Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1895

Originalsida 414
Originalsida 414
Originalsida 414
Originalsida 415
414–415

På sidan 414 nämns Daniel Fallström, Mathilda Lönnberg

Sida 414

408 1DUN 1895 hvita armar öfver sina hufvud och sväfvade i behagfulla dansar omkring i trädgården. Där de gingo fram, böjde sig knappast gräset, de stodo gungande på blommornas kalkar, och de höjde sina röster och sjöngo. Intet välljud på jorden kunde likna deras säng, och vattenstrålen stannade i förtjusning och fåglarne tystnade. Det förekom Erik, som stannade tiden på samma sätt som vattenstrålen, och som hade evigheten förflutit obemärkt, medan han mättade sina ögon med denna underbara syn — — I torpet brann julbrasan med mattadt sken, grenljuset hade lång veke. Farfar sof i sin säng, men Stina satt framför elden, täljande timmarne. Emellanåt steg hon upp, andades på rutan och tittade ut. Hon såg ingen. Hon öppnade sakta dörren och gick ut på trappan. Skogen stod rundt omkring, mörk, men smyckad med snögirlander, hvilka glimmade i norrskenets flammor, ocli vinden suckade sakta. Då gick en susning genom skogen. Träd hviskade till träd, men Stina förstod icke, hvad de sade. Hon gick åter in, putsade grenljuset och öppnade psalmboken. Hon bad, men Erik kom icke. Fram emot morgonen spände farfar den skäckiga hästen för skrindan. Stina steg i släden med tårar i ögonen, ingen stod på meden med jirlbloss. Och så gick färden genom skogen. Nu hördes klockorna långt bort. Farfar blottade sitt kala hufvud och bad en tyst bön, och Stina upprepade halfhögt: »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden!» Men skäcken trafvade fram genom skogen. I en hast skyggade han och stannade. Han ville ej gå fram. I snön låg en mörk skepnad. Man steg ur. Det var Erik — Erik frusen till döds under den kalla julnatten. Farfar och Stina lyfte honom i släden och vände åter till Sjövik. »Hvad han ser lycksalig ut, farfar!» sade Stina och blickade på det stela ansiktet framför sig, öfver hvilket de sista synernas fägring bredt ett skimmer af hänförelse. Och så höljde hon sitt ansikte och grät — grät, som om hennes hjärta velat brista. Stackars Stina! Du förstod icke, att det var bäst så. Ty den som en gång blickat in i trollens värld — honom kunna icke mer jordens mör tillfredsställa. Mathilda Lönnberg. (Illustratör : Gerda Tirén.) ooooooooooooooooooooooooo >•; gaa* rys Återfunnen. Ka ”H "W ÇerdaTïrer^ Tâ himmelens /äste en stjärna brann, han höll henne kärast a/ alla. £n natt i rymden hon plötsligt försvann - mot jorden tycktes hon /alla. »jVTin vackra stjärna, t\var ble/ du af?» han o/ta med vemod tänkte, när han såg h\ur djupt i blånande ha/ de andra gnistrande blänkte. Så /ann han bland rosor i junikväll en hvithylt och guldblond tärna, på /öll det /rån gossens ögon som fjäll - t\on var hans förlorade stjärna! Öch sin arm han smög kring ett smidigt lif, han kysste kinden, den mjälla. »pitt namn — ditt namn, o, flicka, mig gif!» — Tjon log och svarade: »Stella!» Daniel Fallström. (Illustratör: Gerda Tirén.)

På sidan nämns Daniel Fallström, Mathilda Lönnberg

Källa: Project Runeberg · ·