Sida 321
1895 317 lek till det lilla lena, liniefattiga anlete, som tittade upp mot hennes eget, där redan lifvet ritat några djupare streck, outplånliga märken af lycka och smärta? Är icke alltid äfven den vuxna människan för modren ett litet barn, som hon måste värna om och älska — trots allt! Trots hvad de göra af ondt och af godt, trots allt som det stora hundrahöfdade (och oansvariga!) »man» säger om dem, äro de icke lika fullt för mödrarna det värnlösa, oansvariga väsen, hvars ankomst till den vanskliga världen sker mot deras egen vilja, och som därför hafva rätt till obegränsad, nästan skuldfull ömhet? .. . Jag kom att tänka på, hvad Caserios mor sade, då man berättade, att hennes son var en mördare: »Han var så snäll, när han var liten — jag förlåter honom, säg honom det! » Och genom en oföljbar idéassociation glider min tanke från denne själsundermålige grofarbetare till en af vår tids mest genialiske tänkare — Friedrich Nietsche, han, som nu, barn på nytt, jollrar i sin gamla moders knä och med stapplande steg träder vägen tillbaka till barndomens oansvariga land . .. För min inre syn delar sig i detta ögonblick mänskligheten i endast två stora grupper: mödrarna och barnen — de som älska och de som älskas. Och för de förra har den sj;ore mystikerns nya »förvandlingens lag» förlorat all giltighet. De gå genom lifvet med en syn på tingen, som gör att för dem är ett hufvud silkeslockigt och lugnt leende många och långa år efter sedan silfverstrimmorna kommit och de djupa fårorna, märkena efter lyckans och sorgens fjät. Och det är deras rätt och deras välsignelse. ------❖------ Som romanbilagan i dagens nummer måst uteslutas, komma i stället två romanark att åtfölja nästa veckas nummer. ------- *-------- Till Viktor Rydbergs minne. »Från de stummas läger.» Han eied Renheds hvide Adelsmärke, Han eied Visdomsdybets unge Mod, Hans store Mildhed var hos ham det Stärke, Og selv hans Fjender sagde »Han er god.» Helene Nyblom. I den kör af beundran, vördnad, kärlek, tacksamhet och saknad, som uppstämts till Viktor Rydbergs minne, då han lämnade sitt folk, som i honom förlorat sin kanske värdigaste — åtminstone sin mest värderade representant — i denna kör, som ägnades snillet, skalden, tänkaren, forskaren, konstdomaren, sedeläraren och främst den ädelsinnade mannen, hafva. Nordens mest klingande röster instämt. Det är en nations ära och hälsa att prisa sina stora män, det bereder en andlig jordmån, mäktig att bära nya skördar af ädel dådkraft. Den mångstämmiga drapan vid Rydbergs graf hedrar ej blott honom, utan ock hans folk. Då Upsalastudenterna med sorgflorsklädda fanor ledsagade Viktor Rydberg på hans sista färd, besvarade de med handling hans vädjan till ungdomen. Den kom. »I purpurskyar fläktade dess fanor.» Att de så följde honom till grafven är en symbol af, att de IDUN på sitt sätt ämna fullfölja hans verk, hans strid för ljuset. Det finnes i Rydbergs rika och helgjutna personlighet sidor, som oaktadt mängden af nekrologer dock blifvit jämförelsevis mindre framhållna, och som det främst tillhör kvinnorna att uppskatta och prisa. Viktor Rydberg förenade i sin storslagna karaktär ej blott mannens, utan ock några af kvinnans bästa egenskaper. Ett franskt ordspråk säger: »il a les défauts de ses qualités», men sâ var ej förhållandet med Rydberg. Hos honom fanns en sällsynt förening af egenskaper, som vanligtvis utesluta hvarandra. Renhet och godhet hafva alltid betraktats som kvinnoidealets mest värderade dygder. Dessa karaktärsdrag voro också framträdande hos Rydberg, men förenade med mannakraften och s mannaviljans quantum satis». De ökade den tjuskraft, med hvilken lians väldiga och älskliga personlighet hänförde och höjde samtiden och den beundrande ungdomen. En daggfrisk renhet utmärker Rydbergs dikter. I dem finnas drag af Franzénska sångmöns oskuld och innerlighet, adlade af antikens stränga marmorskönhet. Stycken sådana som »De badande barnen», »Elfvan till flickan» och »Kyssen» utgöra några få exempel härpå. Och knappt har väl någon skald gifvit skönare uttryck åt kärlekens och medlidandets solidaritetskänsla än han. »Så skall det starka på sin skuldra taga och bära genom farorna det svaga.» Med samma värme skildrar han skaldens uppgift att förhärliga människohjärtats ädlaste känslor. »Han sjunger makens kärlek till en maka, en systers hulda ömhet för en bror och hur den svagaste är gudastor, när han har lärt att älska och försaka.» Allmänt är kändt, hur svårt Viktor Rydberg hade för att uttala det lilla ordet nej! — ett ord som grusat så många förhoppningar. Som för eget lidande skydde hans sympatiska natur tillbaka för allt, som kunde tillfoga andra någon smärta. Godhet parad med kraft, renhet förbunden med fint estetiskt sinne, denna sällsynta karaktärens sammansättning utgör en hufvudkälla till Rydbergs välde öfver sin samtid. Kvinnorna, arbetarne och de många beroende och svaga, som intaga de nedre stegen på samhällstrappan, cl. v. s. nationens flertal har särskildt orsak att älska och ära Viktor Rydberg. Hans medlidande kärlek och omutliga rättvisa hafva gjort honom till en väldig kämpe att föra de betrycktes talan. Ingen har såsom han i Den nya Grottesången med ordets ljungeld träffat samtidens mäktigaste tyrann: mammonsdyrkan. Men det var i den medlidande kärlekens äsja, som de glödande pilarna tillspetsades. Kanske är det först framtiden förbehållet att hos den skönhetsälskande skalden rätt uppskatta värdet af en renhet, fri från alla grumlande tillsatser, från alla eggande uttryck af dessa lidelser, som besudla det personliga lifvets innersta kärna, och som förgöra nationerna. Kvinnorna, som under årtusenden offrats eller offrat sig för dessa lidelser, som ofta förnedrats till redskap för deras tillfredsställande, de hafva dubbel anledning till tacksamhet mot en skald, som ehuru estetiker till själ och hjärta, dock aldrig med ett ord, en hänsyftning burit bränsle till passionens vådeld, en skald som målade skönheten så himmelsk, att jordisk lusta vid dess åskådning förbyttes till ren kärlek. Också hade Viktor Rydberg fått på sin lott den ovärderliga lyckan att bäras på ädla kvinnors händer. Med vördnad och kärlek talade han om sin tidigt bortgångna moder, och under lifvets viktigaste stunder tyckte han sig skönja hennes ledande hand. Kvinnliga vänner ägde han många; och den, som stod hans hjärta närmast, hans hä-ngifna hustru, förenade hos sig en makas och en moders ömhet. Kvinnlig kärlek har ägnats honom i rikt mått. Ingen svensk skald torde så länge som han lefva i tacksamt minne hos Sveriges kvinnor. Eva Fryxell. ------- #---- --- ”Fru Misstänksam.” S i känna henne litet hvar — och det vore en välsignelse, om hon också lärde känna sig själf. Hon är en i många afseenden förträfflig kvinna, en god maka och moder, som sköter sitt hem exemplariskt; ur dessa och många andra synpunkter finns intet att anmärka mot henne — men . . . Ty ett sådant finnes, som i åtskilliga hetlefrades ögon gör henne till ett hår af en viss potentat, men jag, som hör till de lugna, vill blott skissera innebörden af detta men. Fru M. hör icke till de öfverdrifvet nyfikna, men då hon får veta något eller höra något, vet hon att taga vara på hvarenda smul och så att säga läsa mellan orden. Ja, hon är tankeläserska. Det är tilläfventyrs de mest triviala saker, frågan rör sig om, men fru M. låter icke lura sig af den skenbart oskyldiga ytan. Ett litet illparigt leende krusar hennes läppar, hon förstår nog, att det låg en hund begrafven litet hvarstans under det där. Hon märkte på blotta tonfallet, att kongl. sektern menade ironiskt, då han talade om sådana där personer, som arbetat sig upp af egen kraft. Det var en pik åt ingen annan än hennes egen man, och hon antyder för en väninna, att den där kongl. sektern, så hygglig han än förefaller, icke burit sig riktigt korrekt åt, ty . . . etc., etc. Under tiden går kongl. sektern så oskyldig i det berörda hänseendet som det barn, hvilket föddes i natt. Men fru M. gräfver ännu ett litet grand i minnet af hans samtal, och si, hennes möda lönas med fyndet af ett halftjog förtäckta anspelningar, som hon först ej lagt märke till. Sade han inte så och så? Jo visst gjorde han det, åh, nu förstod hon alltför väl den försåtliga dubbelmeningen — hå hå, ja ja, livad världen ändå är ond! Kongl. sektern går kanske som bäst och slår på stora trumman till fru M:s pris. Ja, han tyckte verkligen, att hon var en liten rar människa, så förekommande och uppmärksam. »Hon kan den charmanta konsten att åhöra,» säger han belåten. »Såå, kongl. sektern tyckte det, jojo!» låter det under ett besynnerligt småleende från några damer. Kongl. sektern, som lägger märke till det besynnerliga leendet, känner sig i en hast olustig och frågar, hvad herrskapet egentligen menar. »Ah bevars, just ingenting ...» — hvilket naturligtvis absolut bekräftar hans misstanke, att något är på sned.
På sidan nämns Viktor Rydberg, Eva Fryxell, Helene Nyblom
Källa: Project Runeberg · ·
































































