Sida 6
Hafva vi sett solen uppgå, så vore det klenmodigt att ej kunna vänta och tro, att hon skall genomlysa skuggorna på jorden, äfven dem, som de stora bergen kasta. ' j^REDRIKA J3REMER. ^»tf^**»******************»***************************************************************** ning, och aldrig har hennes hjärtas takt tillå- tit henne att personligen tränga fram, men när de politiska stormarne skakat, när stats- mannabekymren mången gâng härdt tryckt honom, ja, till och med jagat sömnen frän hans läger, dä har hon varit hans hems milda ge- nius, hans kärleksrika stöd och tröst, hans hvila och den källa, hos hvilken han alltid fann nya krafter och nytt mod. Som en skär grundton går detta på det otvätydiga- ste genom alla hans själfbekännelser, huru mycket af hans stora och kraftiga handling haft sin rot i lifvet med henne och sin re- sonnans i det ädla hem, hon skapade om- kring honom. »Mest af allt prisat• jag dock att hafva fått en sådan hustru,» utbrister han, »och min högsta återstående önskan för detta lifvet, äfven den tyvärr själfvisk, är att icke öfverlefva henne.» Därför har ock i alla de svenska hem, där Louis De Geers »Minnen» i dessa dagar funnit intresserade läsare, Caroline De Geers namn blifvit vördadt och kärt, och särskildt har det naturligen uppbyggt svenska kvinnor, makor och mödrar, att lyssna till den ut- märkte mannens vittnesbörd: hvad jag har varit, har i mycket varit genom henne och det hem, hon gifvit mig! Mångfaldiga äro de uppmaningar, som muntligen och skriftligen ingått till Idun: »Gif oss hennes bild!» — »Gif oss henne till ett föredöme for alla ädla kvinnor!» — »Gif att vårt land ägde många som hon, då ginge det lugnt sin framtid till mötes!» Vi glädja oss hjärtligen att i dag kunna upp- fylla dessa önskningar. — Af en intagande poesi är det kapitel ur Louis De Geers »Minnen», där han skildrar sin första bekantskap med Caroline Wacht- meister och sin förlofning med henne, och intet kan bättre än dessa sidor klargöra, hur det måste vara nödvändigt att ett förbund, som ingicks under helgelsen af en så ren och rik kärlek, hade en den mäktigaste bär- kraft genom ett helt lif. Stor är oss också frestelsen att i sin helhet anföra detta kapi- tel, och endast farhågan att bli för vidlyf- tiga samt den omständigheten, att det nu ge- nom boken själf och utförliga utdrag i dags- pressen torde vara rätt allmänt kändt, kunna afhålla oss. Det var år 1846 detta skedde, och Louis De Geer var då en ung man i verken, en ganska obeaktad nybörjare ännu, som icke kunde drömma om de framgångar, som före- 8todo honom, och intet annat ägde än sin arbetskraft och goda vilja. Hans inkomster voro därtill högeligen blygsamma, för att ej säga torftiga, och när hans lifs hjärteroman började slå upp sina första blad, kände han det som förödmjukande och bittert, att han därtill icke ägde mycket af rent yttre förut- sättningar eller ett kavaljersmässigt väsen, som kunde bana vägen fram till det unga, strålande sköna och firade föremålet för hans hemliga åtrå. Ack, det var på helt andra och bättre vägar de skulle finna hvarandra, de underliga sympatiens vägar, som länkas som af sig själfva mellan ädelsinnade och samstämmande hjärtan! Och han behöfde sannerligen icke frukta sig. Caroline Lovisa Wachtmeister bodde då hos sina föräldrar, kammarherre grefve Carl Axel Wachtmeister af Johannishus och hans maka Beata Sofia Wrangel af Sausis på Vanås gård i närheten af Kristianstad, och den unge häradshöfdingen hade fått ett förordnande att hålla ting på det närbelägna Brösarp. »Hon, som jag höll kär, var firad vidt och bredt för sin skönhet, tillbedd af de sina för sitt väsende och det högsta föremålet för epou- seurernas i provinsen och de fattiga älskar- nes halft förtviflade låga, ty hon var icke rik. Härtill kom, att hon tillhörde en fa- milj, som ansågs äga stolta anspråk. — Och hvem var väl jag, som vågade sträfva så högt?» Inom några få, härliga höstdagar på Vanås spelades dock hans idyll fram till ett afgö- rande, af lycka berusande resultat. Med kär- lekens instinkt blef det snart klart för de unga, att samma mäktiga känsla skälfde inom dem, fastän läppar icke uttalat den. Sitt frieri verkställde den unge mannen i ett bref till föräldrarne från Kristianstad, och i en olidlig ångest väntade han där sin dom. Den anlände och löd: Kom och tag. Naturligt- vis brände honom marken under fotterna att genast lomma åstad. De rader, där han skildrar själfva slutscenen i detta hans kär- leksdramas första akt, måste vi dock här anföra, då de äro vältaligare och mera ka- raktäriserande för dem bägge än några än så skickliga referat: »Ändtligen kom jag fram ur den djupa skogen, som omgifver Vanäs, och såg ljusen i dess fönster lysa så vänligt i mörkret. Jag stannade vid stora trappan och fann dörren stängd. Ett fönster öpp- nades, och en röst frågade, hvem jag var. Jag sade mitt namn med hög röst, i hopp att Caroline skulle höra det. Jag visades in i ett gästrum och sprang sedan upp i våningen. Familjen var samlad i hvar- dagsrummet till vänster, och Caroline var ensam i förmaket till höger för att laga i ordning te åt mig. Efter en hastig hälsning på de andra, skyndade jag dit, och hon frågade mig hastigt, med synbar för- virring, om hon fick bjuda mig te, hvilket jag i brist på présence d’esprit bejakade. Hennes förvir- ring och nedslagna ögon sade mig, att hon visste allt, att hon älskade mig; och där stod jag olycklige med min tekopp. Jag Bväljde den nästan i en klunk, som jag tror utan både socker och grädda. Håg- kommande grefvinnans vilja, kunde jag dock ännu icke föreställa mig, att allt nu skulle vara afgjordt, och började försiktigt med att grefvinnan gifvit mig hopp, att fröken skulle vilja göra min bekantskap. Hon svarade mig endast med en blick, — men en blick så vänlig, så full af det innerligaste förtroende, att äfven jag alldeles förlorade målet. Där behöfdes icke heller några vidare ord. Hon räckte mig sin hand, och vi drogo oss något tillbaka i ett hörn af det svagt upplysta rummet. Hon lät nu sitt lif omslutas af min arm och hvilade sitt hufvud mot min axel. Hennes hängifvenhet var fullkomlig och utan all misstro. Huru heligt lofvade jag icke un- der denna tysta stund, att jag aldrig skulle svika det förtroende hon satte till mig, att jag skulle ägna mitt lif att göra henne lycklig! Den djupa rörelse, som i detta ögonblick öfverväldigade henne, ingaf mig likväl någon oro, att hennes offer af sitt hjärta ändå på något sätt kändes för henne bittert. Jag frågade, om hon ville, såsom hennes moder önskat, hafva någon betänketid, men hon hviskade härtill ett nej, som knappt var hörbart, men likväl utsädes med ett uttryck, som gaf detta lilla enstafviga ord omfattningen af en hel själs bekännelse. Vi växlade endast några få ord. Jag kan inte tala, sade hon och tryckte sig närmare intill mitt bröst. Hennes mor kom nu ut till oss. En blick på dottern sade henne, att betänketiden redan var till- ändalupen. Caroline lutade sitt hufvud emot mo dern, men höll sig lika fast sluten intill mig och sade intet. Modern ville lugna mig, att det icke var af bedröfvelse eller brist på känsla, som Caro- line teg och gömde sitt ansikte, utan att detta var hennes vana, så snart hon var rörd. Liksom detta behöfde sägas mig! Liksom jag icke nu kände Ca- roline bättre än någon annan människa i världen kände henne! Moderns mellankomst hade emellertid återgifvit oss något välde öfver oss själfva, och då vi åter drogo oss ifrån henne in i den stora dunkla salon- gen, kunde vi redan börja berätta för hvarandra om våra ömsesidiga känslors uppkomst och tillväxt och funno, att vi båda gjort oss många onödiga be- kymmer. Innan vi återförenade oss med det öfriga sällska- pet för att presentera oss såsom förlofvade, stannade vi ett ögonblick i det sista salongsföhstret. Månen hade just gått upp och speglade sig i den lilla sjön, kring hvilken de åldriga ekarna trängas med lum- miga bokar och sträcka sina armar emot vattnet. Det var en tafla, väl värd att betraktas, och in- trycket af densamma gick ej för oss förloradt, fastän vi knappt hade ögon för annat än hvarandra. Hon såg utåt helt hastigt, men sökte åter min blick, och jag häpnade öfver min djärfhet, då jag tryckte en kyss på hennes läppar, ty ännu var jag behärskad af en så helig vördnad för henne, att jag tyckte mig endast äga rätt att dyrka henne pä ett visst afstånd. Yårt förbund var besegladt, och min ring bär denna dagen jämte hennes namn till inskrift.» * * * Efter en tvåårig förlofning vigdes Caroline Wachtmeister och Louis De Geer på A anås den 17 oktober 1848. Han hade då fyllt sitt 30:de år, och hon, en 22:årig kvinna, stod i sin ungdoms blommande fägring. Här kan icke vara vår uppgift att i de- taljerad teckning följa det samlif, som ut- mynnat från den betydelsefulla oktoberdagen, därtill ha dess innebörd och väsen varit af en alltför enskild art. Det kan endast gälla att i några hastigt skisserade linier antyda de yttre drag, hvari speglat sig en ädel ma- kas pliktuppfyllelse och fulla uppgående i dens lif, hvilken hon i bästa mening varit gifven »till eno hjälp». En omständighet, so m Louis De Geer själf starkt betonar såsom synnerligen viktig för hans egen liksom hvarje politisk persons fulla själfständighet och frihet att i alla förhål- landen kunna handla uteslutande efter plik- tens maning, är det absoluta ekonomiska oberoende, han alltid vetat att för sig be- vara. Själf från begynnelsen fattig och för- enad med en maka, hvars enda rikedom var hennes hängifna kärlek, hade han först verk- ligt små inkomster, men framsköts fort nog till bemärkta platser, där han tvangs att i utsträckt mån representera och föra ett med den höga ställningen förenligt hus, utan att inkomsterna i motsvarande mån växte. I a- ran kunde då ha legat nära att komma i en ofri ställning, och det är främst Caroline De Geers erkännansvärda förtjänst, att hon åda- galagt en rent af förunderlig förmåga att inskränka för sin personliga del och få äfven de små medlen att genom klok hushållning värdigt förslå. Ett år efter’giftermâlet utnämndes mannen till assessor i skånska hofrätten, och de för- sta åren tillbringade det unga paret under blygsamma yttre villkor i Kristianstad, där dock det oansenliga, rödmålade lilla småstads- hemmet gömde förunderliga skatter af huslig lycka. De första barnen föddes dem här, och ännu i dag betecknar den grånade ma-
Källa: Project Runeberg ·