Idun: 1893

74 (DUN îsôâ En god kvinnas väg är i sanning strödd med blommor, men de uppspira bakom hennes steg, icke framför dem. JIUSKIN. :f***********#****v********************************9¥^^******************#***************** vara publikens mest firade gunstling, herr Arvid Ödmann, samt af den utmärkta sån- gerska, hvilken numera icke tillhör scenen, men ständigt tillhör konsten och med sin härliga röst och sitt hjärtvinnande föredrag alltid fängslar sina åhörare, grefvinnan Ma- tilda Taube, född Grabow. Pâ den dramatiska afdelningen medverka sådana krafter som Knut Almlöf och Georg Noriby från vår scens förflunta dagar samt Gustaf Fredrikson och Thecla Åhlander med Here af dem, som nu utgöra teaterns för- nämsta krafter. På samma gång herrar Almlöf och Norrby skyndat att bidraga till det vackra ändamå- let, har det ock varit för dem ett kärt till- fälle att upplifva minnet af den tid, då Amanda Nerman var deras unga kamrat på dramatiska scenen. Själf upplifvar hon sina teaterminnen, då hon, åtminstone vid dessa två föreställningar, uppträder på den scen, där hon icke visat sig på två årtionden, men där hon förut under Here år var en till tea- terns framgång verksamt bidragande konst- näriuna. I slutet af 1850-talet riktado dåvarande teatervänner sin uppmärksamhet på en helt ung flicka, som hade fått undervisning vid kungl. teaterns elevskola, men gjorde sitt för- sta offentliga uppträdande på Edvard Stjern- ströms scen och spelade ganska olika roller, men alltid på ett sätt, som ingaf stora för- hoppningar. Hon uppträdde i »Hakon Jarl», i »Konst och natur», i »Fiamino» o. s. v., ochAmandaNermans namn vardt snart bekant. Vid tjugu års ålder begaf hon sig till Fin- land och fick vid Helsingfors’ svenska teater snart en stor och viktig del i spellistan. Oak- tadt sin ungdom, utförde hon de förnämsta rollerna i Blanches och Jolins stycken och i ,många andra samt vardt inom kort en af allmänhetens förnämsta gunstlingar. Icke blott på scenen, utan äfven i sällskapslifvet visade man henne stor uppmärksamhet, och hon tillbragte i Finlands hufvudstad ett par på alla sätt lyckliga år, om hvilka hon ännu talar med glädje och tacksamhet. Oaktadt dessa lyckliga förhållanden, slet skådespelerskan sig likväl från triumferna i Helsingfors. Den unga, intelligenta konst- närinuan kände, att hon vore i behof af långt strängare studier än de, till hvilka hon dit- tills haft tillfälle, och så ryckte hon sig från de hänförda helsingforsarne och begaf sig till Paris, där hon under ett helt år öfverläm- nade sig åt allvarliga sceniska studier. Till Helsingfors återvände hon icke, men väl till Stockholm, där hon, hösten 1864, anställdes vid kungl. teatern och debuterade i »En liten förmyndare», hvilket stycke hon själf öfversatt. Hon väckte mycket bifall och tog sedan under nio år verksam del i kungl. teaterns arbeten, med erkändt konstnärskap utförande ett stort antal roller, såsom Klara i »Egmont», Camille i »En teaterpjäs», Emma i »Hertig Job», hvilket stycke också är en af hennes öfversättningar, Ingeborg i »Engel- brekt och hans dalkarlar», prinsessan i »Adrienne Lecouvreur», Tusnelda i »Släk- tingar» m. m. Till stor saknad för hufvudstadeus teater- vänner, hvilka satte stort värde på den intel- ligenta skådespelerskan, som tycktes ha en betydande framtid på scenen, öfvergaf hon dock denna redan 1873 samt ingick äkten- skap med kaptenen, numera trafikdirektören och t. f. intendenten vid statens järnvägar, grefve Carl Oscar Taube. De gamla teater- vännerna, de som voro med för tjugu år se- dan, ha icke glömt henne, och hvarken gamla eller unga människovänner skola förgäta hen- nes vackra bemödanden till lidande medmän- niskors bispringande. Claës Lundin. Kvinnornas flagga. Pansarbåten Thules af- löpning, den 4 mars 1893. En snöhvitt sjudande svallvåg slår Sin skur mot det röda pansarstålet; En skälfning från jättens lemmar går, Där stolt på stupande ban han når Den svenska böljan, det första målet. Då glänser en blixt i samma stund Från däck, som vågorna sakta vagga, En blågul flamma — och mund från mund Kring furukransade stränders rund Sig höjer ett sorl: »Se, kvinnornas flagga/» Vid spelande middagsljus och sång Det blåa fältet sitt kors nu tänder . . . Men tung var mödan väl mången gång Och tyst den vinternatten och lång De sömmat dess silke med trägna händer. Ty hvar en son vid sin moders barm Har lärt sig att älska fosterlandet, En syster stödde sin broders arm, En maka värmde sin make varm, Där fästes ett styng i det blågula ban- det. Och hvar en teg stod mognande god Att mödans sparsamma skördar vagga, Och livar en svältdag man öfverstod I kvinnokärlek med mannamod, Där syddes en flik af kvinnornas flagga. Så sömma ditt silke, gult och blått, I svenska färger, du svenska kvinna, Förena hvad väldigt är och smått, Förena hvad bittert är och godt Med styng intill styng, medan dagarne rinna. Dä skall den silkessömmade flik, Som nu våra hjärtan mäktigt gläder, En gång på segrar och minnen rik, Din egen offrande kärlek lik, Tryggt hålla oss ut i alla väder. ■Johan Nord/ing. Några ord om vår ”Gifter- målsbalk.” För Idun af Kata Dalström. ■ ånne några af Iduns ärade läsarinnor någonsin ägna en tanke åt »Gifter- målsbalken» i vår egen hedervärda svenska lagbok? Och ändå borde sannerligen kvinnorna ha den på »sina fem fingrar», som man brukar säga, så viktig är den. »Hu då!» hör jag i andanom många af eder utropa. »Förskona oss för all del från alla lagar, de äro så tråkiga, och inte kunna vi kvinnor begripa oss på dem och på alla märkvärdiga »balkar», som finnas i lagboken! Bara vi titta på den (om vi någon gång göra det), så går det rundt i hufvudet på oss! » Ja så ungefär tror jag många skola säga, men jag vågar ändå, med Iduns läsarinnors benägna samtycke, i all enkelhet söka göra en del af »Giftermålsbalken» klar och tyd- lig för dem. Men innan vi sysselsätta oss med den nu- varande äktenskapslagen och de under de se- naste åren föreslagna ändringarna af den- samma, skola vi i allra största korthet beröra den s. k. kvinnofrågans utveckling här hemma i Sverige. Jag säger med flit »allra största korthet», ty Idun tillåter ej någon utförligare behand- ling, det skulle inkräkta för mycket af tid- ningens utrymme. Som vi alla veta, var kvinnan under hedna- tiden blott en handelsvara. Det var endast de gamla nordmännens ädla sinnelag eller »ridderlighet» hon hade att tacka för sin re- lativt taget själfständiga ställning här uppe i norden. Då ungmön blifvit vuxen, var det hennes far, eller om han var död, hennes bröder som afslöto det s. k. brudköpet med den tilläm- nade mannen. Bruden själf hade ej det rin- gaste att säga i en så viktig fråga som sitt eget giftermål, ja man behöfde ej ens till- fråga henne, utan blott öfverlämna henne åt hennes nya husbonde.