bort från edra bety- delsefullare och ädlare plikter. Sanningen är, att om blott först ert kön finge tillträde till de offentliga angelägenheterna, så skulle snart alla manliga ideal dragas i stoftet. Vi vilja som hitintills styra och lagstifta för bägge könen; hafven blott tillit till oss. Nöjen er med våra kärleksbevis och verken i ert kall, utan att låta störa och förvilla er. De sanna männen ibland er äro ense med oss och känna ingen önskan att träda utom sin verksamhetskrets. De veta, att det finns intet på mars, som vi kvinnor ej äro redo att göra för deras intressen; och de veta, hvilken de- ras plats är. Ett faktum är, att denna agi- tation är uteslutande ett verk af några få samhällsfientliga radikaler. Skulle de finna något gehör, blefve följderna rent af förfärliga. Ty dessa vilsekomna och vilseledande män, som satt till sin uppgift att efterapa kvinnor, dessa könlösa väsen, neutra och icke män — de äro vårt tidehvarfs obetingadt beklagligaste och förhatligaste utväxt. Måtte det aldrig lyckas dessa vettvillige att draga ned det sanna manliga idealet! % Iduns pristäfling. å framställda förfrågningar få vi i följande punkter ytterligare komplettera våra förut gifna regler för pristäflingen om ordet Fosterland. Inga provinsialismer äro tillåtna. Sammansättningar däremot, som icke äro rent af krystade, tillåtas. Dä punkt 5 i våra förut meddelade regler tyckes lia gifvit anledning till åtskillig tvekan, vilja vi nu förtydliga den så, att likaljudande former af ord, som tillhöra olika ordklasser eller ha olika betydelse, få endast upptagas en gång. Om man således t. ex. har ros (= be- röm), kan man ej förhindras också upptaga rosen (= blomman). Eller om man har leda (substantivet), har man ock rätt upptaga verbet, om man kan få det i en olikljudande form, så- ledes t. ex. ledas (passiven).