Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1895

Originalsida 154
Originalsida 154
Originalsida 154
Originalsida 155
154–155

På sidan 154 nämns Fredrika Bremer, Carl von Bergen, Hugo Tamm

Sida 154

150 IDUN 1895 alkalisk tvålsort. Så följer en öfversköljning med varmt vatten af cirka 35° och så en djärf neddoppning i bassinen, som vanligen håller 16 à 20°. Ar man mera van, kan man begynna afkylningen med s. k. modererad dusch, som dock ej för länge bör begagnas, samt taga sig en hastig neddoppning i bassinen. Man bör ej gå ned i denna dusch längre än till 25°, så i bassinen, samt på slutet en kort, kraftig strål- eller regndusch på 12° eller 15°. Själfva vistelsen i badstun brukar uppgå till 15 min., af- och påklädning till 20 min., duschningen till 5—10 min., hela badet brukar i allmänhet upptaga en halftimme eller något däröfver. (Forts.) Från Iduns läsekrets. En strumpstickning-sfråga. Herr redaktör ! För ett par månader sedan var en fråga synlig i idun, som i mitt och fleres tycke var af en viss vikt och ej så lätt att besvara. Frågan lydde: Huru laga strumpor på ett mera praktiskt sätt än det nu vanliga, isynnerhet de besvärliga barnknäna, som jämt vilja gå sönder? Ha inga svar inkommit, att man därigenom kunde få någon ledning i konsten? Undertecknad anser strumplagningar, särskildt inom ett hus, där det finnes små barn, som ett ganska viktigt göromål, så att de lärdomar, erfarna Idunsläsarinnor därvid skulle vilja bjuda, belt visst böra mottagas med tacksamhet. Att bortkasta strumpor, som äro svårlagade, är ingen ekonomisk vinst, och illa stoppade strumpor äro en styggelse att se, helst knäna, som på barn ständigt äro synliga. Därför vore undertecknad tacksam, om redaktören skulle vilja taga saken i öfvervägande och göra läsarinnorna uppmärksamma därpå, en fiåga kanske lika angelägen som den om rumsstädning, hushållsekonomi och andra frågor, för hvilka Idun öppnat sina spalter. För snart svar vore flere prenumeranter tacksamma. Mångårig prenumerant. Ja, ärade läsarinnor, räcken nu, som så ofta förr, en hjälpsam hand! Känna vi vår läsekrets rätt, behöfver insändarinnans bön ej förklinga ohördan. Red. Bruka, men ieke missbruka. I Idun n:r 13 förekommer en artikel af »Eruy» om »Barn och kortspel», som jag, en gammal gumma, önskar taga till orda emot, då min erfarenhet går i motsatt riktning mot Ernys och barnuppfostran dessutom är något af det viktigaste man kan intressera sig för. Huru man än vill betrakta kortleken, lär det icke stå i människomakt att utrota den. Vore det då icke bättre att söka lära barnet bruka den rätt, i stället för att fördöma densamma. Det är ingalunda lätt att förskaffa barn sysselsättningar lika underhållande, som dem man kan förskaffa dem genom kortleken, hvarför det nog ock vore bättre, om vi äldre mera deltoge med barnen i detta nöje och därvid tidigt sökte lära dem att med saktmod taga emot de missräkningar, som kortspelet medför. Lifvet gifver nog många hårda slag, hvarför det vore önskligt, att barnen, ju tidigare, desto bättre, finge lära sig att tåligt och utan bitterhet fördraga dem, hvarigenom lifvet kunde blifva lyckligare både för dem själfva och för dem, med hvilka de komma i beröring. Kortspelet gifver barnet tillfälle att vänligt unna sin nästa sådana företräden, som det själft måste gå miste om, äfvensom att öfvervinna sig själft. Ofta har jag sett barn undertrycka sin ledsnad och med god min mottaga kamraters skämt och munterhet, då de råkat blifva »Svarte Petter» och af de andre nedsvärtas i ansiktet. Hvad som dock mest talar för att icke förbjuda barnet använda kortleken är den frestelse, som den förbjudna frukten alltid medför. Alla veta vi, huru lätt barn frestas att göra det, som de veta icke är tillåtet, och något mera föidärfligt för bildandet af karaktären finnes väl knappast än att barnet i smyg företager sig något. Huru lätt leder icke detta till osanningar; och att ärlighet och sanningskärlek äro något af det viktigaste att lära barnet, därom äro vi troligen eniga. Att kortleken kan medföra så förfärliga följder, som Erny påpekat, veta vi ju, men det är just för möjligheten af att kunna minska antalet af dessa olyckliga jag tror det vore bättre lära barnet bruka, men icke missbruka densamma. Det finnes intet nöje, som icke kan missbrukas, hvarför det bör vara af vikt för de äldre att söka lära barnet det rätta och oskyldiga bruket däraf. Och har det lyckats, har barnet växt upp till en bra och förståndig människa, kan det göra de gamle ett nöje, därmed att det uppoffrande spelar med dem, för hvilka det kan vara en angenäm sysselsättning, då försvagad kraft och synförmåga göra andra sysselsättningar så godt som omöjliga. Mormor. Fruar oeh »familjeflickor». Glädjande att se, har nu en gång frågan om den ogifta kvinnans ställning i samhället blifvit framdragen i ljuset, och önskligt vore, om Iduns ogifta läsarinnor ej så snart mattas af, utan försöka få sin ställning något mera aktad och ansedd, än som nu är fallet. Visserligen kan man invända, att den kvinna, som rätt uppfyller sin kallelse och plikt, alltid kan stå på egna fotter och äga det bästa, som finns här i världen, nämligen själfaktning. Men hennes väg genom lifvet med det ständiga arbetet för det dagliga brödet är tung och ansträngande, och nog skulle det betydligt upphjälpa hennes mod och lifva hennes kraft, om det allmänna tänkesättet något ändrades till hennes fördel och en sundare uppfattning i afseende på hennes ställning gjorde sig gällande. En tänkande människa kan ej annat än med förvåning bemärka fruars sätt och hållning gent emot den löntagande kvinnan, och man kan med skäl fråga, hvarför den skall bemötas med högmod som innehar samma, om ej högre, bddningsgrad och som utgått från samma samhällsställning som de själfva, endast därför att förhållandena gestaltat sig så, att hon med eller mot sin vilja blifvit gammal »familjeflicka» eller, hvad värre är, gammal flicka med anställning. Stor tanklöshet kan man tycka finnas hos föräldrar, som gifva sina döttrar en god och omsorg full uppfostran i den tanken, att dessa måhända en gång i framtiden äro nödtvungna att själfva förtjäna sitt uppehälle, men icke på samma gång söka se till att skaffa dem en någorlunda dräglig ställning i samhället, när den tid kommer, då de genom hemmets upplösning måste göra bruk af sin uppfostran. De förändrade förhållandena vid föräldrarnes frånfälle skulle för dem icke blifva fullt så tryckande, om de finge behålla den plats inom sällskaps- och samfundslifvet, de ifrån hemmet vant sig vid. A. »Gamla familjeflickor» i Finland. Med förvåning läste jag artikeln »Gamla familjeflickor» i n:r 14 af Idun. Stå vi verkligen här i Finland så mycket framom Sverige i antydt afseende, ty gamla ungmör hos oss bemötas ingalunda på något som helst ringaktande sätt, utan äro föremål för aktning och välvilja, lika väl som den gifta kvinnan, då hon gör sig däraf förtjänt. På bjudningar och soaréer intar hon samma hedersplats som frun, om hon än har lägre samhällsställning, och aldrig hör man en bildad person, i anledning af hennes ogifta stånd, ringaktande uttala sig om henne. Om man någon gång hör någon medförakt tala om den »gamlaflickan», kan man vara viss på, att detta uttalande gjorts af en tanklös eller obildad person-Hvad föreningar i välgörande syfte beträffar, är det den äldre, ogifta kvinnan, hvars tid och möda företrädesvis tagas i anspråk, och den gifta frun är mycket tacksam därför, då hon merendels har full sysselsättning i hemmet och så föga tid för det allmänna. Författarinnan af uppsatsen i Idun nämner om, att missförhållandet i fråga isynnerhet är_ märkbart i småstäderna. Jag är bosatt i en af Österbottens småstäder med 2 000 invånare, bland dem mänga gamla ogifta fruntimmer, men ännu aldrig har jag funnit samma förhållande existerande här som det i Idun skildrade. Här finnes bland annat en »fruntimmersförening», hvars syfte är omsorg om de fattiga, Föreningens ordförande har i många år varit en gammal, nu 60-årig, fröken. Då hennes krafter ej mera medgåfvo hennes kvarstående, hade föreningen önskat åter få till ordförande någon äldre, ogift fröken, som mera odeladt kunnat ägna föreningen sin tid och sina krafter. Ordförandeplatsen måste dock denna gång af flere orsaker besättas af en fru. Huru som helst finnes ingen anledning numera för oss här i Finland att beklaga det bemötande, som den äldre ogifta kvinnan får röna, ty de ha, sitt människovärde likaväl som den gifta, och den som dristar påstå något annat, torde ej oanmärkt, få göra det. Har samma åskådningssätt ännu ej fått insteg i Sverige, kan det dock ej dröja länge, förrän de gamla fröknarnas anseende är till fullo upprättadt, deras förtjänster erkända och ingen skillnad göres i den uppmärksamhet hvar och en är skyldig bevisa, vare sig gift eller ogift, äldre aktningsvärdt fruntimmer. En finska. Ur notisboken. Kronprinsessan som författarinna. En tysk tidning berättar, att kronprinsessan Victoria för närvarande är sysselsatt med en skildring af sin egyptiska resa och att denna reseskildring skall illustreras med de fotografiska vyer, som hon själf tog under sin vistelse i Egypten. Kronprinsessan Victoria afreste från Rom till Florens den 2 d:s. Resan fortsattes till Venedig den 5 d:s. Kronprinsessans hälsotillstånd är fortfarande tillfredsställande. * Intet ålderdomsunderstöä åt våra barnmorskor! Barnmorskornas bebjärtansvärda pensionsfråga har nu tyvärr fallit på kamrarnes olika beslut. Första kammaren biföll visserligen den k. propositionen om beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, men andra kammaren biträdde utskottets afslagshemställan. Hr C. Wallis betonade, att frågan dock icke därmed för alltid var fallen, utan borde återkomma. «I Kvinnorna för fosterlandet! Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar har nu, som bidrag till Karlsborgs befästande, ställt till konungens förfogande 26,000 kr. Nämnda fästning, som förut af föreningens medel bekommit 74.000 kr., har således af föreningen erhållit det för den samma ursprungligen afsedda beloppet af 100.000 kr. Hädanefter kommer föreningen att odeladt ägna sig åt »Norrlands fasta försvar». * D:r C. von Bergens maka, fru Sofie Wilhelmine Amalia von Bergen, född Lamberg, har aflidit härstädes 75 år gammal. Hon var gift första gången med löjtnant C. S. Tamm och hade i detta äktenskap sonen Hugo Tamm till Fånö, nuvarande ledamot af första kammaren. I sitt andra äktenskap, med brukspatron Th. Ankarcrona, hade hon fyra barn. För tredje gången var hon nu, som sagdt, gift med den kände föreläsaren och skriftställaren Carl von Bergen. * Selma Lagerlöf har skrifvit ett skådespel, som hon afser till uppförande vid den fest representation som nästkommande augusti skal! anordnas i samband med »Kvinnornas utställning» i Köpenhamn. * Fredrika Bremer-förbundet. För den af onämnd gifvare stiftade stipendiefonden för kvinnor, som studera medicin, har genom den af förbundets styrelse utsedda valnämnden de för innevarande är lediga stipendierna tilldelats: det å kr. 500 till med. kand. fröken Berna Skog och det å kr. 400 till med. kand. fröken Sophie Holmgren. * En blomsterutställning af sällsynt vackert slag har fröken Charlotte Boström från Jönköping för närvarande anordnat i Industripalatset härstädes. Fröken B- hade förlidet år statsanslag och uppehöll sig då i Paris, där hon på en af världsstadens största blomsterfabriker studerade tillverkningen af konslgjorda blommor. Det är nämligen uteslutande sådana, som den nu pågående utställningen omfattar. Man finner här en utomordentligt väl sorterad samling af dekorationsblommor samt garnityr och lösa blommor till hattar och baltoaletter, såsom olika slag af syrener, de härligaste rosor så naturliga, att man

På sidan nämns Fredrika Bremer, Carl von Bergen, Hugo Tamm

Källa: Project Runeberg · ·