Idun: 1893

76 ! D U N 1893 hemmet och uppassningarna likt en skottspole, utan kunde sköta om sitt eget bo och se till, att Kurt ej gick och dref ofog dagen i ända. Det var också en ögonfröjd att blicka in i hennes kök, så fejadt, blankadt och putsadt var det därinne. Sängarna stodo bäddade med snöhvita täcken och rena, spetsprydda kuddar, hennes händers verk. Bordet sak- nade aldrig duk, fönstren aldrig snygga gar- diner och välskötta krukväxter, och kökskär- len af blå och grå emalj skurades alltid fria från sot, sedan de användts. Man säger, att om en lugn människa blir häftig, är hen- nes vrede fruktansvärdare än den af naturen häftiga människans, just emedan vrede är emot hennes natur. Af liknande skäl är en renlig slav renare än någon annan varelse under solen. Kati var som sagdt ett under af ren- lighet och ordentlighet. Och så gick sommaren. Man var i slutet af augusti. Det hade hittills varit ett här- ligt väder. De klumpiga, grundgående Mol- dauångbåtarnaförde med långsamma propeller- slag passagerare till de många utvärdshusen i Prags närhet. Öfverallt under de lummiga träden skymtade bord, bänkar, ölglas och folkvimmel fram, tills i ett enda nu, som om en blå kappa med svart foder vändts afvig, himlen bytte färg och blef tröstlöst mulen. Och så rägnade det, från morgon till kväll. Från de smala gränderna rann alltjämt smut- sigt vatten ned till Moldau, och vred man på en vattenledningskran, visade sig ett gulgrått grumligt flöde. Hyllan i dörröppningen utanför François Kniçéks bod var tom, man kunde ej låta varorna rent af flyta bort, och handeln min- skades, ty ingen gaf sig annat än nödfallsvis ut i så förgjordt väder, men Kati var likväl tacksam och belåten med den tid som varit. Deras lilla kassa hade ökats, de skulle våga fira en glad jul i år. S:t Niklas skulle bringa många vackra klappar både åt Kurt och hennes François, och själf skulle hon skaffa sig en klädning att vara fin med om sönda- garna, och de skulle verkligen ha god råd, innan hon tänkte på att köpa något för sin egen person. Det regnade på femte dagen. De gamla gröna kyrkkupolerna blänkte, som om de va- rit fernissade, och floden välte tungt sina vå- gor mot kajen. Vattenståndet höjde sig, och gamla erfarna Pragenbor, som varit med om den stora öfversvämningen 1870, betraktade betänksamt de smutsiga, vresiga böljryggarna. Men ungt folk gjorde sig föga bekymmer. Kati och hennes man gingo äfven lugnt till hvila aftonen af denna femte regndag. Kati hade haft rengörning och sof tungt trött- hetens sömn. François sof alltid förträffligt, och det stilla regnplasket verkade dessutom som en god vaggsång. Men framemot treti- den blandade sig dofva kanonskott med detta plask, och småningom dog det alldeles bort i ett underligt dånande, mäktigt brusande, oför- klarligt något. Med hvarje skott steg dånet, människoröster, nödrop, befallningar trängde igenom detsamma, och väckt af larmet reste sig Kati på armbågen och lyssnade. Yrvaken och förvirrad sprang hon ur sängen. Med ett skri väckte hon sin man, hon stod till fotknölarna i vatten. Det var floden, floden, som under det stilla plasket växte till ett jättelikt vidunder, hvil- ket nu kastade sig upp på land för att söka rof. Det var ej mera tänkbart att komma ut på gatan. Halfklädda, medförande barnet och den lilla kassa på omkring nittio gulden, som de hade innestående, skyndade Kati och François upp i öfre våningen, hvarifrån de med skräck och häpnad i den bleka morgon- dagern sågo, hur en ändlös grågul vattenmassa förvandlat allt omkring dem till ett haf. Ännu en kvart och rutorna till deras bostad trycktes in. Kati hörde braket af kullvräkta möbler, och så steg vattnet vidare efter full- bordad sköfling. Och rundt omkring snmma bild af jämmer och förstöring, nödställda människor, spillror af förlorade hem, möbler, klädespersedlar och husgerådssaker flytande och hvirflande om i det framträngande vattnet, som ej skonade något, Prags stoltaste monument, den gamla helgonbron, lika litet som stackars Katis di- versebod. Med de hårda arbetshänderna hopknäppta som till bön satt den plundrade kvinnan tyst på den flotte, man sändt till deras räddning. Hennes sorgsna svarta ögon sågo öfver vatten- massorna in i en bekymmersam framtid. Nu gällde det att taga upp den gamla kampen igen, slit och släp, ty hvar skulle hon taga medel ifrån att köpa ett nytt lager. Det sker ej hvar dag, att en gammal fröken te- stamenterar bort femhundra gulden. François betraktade med kunglig hållning ödeläggelsen. Han tog saken filosofiskt. Be- kvämt hade han haft, och bekvämt skulle han få. Om man håller samhällsreformerande tal hemma i ett rent kök eller borta i en smutsig ölkneipe kan ju stort sedt göra det- samma, och François kände sig upplagd att se tingen i stort. Ett fång med grönsaker, röda tomater, gröna salladshufvuden ocb sirliga små soppbuketter dansade i detsamma förbi. Katis svarta ögon fylldes af ett par bittra tårar: det var läm- ningen af hennes dröm, som rann bort med floden. Iduns pristäf/ing. Det omfattande arbetet med de insända listornas ordnande och granskning har nu i närvaro af hrr prisdomare — lektor N. Linder, rektor K. Palmgren och redaktör E. Hammarlund — tagit sin början. I det närmaste 5,800 täflingslistor äro in- komna. Samtliga täflingsskrifter förvaras under granskningstiden under hrr prisdo- mares lås. Vi kunna ännu omöjligen med någon bestämdhet uppgifva, hur snart det vidlyf- tiga arbetet kan vara afslutadt. taspit®?: Förtroenden. Af I. l)—f. Klok och försiktig vare hvar man i förtroende varsam; ofta de ord, åt andra förtros, man dyrt får gälda. ^Wffillelad glädje, dubbel glädje, delad sorg, half sorg.» Det är onekligen en stor- slagen tanke i detta att till ömsesidig fromma dela såväl godt som ondt, och i allmänhet taget kan äfven efterlefvandet däraf sägas gifva ett tillfredsställande resultat, dock ej alltid, ty liksom hvarje annan regel har också denna sitt undantag, hvilket i detta fall är hvad vi kalla förtroenden. Dessa kunna ju vara af vexlande natur, från de viktigaste till de minst betydande, men i alla händelser ger man detta namn endast åt sådant, som man icke vill hafva offentliggjord!. Således fordrar också klok- heten som ett oeftergifligt villkor, att man iakttager varsamhet vid deras bortskänkande, men det är just det, vi i nio fall af tio icke göra, ty i grunden dela vi aldrig så friko- stigt och kritiklöst med oss åt andra af något som just af våra förtroenden. Så snart något inträffar, som på ett eller annat sätt ingriper i vårt lif och verkar stö- rande på dess vanliga jämna gång, känna vi oss strax osäkra på oss själfva och taga vår tillflykt till den eller dem, som vi vid den tidpunkten kalla våra vänner, och söka, utan att vidare reflektera öfver lämpligheten däraf, vinna deras deltagande och bistånd genom att i utbyte lämna dem vårt fulla förtroende, vanligen mot ett högtidligt tysthetslöfte, hvil- ket likväl oftast bibehåller sin kraft en- dast för en kortare eller längre tid, sällan för alltid. För att med trygghet kunna lämna någon ett viktigt förtroende måste man veta honom vara fullt pålitlig; meu hur lång tid erfor- dras det icke och med hvilken svårighet är det icke förenadt att så grundligt lära känna en person, då ju vana och uppfostran ofta gifva en sådan polityr åt den mänskliga ka- raktären, att man mången gång kan hafva vanskligt nog att komma underfund med, hurudan man själf i verkligheten är. Försiktighet vid förtroenden, äfven mot ens närmaste vänner, kan därför ofta vara af nöden, och den kloka regeln att aldrig an- förtro en vän det, som man icke ville, att han skulle veta, för den händelse han i stället vore ens ovän, är långt ifrån värd alt för aktas, det har nog mången af oss genom en dyrköpt erfarenhet fått besanna. Härmed vare ingalunda meningen att vilja nedsätta vänskapen —- den har alltid sitt oantastliga värde och sin för lifvet stora be- tydelse — utan endast att påpeka, att man icke bör hafva större fordringar på densamma, än hvad den möjligen kan motsvara. Vi vilja gärna anse vänskapen som något oföränderligt, något alltid bestående, och åda- galägga äfven med förkärlek denna vår upp- fattning i handling, ofta till vår egen skada. Ty hur mycket vi än föra talet om »evig vänskap» på läpparne, visar oss dock erfa- renheten, att de fall måste räknas till säll- syntheterna, då den »evigheten» varar så länge som lifvet ut'; den, som var vår vän för tio år sedan, är det troligen icke längre, och det är all sannolikhet för, att äfven den, som är det i dag, med tiden skall blifva oss främmande. Denna sakernas ordning, som vid första påseendet synes oss så oriktig och fördömlig, är likväl blott en naturlig följd af förhållandena i lifvet. Skilda verksamhets- fält och lefnadsvillkor, en olika själsutveck- ling o. d. göra i regeln inom jämförelsevis kort tid äfven den varmaste vänskap ganska kylig, och de en gång oskiljaktiga, som efter hand få allt färre beröringspunkter och gemensamma intressen, blifva till slut som främlingar för hvarandra. Detta åter har till följd, att de förtroenden, som de i sin vänskaps dagar utbytte, och som då föreföllo dem så viktiga, nu med den växande likgiltigheten synas dem så obetydliga, att de mer än lätt förgäta det tysthetslöfte, hvarmed deras mottagande varit förbundet.