Idun: 1893

1898 I DU N 75 När hon lämnade fädernehemmet, erhöll hon en del lösören i hemgift, och jag antager, att den ännu för flickorna brukliga utstyrseln är en kvarlefva från denna tid. Men af den egentliga egendomen, eller odalen, fick hon ej det ringaste, och vid fadrens död fick hon ej taga arf efter honom. Sonen eller sönerna fingo ensamma allt, och först om sådana ej funnos fick dottern eller döttrarna ärfva. Så småningom, när sederna mildrades ge- nom kristendomens införande, blef kvinnans rättsliga ställning något bättre. Under medeltiden voro bestämmelserna om kvinnans arfsrätt, myndighet m. m. olika i olika landskap och bestämdes af de s. k. »landskapslagarna». Till exempel i Värend i Småland hade dot- tern rätt att ärfva lika med brodern. Redan länge hade denna arfslag varit gällande där, såsom man sade till lön för att kvinnorna i Värend, under kriget mot danskarna, visat så stort mod och så mycken rådighet. Äfven voro bestämmelserna i dessa om den gifta kvinnans enskilda egendom olika i olika delar af landet. Gotlandslagen erkände ej ens någon gemensam egendom. Den som un- der medeltiden gjorde mest för kvinnan, var Birger Jarl. Han beskyddade henne på allt sätt och erkände hennes rent mänskliga rättigheter ge- nom sin lag om »kvinnofrid». Det var äf- ven han, som gaf kvinnan laglig rätt att ärfva sin fader. Dock fick hon endast ärfva hälf- ten mot sin broder. Däraf det gamla talet om »brorslotten». Och ända till år 1845, under Oskar den förstes tid, fortforo dessa lagar att gälla. Då först erhöllo bror och syster lika arfsrätt. Genom den häfdvunna vanan att mannen ensam skötte såväl sin egen som sin hustrus enskilda egendom, blef det så småningom all- deles bortglömdt, att hustrun någonsin haft rätt till att inneha enskild egendom och den där »rätten» försvann alldeles. I 1734 års lag, som utfärdades för hela riket, blef den gifta kvinnans rättsliga ställ- ning genom bestämda lagparagrafer fastslagen. I den bestämdes, alt all egendom skulle vara gemensam, och att den gifta kvinnan sålunda ej skulle kunna inneha någon enskild förmö- genhet. Mannen fick ensam rätt att förvalta egendomen. Mannen skulle vara Bin hustrus »måls- man». Det vill med andra ord säga, att hust- run genom den lagen blef fullkomligt omyn- dig och alldeles beroende af mannens god- tycke. Dock kunde, genom ett särskildt »för- ord», hustrun få äga enskild egendom, men hennes man skulle alltid förvalta denna åt henne. I ett enda fall kan man säga, att 1734 års lag bestämdt förbättrade kvinnans ställ- ning, ty den s. k. »husagan» blef där bort- tagen. Mannen hade förut laglig rätt att misshandla sin hustru. Och jag tror ej »sam- hället» blifvit lidande på att denna rätt till »husaga» borttogs. MåDga hade dock börjat inse, huru orätt- vist den lagen behandlade kvinnorna, synner- ligast de gifta kvinnorna, och arbetat på att skaffa dem rättvisa. Men först sedan kvin- nan och mannen år 1845 fått lika arfsrätt, kan man säga, att reformarbetet på allvar bör- jade. (Forts, i nästa n:r.) Böhmiska folkbilder. Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad. I. Med floden. et finnes ett gammalt gult stenhus med mörknad rappning nere vid Ferdinands- kajen i Prag. På framsidan af detta gamla stenhus är en. mängd årtal och streck inristad, högre och lägre upp på muren. Årtalen beteckna öfversvämningsår, strecken den olika höjd, som floden stigit till. Bakom huset, flere fot under den högt byggda kajen, löpa en mängd små trånga gränder nedåt hamnen, mörka och smala likt svarta diken. Dessa gränder bebos till största de- len af små handlande och handtverkare, fat- tigt, sträfsamt folk, mest böhmare, ty de fat- tiga judarne hållas i de ännu smalare, mör- kare och smutsigare gränderna i stadens midtpunkt bakom Altstädter-Ring. François Kniçék var en lång, vacker karl med ganska regelbundna, men något loja drag, och hans hustru var en liten benig kvinna med svarta ögon, knotiga, en smula hektiskt röda kinder och ifriga brådskande rörelser. Brådtom hade hon också från tidigt på mor- gonen, då hon kokade kaffe åt François, hvilket han långsamt mornande sig förtärde på sängen, till sent på natten, då hon stop- pade, stickade och tvättade vid den lilla köks- larnpan åt mannen, pojken och sig själf. Men så kunde då ingen säga heller, att François hade smutsiga skjortor eller trasiga strumpor, och Kurt var så snygg som en 10 års pilt, hvilken dagen i ända håller till vid rännste- nar och sandhögar, rimligtvis kan vara. Kati tyckte ej om att låta gossen stryka kring ga- torna utan tillsyn, men hvad skulle hon göra? Hon hade uppassning i olika hus från sju på morgonen till åtta på kvällen utom den stund, som hon med andan i halsen sprang hem för att koka middagsmaten. Kati förtjänade vis- serligen också sina tjugu gulden i månaden, men det behöfdes minsann, ty François tyckte lika litet om dålig kost som om arbete. Man kan ej heller begära, att en vacker karl, som kan blåsa litet falskt på klarinett, skulle ha sinne för vanligt simpelt grofarbete. Och Kati var den sista att begära det. Hon hade ståndaktigt lidit hvilka marter som helst för sin ståtlige mans skull, och hon hade hellre svultit en hel vecka själf, än hon afstått att dagligen stoppa trettio kreuzer i François ficka att köpa öl och cigarrer för. François tog emot dessa penningar som en laglig tri- but och aflägsnade sig efter middagen med en liten stolt nick för att skaffa sig ett par Virginia i närmaste cigarrbod, som han rökte på någon kneipe vid en fradgande ölseidel. Det var verkligen en vacker syn att se François med behagfull värdighet draga ut halmstrået ur den långa cigarren, stryka med handen genom sitt rika hår och, sedan han sköljt ned ett par klunkar öl, suga åt sig fradgan ur de svarta mustascherna; men det var ännu mer imponerande att höra honom tala med långdragna sjungande ändelserochener- giska slaviska halsljud. François var soci- alist, det vill säga, han hade några förvir- rade begrepp, dem han uppsnappat från ett par folkmöten, och som han nu kokade soppa på i långa, svassande tal. Det var i synner- het penningens lika fördelning mellan alla, som han mest höll på, sålunda uttydt, att han för all tid skulle få sötebrödsdagar, utan att lägga två strån i kors, och i stunder af ädel- mod gladde han sig åt, att Kati äfven då skulle kunna få det litet bekvämare. Två saker måste emellertid sägas till François he- der: han drack ej mer, än han tålde, och var aldrig grof eller ondsint mot sin hustru. Han var blott en drönare till sin natur, och han hade haft lycka med sig, då han råkat få till hustru ett så rastlöst litet bi som Kati. Kati hade en dröm, som ofta spökade i hennes beskäftiga hjärna, och som i synnerhet då hon gick förbi någon liten grönsaks-, bröd- eller korfhandel, kom henne att draga en suck af längtan — hon ville sätta upp bod. Men till ett sådant företag fordras kapital, och då hon hvarken ägde eller hade att förvänta något sådant, bar hon för sig själf både på sin dröm och längtan och slet sina skor med: uppassning hemma och borta, hastig i rörel- serna lik en sädesärla, liten och mager som en sticka, men ihärdig och frisk som ett vin- terny. Sådan var Kati. Men så inträffade det vidunderliga, som undantagsvis förekommer äfven i verkligheten, nämligen att en gammal knarrig fröken, som hon troget passat upp i nära tio år, lade sig ned och dog i lunginflammation och på si- stone kände sig rörd öfver Katis mångåriga tålamod, hvilket hon belönade med att testa- mentera henne femhundra gulden. Och därmed blef Katis dröm till verk- lighet. François motsatte sig ej hennes planer. Han visste af gammalt, att hon var prak- tisk, och dessutom smickrade det hans få- fänga att kunna uppträda som bodägare. Det var en stolt dag i Katis lif, då denna här- lighet stod färdig. Den svarta skylten med det gulmålade namnet: François Kniçék, hyl- lan i dörröppningen med sina aptitligt ord- nade salladshufvuden, tomater, ägg och små grönsaksbuketter, den ljust nymålade boden, mjélkbunkarna, smörklimparna, potatiskorgen, allt detta var en syn, som rent af bländade Kati och fyllde hennes anspråkslösa sinne med den innerligaste tillfredsställelse Till och med François rökte den aftonen sin Vir- ginia hemma. Han stod högrest, med furstlig min i boddörren och betraktade nedlåtet alla förbivandrande. Hans uppsyn sade tydligt: »Jag är François Kniçék och det är min bod,» visserligen köpt för hans hustrus penningar, men de tu äro ju ej blott ett, utan mannen är därtill vanligen nummer ett, och ingen kunde vara nummer ett i högre grad än François Kniçék. Ungefär fyra månader förgingo, och Kuiçêks hade ingen orsak att beklaga sig. Handeln gick ännu ej lysande, men långt ifrån dåligt. Kati betjänade sina kunder väl, lurade dem ej på en kreuzer, var flink i vändningarna och vänlig mot alla. François hade ett godt skämt för kvarterets tjänstflickor och lände boden till prydnad, hvilket äfven bidrog att höja dess anseende. Han besökte numera sällan någon ölstuga. Hellre lät han den lille Kurt springa och hämta ett krus, och om någon af hans gamla vänner tittade in i boden, bjöd han honom in i köket på ett par glas och ofta nog äfven på varm korf och ett fat i flott simmande »knö- deln», ett slags klimpar af mjöl och bröd, dem Kati förstod att tillreda rent af mästerligt. Det var nu en gång för alla Katis vana att göra väl, hvad hon tog för händer. Af hjärtat belåten med sakernas vändning var den lätt förnöjda kvinnan. Hon behöfde ej längre flänga ur hus och i hus, mellan