Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1895

Originalsida 413
Originalsida 413
Originalsida 412
Originalsida 413
412–413

Sida 413

1895 IDUN 407 3ul i skogen. Efter en folksägen. t ulaftonen var inne. Julstämning låg öfver stad och land. Man växlade julhälsningar och julönskningar. Hjärtat var fullt, handen öppen, man gaf hvad man kunde, man var glad. Släkt och vänner samlades. På herrgården gick det ståtligt till. Uppe i salongen var julgranen tänd, och kring densamma kretsade damer i snörda korsetter och pudradt hår, uppvaktade af kavaljerer med röda klackar och prydligt uppbundna stångpiskor. De dansade i ring, de ordnade sig i sirliga menuetter. Man sade små epigram om julens betydelse, såsom det höfdes under upplysningens tidehvarf. Men nere i köket flammade grenljusen och tjänstfolket skämtade kring sina högar af julbröd — stora staplar af olika slags kakor. Här hade man andra åsikter, man sjöng julpsalmer och lekte jullekar. I ladugården hade man redan lagt för kreaturen otröskad säd, och hästarne i stallet hade rikligen blifvit undfägnade med hafre, och på stallskullen ångade tomtens julgröt i en prydlig skål. Det var blott en af herrgårdens folk, som med en viss oro följde visarens gång på den gamla dalkarlsklockan. Det var Erik, stalldrängen. Han var yngst af drängarne och han hade en fästmö i torpet, djupt inne i skogen. »Kommer du julafton?» hade den gamle farfadern sport, när de råkades vid gudstjänsten sista adventssöndagen, och Stinas blå strålande ögon upprepade samma fråga utan ord, men ändå med ett vältaligt tilllägg, att hon längtade efter vännen. Klockan slog tio gälla slag i köket, just som gröten bars fram, och när den sedan efterträddes af tårtan, var ytterligare en halftimme liden. Klockan var nära elfva, då Erik tog sin mössa och gick ut ur herrgårdsköket med de andra drängarne. »Tänker du gå till Sjövik så sent på kvällen?» sporde en af kamraterna. Erik svarade blott med en niek. »Men ute i skogen står det inte rätt till om julnatten,» — kom det tvekande från en gammal gubbe. Erik gaf icke akt på varningen, han sade godnatt åt kamraterna, tryckte sin mössa fastare på hufvudet och gick. På morgonen skulle han med blosset i handen stå bak på släden, där Stina åkte med sin farfar till julottan. Helt säkert skulle de sedan komma först hem af allt kyrkfolket, ty till våren skulle det blifva bröllop i det lilla torpet, och Erik visste nog, hvilka starka armar därefter skulle hjälpa till med skörden vid Sjövik. Och visst skulle sedan en gladare tid randas för Stina, och visst skulle nu gamle farfar få slå sig i ro på ålderdomens dagar. Så tog Erik af från landsvägen inåt skogen. Det var en kall vinternatt. Snön låg i höga drifvor öfver barrträdens rötter och nedtyngde grenarne. Månen lyste klar på den djupblå himlen, och skuggorna från de resliga stammarne lågo slumrande sida vid sida på den mjuka hvita snön liksom i en syskonsäng. Mellan grenarne blixtrade stjärnorna fram likt himmelska julljus. Så kom vinden. Sakta, liksom töfvande, gled den in emellan skogens träd, och dessa böjde sina hufvud och framsusade sin hälsning till vinden och till den enslige vandraren. Det var en suck, som talade om längtan, och den fann genljud i Eriks bröst. Obestämda känslor vaknade, underliga drömmar föresväfvade honom, där han gick framåt den kända leden. Nu flammade norrskenet upp. Röda och gröna dansade dess flammor öfver himlen och sände fantastiska dagrar i skimrande bleka färger öfver den hvita snön. Men hvad var det för en brokig fladdrande tingest? Fjäril eller fågel? Den glimmade som guld, den gnistrade som ädelstenar. Den måste Erik fånga. — Där var den ! — Nej där! — Nej, nu var den försvunnen. Men Erik kunde icke besluta sig för att gå till Stina, utan att medföra denna underbara varelse, och han skyndade framåt. Först tycktes det honom, som skymtade dessa färger framför honom, men sedan såg han ingenting vidare. Han drefs blott af en underlig, obestämd längtan framåt. Han glömde Stina, torpet, den stundande julottan. Han tänkte ingenting, men så ljödo underbara toner för hans öron. Det lät som en sång under jorden, men på samma gång som ett sorlande vattensprång. Så lade sig en dimma öfver skogen. Erik visste icke mera, hvar han var, men han kände hvarken trötthet eller oro. Han liksom bars framåt, och så började det med ens att ljusna. Den mark, han gick på, var ej mera snöhöljd, ett fint grönt gräs betäckte den. Öfver hans hufvud hvälfde sig trädens kronor, men det var icke längre en nordisk barrskog. Det var träd med glänsande mörkgröna blad, med blommor i brännande rödt och blått, och en berusande vällukt fyllde luften. Nu stannade Erik. Han stod vid ett stängsel, hans händer vidrörde det. Det var af en hvit, skimrande metall, som liknade silfver. Det var ett fast, men genomskinligt gallerverk, som spärrade hans väg, och inom denna inhägnad blommade en trädgård af underbar fägring. Gyllene frukter tyngde träden, rubinröda bär skimrade fram från buskarne, blommor af en aldrig anad fägring prunkade där, hvita som snö eller röda som blod. I träden sjöngo fåglar, gnistrande i alla regnbågens färger, och från den ena blomman till den andra fladdrade fjärilar, hvilkas färgprakt öfvergick all beskrifning. Midt i denna trädgård sände ett vattensprång upp en klar stråle i luften. En klang som af fallande pärlor beledsagade fågelsången. Nu höjde sig ur vattensprånget ett kvinnligt väsen, vänare än en dröm. Hon stod ett ögonblick stilla midt i vattenstrålen, hvilken bildade liksom en slöja, fallande ned omkring henne. Men därpå slog hon med en rörelse, full af behag, tillbaka vattenslöjan, och hennes lilla fot trådde marken. I samma ögonblick omgafs hon af en skara varelser af samma hänförande slag som hon själf, men hon var- dock den vänaste. De voro alla klädda i genomskinliga dräkter af skiftande färger, som höljde deras fagra lemmar, utan att dock dölja dem. Deras hår var som spunnet guld, deras ögon som stjärnor, och de lyfte sina. - ' % 3veas ftansar. (Illustratör: D. Ljungdahl.) dig, som trogen oss ammade opp ■d kraftig hälsa i själ och kropp Och kärlek i modig barm! Skam den, som sig vågar kalla dig arm, När allas hjärtan och armar du har Till skydd för kommande dar. Hur än det brusar i tidernas flod, Du rik och ärad skall stå, där du stod, Så länge vårt hjärta slår. Så länge vi andas, ej stormen dig når: Med bröst och skuldror vi värja den af Från dig, som lifvet oss gaf. Vi slumrat alla som barn i ditt sköt, När modersöm du till barmen oss slöt I ro vid ditt hjärtas slag. Så vilja vi bjuda dig trygghet en dag, När pansarflottor i skären vi lagt Till fredens väldiga vakt. 'Tritliiof Holmgren.

Källa: Project Runeberg · ·