Idun: 1893

i 893 IDUN 93 Lenko var sedan några dagar ej så glad som vanligt. Hon klagade öfver hufvudvärk, var matt och håglös, och så en morgon hade hon stark feber. Fru Brich bief orolig och sände bud på läkaren. Följden blef, att Lenko i största hast fördes till sjukhuset. Det var smittkoppor, mycket allvarsamma smittkoppor, den stackars flickans lif sväfvade i största fara, men hoD fördrog smärtorna tåligt, ängslan att bli vanställd plågade henne långt mer. »Komma ärren att synas mycket?» frågade hon sjukvårderskau väl tio gånger om dagen, och denna svarade medlidsamt: »Åhnej,» men Lenko anade dock oråd och begärde envist en spegel. Man villfor hennes önskan, då den sista rufvan fallit bort, och med ifriga händer grep hon det skoningslösa glaset för att med ett vildt skrik åter kasta det ifrån sig. »Jag vill dö, jag vill dö,» utbrast hon och borrade under konvulsivisk gråt ansiktet i kuddarna. Man fick henne väl åter att lugna sig, men det var som om all hennes ungdom med ens stelnat bort. Tyst, lik en antomat, vand- rade hon omkring i sjukhusets stora träd- gård för att hämta frisk luft, tyst åt hon hvad läkaren föreskrifvit, och tyst drack hon de stärkande viner, fru Brich tillsände henne, tyst och stel, de stora svarta ögonen rörde sig knappast i det affallna ansiktet. Men så kom en dag ett nytt förtjusande porträtt af hennes Bubi, och då log hon för första gången, ett blekt återsken af hennes forna strålande leende. Det blef bestämdt, att hon skulle hvila upp sig en tid hos fastern för att därpå återtaga sin tjänst hos fru Brich. Och så gick hon en kväll upp för de gas upplysta trapporna till det ståtliga tvåvånings- huset, men med tyngre fjät än när hon första gången beträdde dera. Fru Brich mottog henne med nästan mo- derlig hjärtlighet och försökte finkänsligt att ej visa, hur förändrad hon fann henne. »Och Bubi, Bubi!» Lenko ilade full af längtan in i barnkammaren för att omfamna sin älskling, men den förskräckte gossen kände ej igen henne, vred sig ur hennes armar och sprang gråtande till modern. »Men Kurt, det är ju Lenko.» »Nej, nej, gå bort, hon är stygg, Kurt är rädd, gå, gå!» Lenko kände hvarje hans ord som en knifstöt, men hon visade ingen rörelse, utan stirrade blott med en tom och tröstlös blick framför sig, alldeles okänslig för fru Brichs bön, att hon ej skulle vara ledsen. »Det vet man ju, barn ha så dåligt minne, och Bubi kommer nog snart att bli lika kär i sin Lenko som förut. Sitt nu ner och hvila dig litet, så skall jag laga, att du får litet varmt kaffe,» och matmodern lämnade med en vän- lig nick rummet. Nej det var ej sant, att hennes Bubi kunde komma att tycka lika mycket om henne som förut, hon var som en otäck mask, alla skulle helst gå ur vägen för henne. Och hon var ju bara sexton år; hvilket förfärligt långt lif kuDde hon ej ha framför sig. Om hon ändå finge dö! Hon gick fram till fönstret och skådade ut i den täta dimman. Den lägrade sig som tjock vadd därute, det var något lockande, dragande i den som i en mjuk bädd. En tanke skar blixtklart igenom hennes hjärna och växte nästan omedelbart till beslut. Hon ville icke lefva, och med darrande händer lossade hon fönsterhakarna och sprang upp på fönsterbrädet. »Leuko, för Guds skull!» ropade fru Brichs upprörda stämma inifrån rummet, men det var för sent, Lenko kastade sig redan med förtviflaus mod ut i den mjuka dimman och ned på den hårda stenläggningen. Som vanligt blef gatan utanför huset fylld af en liknöjdt nyfiken folkhop. Frivilliga rädduingskåreu allarmerades och kom i fly- gande sträck med sin sjukvagn, men Lenko behöfde ingen hjälp, hon hade gått för att tillfredsställa sitt skönhetsbegär i en bättre värld än här nere. Vår pristäfling. Förfrågningar ingå dagligen om tiden för afgörandet i Iduns Chicagotäflråg; det bör emellertid vara klart för enhvar, att det sam- vetsgranna genomläsandet och bedömandet af närmare 6000 täflingsskrifter, bland hvilka många äro synnerligen digra, måste taga en ganska rundlig tid. Emellertid fortgår ar- betet med all flit och största möjliga skynd- samhet, så att den lycklige eventuelle Chica- gostipendiaten bör kunna vara lugn för att i god tid, till den angenämaste sommarresesäson- gen, ha allt klart och afgjordt. I »hushållspenningfrågan». i. I hushållspenningfrågan vill äfven jag yttra mig, törhända mina ord, grundade på sanning och er- farenhet, kunna blifva till någon nytta. Först en förutskickning. Nödvändigheten tvingar mig till denna sparsamhet, som här kommer att be- skrifvas. Ingen dag sakna vi dock ett välsmakligt mål, jag meDar icke ett mål. Vi sakna hvarken frukost, middag eller kväll. Min man, åtskilliga år yngre än jag och enligt eget erkännande mycket bortskämd under sin ungkarlstid, är e. o. i ett verk, där be- fordringen visserligen är säker, men långsam. Han uppbär och har hela tiden som vi varit gifta — snart 8 år — uppburit högst 60 kr. i månaden. Vi bo och lefva som det anstår en tjänstemanna- familj. Vid vårt giftermål lofvade jag, utan att därför befinna mig på öfverblifna kartan, att med mina egna medel — vi hafva äktenskapsförord — betala hyran, liksom mina föräldrar helt och hållet möblerat vår våning, 3 rum och kök. Vi äro väl- signade med 5 barn, af hvilka det äldsta är öfver 7 år. En tjänarinna måste vi hafva. Ingen hökare, kryddkrämare eller annan handlande har något att fordra af oss eller har förlorat något på oss. Nu hören, hur jag får de 60 kronorna i månaden att räcka. Hvarje aflöningsdag lämnar min man mig hela månadspenningen oafkortad. Vi uppgöra då utgiftsstaten för nästa månad. Af de 60 kro- norna får han för sina enskilda angelägenheter, cigarrer och ett glas utom hus, 6 kr. 8 kr. reser- veras för bränsle och 4 kr. för kläder, 7 kr. till jungfruns lön. Det återstående måste räcka, och hvad mer är, det måste äfven räcka till medicin och läkarearvoden — både manliga och kvinnliga. Svårast är att få de.-sa kronor att räcka för några egentliga nöjen utom hus. Hemma hafva vi aldrig brist på nöjen, de nöjen som ett godt hem, ett lyckligt äk- tenskap gifva i så rikt mått. Så hör min hushållsmetod. Af egna medel för- skotterar jäg hvarje höst mitt hushåll för uppköp af det nödvändigaste. Sålunda uppköpas potatis och andra rotfrukter, finnkött, får och nöt, tvänne fläsk, kabiljo, sill och äfven litet' strömming, mjöl och gryn af diverse slag, liksom ock kryddor och träd- gårdsalster. Blod till paltbröd och korf köpes på lämpligaste tid. Endast Lacave-vin använda vi, och det köpes på en gång fatvis. Ölet likaBå. Anmärkas bör, att alla uppköp göras hos de solidaste här- varande handlande. Färskt kött, en gång hvaran- uan vecka. Allt bröd bakas hemma. Tvätten verk- ställer jungfrun. Efter denna hushållsplan, i det närmaste öfverensstämmande med Sofi Nilssons förträffliga bok, kan man reda sig med 35 kr. i månaden och reda sig väl. Ingen må missförstå mig, att partiuppköpen göras utom dessa 35 kr. Med dem amorterar jag månadtligen skulden och får vid räkenskapstidens slut alltid något öfver. Skulle någon anse, att mina rätter blifva alltför enkla så se här ett exempel för denna vecka, som i intet öfverträffar någon annan. Söndag middag: Laxpudding med skirdt smör, fruktsoppa, järnvägs- kräm, öl, vin ; kväll : stekt strömming, ölost, smör, rökt renstek. O. s. vi Vår frukost är alldagligt lika och utgöres af hafre- mjölsvälling och ägg. Min man behöfver oftast icke mer än 1 ägg, då jag i fiesta fall använder 2; barnen få ett hvar. Då maträtterna måste i betydlig grad omväxla efter olika förhållanden, anser jag icke nödigt upp- taga tidningens dyrbara utrymme med en för vec- kan genomgående matsedel, men lofvar att de bil- dade, men med små tillgångar sig rörande hus- mödrar, som önska närmare reda på min metod, kunna få skriftligt eller muntligt besked, om de vända sig till mig. Då kanske de i sin ordning kunna gifva mig råd, huru mina 35 kr. i månaden sknla räcka till framdeles, då barnen skola bekostas skolundervisning och kanske — snart nog blifva flere. Lovisa S—. II. Till Alfhild från »Erfaren husmoder». Det blir ju allt någon skillnad emellan 12 kr. i veckan för ett hushåll, bestående af herre och fru med en jungfru, och 50 kr. i månaden för herre, fru och en son, samt om ni också icke har någon stadigvarande tjänarinna, så dock antagligen en »hjälp- människa», som väl alltid tarfvar någon traktering, antingen af rätt mycket »kaffe med dopp» eller tro- ligen icke endast det. Ett barn i familjen behöfver vanligen mera och oftare mat än äldre personer, för att nu icke tala om att man får se barn, som vant sig vid ett omåttligt ätande, utan att föräldrarne göra någon rättelse därvia. Jag vill nämna, att äfven vi en och annan afton dricka kaffe och då vanligen med »småbröd», och att ett ägg äfven tidtals ingår i min mans frukost eller aftonmåltid, men som dessa tvänne saker ej höra till vår vanligaste diet, har jag ej därför redo- gjort; hufvudsaken är ju, att mina hushållspenningar räcka äfven då. Hvad soppor angår, vill jag på- peka, att man erhåller en god buljong, äfven när man kokar det kött, som sedan ätes med pepparrots- eller dillsås, samt att man vid kokningen af fett nöt- kött får en god flottyr, som är utmärkt att dryga ut smöret med vid stekning af hvarjehanda saker. Det stycke rimsaltadt fläsk för 25 öre, som vi koka i våra torsdagsärtor (då vi hafva sådana, men det hafva vi icke hvarje vecka), har varit fullt tillräck- ligt för oss att äta till denna supanmat, och våra pannkakor äro icke dåliga ; vi hafva ibland en tjock pannkaka, hvartill ett mitt recept är: 3 knappa kvarter mjölk, hvaraf grädde för 15 öre, 1 kvarter mjöl, 3 ägg, några droppar smält smör, litet salt och rifven citron ; stekes i ugn i låg panna. Men män- niskors aptit är så olika, liksom sättet att utföra en sak — den må vara af hvad slag som helst — är mycket olika. Hvad fisken på lördagen beträffar, som gifver eder »Gubbe» anledning att uttrycka sin motvilja för sillen, så vill jag påpeka, att man under långa tider får köpa gädda ganska billigt och dessemellan har flere sorters rätt bra saltsjöfisk — däribland flere sorters flundra — att välja på. Vi för vår del an- vända sällan sill, emedan min man ej tycker sig må väl däraf; men icke är väl annars detta en så för- aktlig mat, och jag känner flere fina och väl- bergade familjer, där det vanligen en gäng i veckan ätes sill och potatis till middag. Edert och eder gubbes tvifvel vill jag endast be- möta med den försäkran, att min ifrågavarande lilla redogörelse icke är någon humbug, utan fullkomligt sanningsenlig, och att vi under de många år vi fört denna diet, befunnit oss väl däraf; ja, efter hvad som synes, mycket bättre än många af dem, som lefvat på en mycket rikligare och läckrare kost. På edert pikanta yttrande, att ni skulle vilja se min man och tala vid min jungfru vill jag icke svara annat, än att min man blef från barndomen i sitt hem, oaktadt hans föräldrar voro mycket väl- bergade och af en ansedd samhällsställning, vand vid en mycket enkel och måttlig diet, hvarför det är alldeles efter hans egen smak, som vi inrättat vår matordning. Och hvad vår jungfru beträffar, som nu tjänat hos oVs i mer än 10 år, så har hon tjänati flere familjer, innan hon kom till oss, och som hon med skäl kan räknas till den bättre sorten af tjäna-