Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1895

Originalsida 409
Originalsida 409
Originalsida 408
Originalsida 409
408–409

Sida 409

1895 IDUN 403 och inga ungdomsraska steg hördes ljuda genom huset, utan där var tyst och stilla. Men det nya året hade dock visat ett annat anlete. Det »slog till» och blef kallt, och en natt blef det till och med snöstorm. Följande morgon låg ett skimrande hvitt snötäcke lyckobådande öfver nejden — vintern hade kommit åtminstone, han, och tycktes hviska det tänkvärda ordspråket: »Allting kommer för den som kan väntal» Så hade man hunnit till trettondagsaftonen, den femte januari. Kaptenen hade spisat sin ensamma middag som vanligt vid tvåtiden och satt nu i sin hvilstol med pipan i munnen och tidningen i handen. Den hade dock sjunkit ned och hufvudet likaså, ty ögonen hade slutit sig till en kort, men god blund, som stundom infann sig så där efter middagen, fastän kaptenen just inte ville erkänna det. Hoch låg vid hans fötter och sof, så att han snarkade. Och ändock lyfte han plötsligt upp hufvudet midt ur sin djupaste sömn och lyssnade. Han blef allt oroligare, och hastigt rusade han på dörren, tjöt, gnällde och väsnades. Kaptenen uttalade halfsofvande några lugnande ord, men då de icke hade någon verkan, steg han upp och släppte ut hunden, som for af som en pil, medan hans husbonde återtog sin plats. Först flere minuter därefter hördes tydligt ljudet af bjällror. »Främmande?» mumlade kaptenen något omorgnad, »det är kanske kyrkoherden, som är ute för att profva föret och tittar in.» Släden tycktes stanna utanför förstugutrappan, och kaptenen beredde sig att gå ut ocn ta emot sin gäst. vy:-;' ii A Men knappt hade han hunnit ut i förstugan, förrn dörren till denna flög upp — det var Hoch, som störtat emot den med framtassarna, som han brukade, då han var synnerligt ifrig. Och i hans spår följde nu en manlig gestalt, som nätt och jämnt hunnit kasta af sig pälsen — och i nästa ögonblick var kaptenen sluten i ett par ungdomskraftiga armar. »Här har du mig nu ändtligen, farbror! — kan se att jag hunnit före mitt bref! Men det gick lika bra att få skjuts vid stationen. Och du är lika kry som vanligt, du käre, käre farbrorsgubbe!» Först nu hade kaptenen riktigt hunnit fatta, att den nykomne gästen verkligen var Kurt. »Du präktige pojke — välkommen!» mer kunde farbrodern inte få fram, men tårarna stodo honom i ögonen, och äfven hans varma handtryckning sade mera än ord. Det ringdes på Margret, och så blef det nya utrop och välkomsthälsningar, och middagsbordet blef åter dukadt, hvaråt den resande gjorde all heder, och därefter kommo Margrets bästa kaffe och gubbens bästa konjak fram, och just som de slagit sig ned därvid, kom också »väskan» med Kurts bref. Han hade själf kommit med samma tåg som det. Och först nu blef det i lugn och ro tid med förklaringar och reseberättelser. Ja, det förhöll sig som så med Kurts tystlåtenhet, att han först trott, att han skulle kunna få resa till nyåret, men han hade inte velat skrifva, förrän han var riktigt säker. Men så hade det blifvit uppskof igen, så att han inte kommit af förr än efteråt. Och själfva resan hade varit äfventyrlig nog — snöstorm och ishinder, så att »Express» hållit på minst sin dubbla tid mellan Hangö och Stockholm. Men det var detsamma nu, då den var öfver; det var bara tråkigt, att farbror fått vänta! Och nu var kaptenen riktigt upprymd, så att han både skrattade och bannades på sitt skämtsamma sätt. »Jo, du är mig just ordhållig, du! Du skulle så säkert komma till jul, hette det, när du gaf dig i väg till ryssarna — kan förstå, att du lärt dig det af dem! — det var ju bara på det villkoret jag gaf med mig.» »Käre farbror,» föll brorsonen in i samma ton, »jag har ju hållit ord så bra som någon. Ser du, i Ryssland räkna vi gamla stilen, och enligt den är det julafton just i kvällh Nu brast gubben ut i hjärtligt skratt. »Jaså, du ’svänger dig’ lika bra, som du brukar, kan jag höra — och ryss har du blifvit, det kan jag höra också, ha, ha, ha! — Men eftersom det är julafton, så ska’ vi väl höra efter, om Margret har något kvar af julskinkan och lutfisken och smörtårtan och annat godt. Och ett glas punsch ska’ vi ha först och främst — vet du, det har inte smakat mig förut på hela helgen. Margre-e-et!» Margret kom in och erhöll sina ordres; nog hade hon godsaker kvar åt »sin gosse» — och hon hade mer än det! Kaptenen kunde inte förstå, hvarför Margret envisades med att sätta punschbrickan i salen — de sutto ju så bra härinne — men hon lockade med en nytänd skymningsbrasa där, och det hände ibland att Margret var envis och kaptenen lydig, fast det vanligen var tvärtom; och så gingo de ut i salen. — — Ack, hvad den gumman var barnslig på gamla da’r! Det var inte bara skenet från brasan, som här slog dem till mötes, när hon slog upp dörrarna som till en fest, utan det var det glindrande skenet från den tända julgranen, hvilken stod midt på golfvet, fullsatt af ljus. Och på en af de nedersta grenarna hängde ett stort paket — det var strumporna. »Bravo! Du är en krona, du gamla kära Margret!» utropade »pojken»-ingeniören och svängde om med gumman, så att hon blef helt yr i hufvudet. »Det här blir ju riktigt en julafton i gamla stilen!» »Ja — för du har väl inte firat någon, kan jag tro, därborta, där ni inte komma i rättan tid!» inföll kaptenen, som var mer belåten med anordningarna, än han just ville visa. »Åh jo, har jag så,» svarade brorsonen leende, i det de båda togo plats vid härden, »och då kom jag riktigt ’i rättan tid’. Jag skall hälsa dig, farbror, från din gamle ungdomsvän, Jakob Kojtänen i Finland.» »Jakob — den gamle hedersgossen, har du träffat honom? Det gläder mig! Men hvar?» »I hans eget hem i Viborg, han bor där nu. Jag fick bref med bjudning att komma dit öfver jul; och då jag såg, att det blef omöjligt att komma af till Sverige, antog jag med tacksamhet den inbjudningen i stället, ty ett par, tre da’r kunde jag vara borta då, ehuru inte längre.» »Så genomroligt det var att få höra något ifrån jag ofta bjuden. Du vet, han är intressent i bolaget.» »Kors, det har du aldrig skrifvit om!» »Nej, för att jag tyckte det var bättre att tala om det alltsammans nu. Ser du, farbror, så länge man inte är riktigt säker på sin sak, så tiger man helst. Men så kom det där brefvet med bjudningen till jul, och däri läste jag så mycken vänlighet både på och mellan raderna, att jag fattade mod; och med lika mycken välvilja blef jag också mottagen, då jag kom dit. Förstås, att det var väl mest för din skull — — —» »Åh, det var nog inte minst för din egen, kära Kurt!» »Nå ja, det kan väl så vara, det också! Alltnog — jag kom dit i det vackraste julväder man kunde vilja se.» »Vackert i dina ögon åtminstone, kan jag tänka mig!» myste gubben, som nu började komma på det klara med ställningen. »Sar hade vi då måttligt trefligt i stället!» »Det är nog inte ovanligt att det är olika på så skilda trakter. Där låg emellertid snön meterdjup och hela skogen glittrade af rimfrost — men snart såg jag det inte vidare, bara för något, som glittrade ännu klarare i ett par skälmska flickögon. Och snart visste jag, hvad jag dittills endast fått tro, att det var mitt lifs största lycka, som lyste på bottnen däraf! Ja, den julaftonen kommer alltid att stå oförgätlig i mitt minne, och nog fick jag ’jul-klapp’ den kvällen, ty vid julbordet tillkännagafs min och Ainas förlofning inom familjekretsen. Vidare offentliggjord fick den dock inte bli, förrän jag hunnit meddela dig den kära nyheten; och det ville jag helst göra i egen person, då det kunde ske utan längre uppskof. Ja, nu vet du, hur det står till, käre farbror ! Och jag kan se — hvad jag också säkert hoppats — att du inte just är ledsen där öfver, du heller! Och om ett eller par år skola vi fyra fira julen tillsammans, ty inom den tiden tänker jag kunna gifta mig och flytta öfver till Sverige igen, där jag tror mig kunna få en bra anställning — för, ser du, svensk vill jag ändå alltid förblifva! Men det gör godt att komma ut, ty då lär man sig hvarjehanda, bland annat den sanningen, att ’borta är bra, men hemma är bäst’.» Detta var så många »julklappar» på en gång, att gubben blef alldeles öfverväldigad. Men sedan han hämtat sig från den första glädjen och öfverraskningen och Margret blifvit inkallad att få del af nyheten, och hon i sin tur hunnit hämta sig — då hade dessa tre den glädjerikaste afton, där de nu sutto och firade jul »efter gamla stilen». Och kaptenen tyckte, att detta var en af de största högtidsaftnar han upplefvat och kände med tacksamt hjärta, att vår Herres vägar äro utan vank, vare sig de gå genom snö eller öfver barmark! Heduig Indebetou. $aæs!\ t< • Ï. låg i vaggan - : honom — hur mår han nu för tiden?» »Han är kry som ett vinterny, alldeles som du själf, farbror!» sade brorsonen gladt. »Och han har det väl skäligen bra, kan jag tänka? Han var alltid ett godt affärshufvud.» »Han har det förträffligt — har eget hus i Viborg och det allra angenämaste hem.» »Såå! Och hans hustru? Hon var en både god och treflig människa, tyckte jag. »Hon är en utmärkt kvinna,» svarade den unge mannen med värme, »och de lefva det lycklig; familjelif.» »Nå, och lilla Aina då, min guddotter? H är väl stora flickan nu, bar kanske till och med ’gått och läst’? Hvad åren gå! Jag tycker det är inte längese’n hon det var sist jag såg henne! »Det är jämnt tjugutvå år se’n, nu,» sade Kurt. »Tjugutvå år! Det är väl inte möjligt? Skulle det vara tjugutvå år, se’n jag var öfver i ^bo? Låt mig se? Jo, det slår allt in! Det var ju nog! Då är hon länge sedan giftasvuxen.» »Ja, det slår också in det, farbror.» »Och hur ser hon ut? Modern var riktigt vacker i sin ungdom.» »Så här ser hon ut!» sade brorsonen och räckte fram en fotografi, som han tagit fram ur plånboken. Nu blef gubben riktigt storögd. »Ha ni blifvit så bekanta?» sporde han, i det han med intresse och rörelse spårade föräldrar- • nes drag i det täcka, ungdomliga ansiktet. »Och du har aldrig sett henne förr?» »Jo, det har jag. Vi gjorde bekantskap i somras, då hon var hos sin morbrors, som ha en vacker villa utanför Petersburg; dit var (Illustratör: Gerda Tirén.) /S°f:

Källa: Project Runeberg · ·