Sida 387
1895 i DU N 388 mycket trovärdigt. En verklig triumf firade hr dj Wahl i Olofs roll, som låg utomordentligt väl för hans temperament, och likaså hr V. Lundberg i en biroll, kfattig-Johan», hvilken han utmejslat till en på kornet träffad typ af dråpligaste verkan. Fröken Borgströms Lisa, hr Adamis Erker och hr T.rvéns pratsamme »skålknalle» voro ock hvar iör sig förträffliga prestationer. Den fulltaliga och distinguerade publikens bifall var det allra varmaste, och sist framkallades författaren och hyllades med en präktig lagerkrans. Södra teatern har framfört ett tyskt lustspel, »Två vapen» af firman Blumenberg och Kadelburg, hvars framgång dock torde bli föga långvarig, då det, tiots en och annan lustig scen, i det hela verkar banalt och tröttande. På flere händer är dock spelet godt. Fru Christiernsson och fröken Torsslow samt hrr Varberg, Ekelund och Lambert göra allt hvad begäras kan af sina roller. Helt visst har emellertid teatern uddigare vapen på förråd i sin arsenal, ifall dessa, som vi misstänka, snart nog skulle visa benägenhet att förslöas. Andra kammarmusiksoarén gafs i måndags af den Aulinska kvartetten i Vetenskapsakademiens hörsal inför en intresserad publik, som dock — antagligen på grund af reprispremièren på k. operan — var mindre talrik än vanligt. Soarén inleddes med L. Normans intressanta stråkkvartett i a-dur, hvilken erhöll ett vårdadt utförande. Härpå följde aftonens nyhet, en pianotrio af den danske kompositören Louis Glass. Den effektfulla och ganska svårspelta trion utfördes af hrr Stenhammar, Aulin och Carlson. Programmet afslöts med Beethovens välbekanta stråkkvartett op. 18 n:r 6. Konserter. Fru Eva Nansens romanskonsert äger rum i afton i Musikaliska akademiens stora sal med biträde af pianisten Caroline Bergh. Angående fru Edlings konsert i tisdags hänvisa vi till detta nummers bilaga, emedan hufvudnumret måste läggas i press redan före konsertens början. ------- *------- Min blinda syster. Från engelskan för Idun af Bien. å så sätt upptäckte jag det! Lettie och jag sutto vid fönstret med vårt arbete, det var sorgkläder till pastorns familj, och de skulle nödvändigt vara färdiga till dagen därpå; då sade hon: »Jane, det är alldeles som om solen upphört att skina, så mörkt och dystert ser allt ut.» Jag fäste mig ej då därvid, ty det var ännu en timme kvar af dagen. Hon strök sig med handen öfver pannan, liksom den värkt, så jag bad henne gå ut i trädgården ett slag, ty hon var ju så ung och kände sig säkert trött, liksom jag själf gjorde. Hon spatserade litet fram och tillbaka vid blomsterrabatten och plockade några rosor, hvilka hon räckte mig genom det öppna fönstret sägande, att hon gick in till staden för att köpa en del småsaker till vår sömnad. Jag ville hellre, att hon stannade hemma, så jag svarade, att bodame snart skulle stängas. Men hon ville ej höra på mig, utan skyndade ned för gångstigen. Det var mörkt, då hon kom tillbaka, jag hade stängt fönstret och tändt lampan ; hon satte sig tyst bredvid mig och återtog sitt arbete. Då hon hade sytt några minuter, lät hon händerna sjunka i knäet, och där kom ett så besynnerligt, hopplöst uttryck i hennes ansikte, att jag blef alldeles förskräckt. »Hvad går åt dig, Lettie, hvad har händt?» frågade jag, fruktande jag vet ej hvad. Hon såg en stund under tystnad dystert på mig, sedan sade hon hastigt: »Jag må så godt säga dig det på en gång, Jane — jag håller på att blifva blind.» Mitt arbete föll till golfvet, och jag utstötte ett smärtsamt skri. »Tag det ej så hårdt, kära Jane, det kan ju icke hjälpas.» »Du inbillar dig det endast, Lettie, huru har du kunnat få sådana tankar i ditt hufvud;» jag trodde, att det endast var ett nervöst infall, ty Lettie hade blifvit rätt bortskämd under vår moders lifstid och var ibland både envis och egen. »Nej, Jane, det är ingen inbillning. Jag har varit hos doktorn, och han sade bestämdt, att jag höll på att blifva blind. Jag har varit hos honom två gånger förut, så jag var beredd på hvad som skulle hända.. O Jane, hvad skola vi göra — hvad skola vi göra!» Ty nu var det slut med hennes styrka, hon.snyftade högt och dolde ansiktet i händerna. »Det skall gå bra för oss, skall du få se, ty för det första tror jag ej, att vår doktor förstår sig på den här saken, så jag skall resa med dig till hufvudstaden till en berömd läkare och höra hvad han säger, innan jag tror, att du skall blifva blind hela din lifstid.» Hon blef då litet muntrare. »Till hufvudstaden, Jane, men hvarifrån skola vi få penningar?» frågade hon. »Lämna den saken åt mig, det skall jag nog ställa om på ett eller annat sätt.» Sanningen att säga, visste jag ej det ringaste, huru det skulle gå till, men jag har den fasta öfvertygelsen, att en stark vilja öfvervinner alla hinder. Hon tog upp sitt arbete, men jag tog det ifrån henne. »Du får ej taga ett enda styng, Lettie,» sade jag; »du kan ju hellre spela och sjunga litet eller gå ut i ;friska luften; du har blifvit så blek och mager på senare tiden; hvila dig nu, jagskall nog hinna med det ändå.» »Men det är ännu så mycket kvar, Jane.» »Ej något för dig, Lettie; så kyss mig nu vackert och gå din väg.» »Och du tror ej mycket på, hvad doktorn sagt?» frågade hon oroligt. »Nej, inte det ringaste.» När hon då hörde mig vara lugn och glad — ty min oro dolde jag för henne — gick hon ut, tröstad och hoppfull. Men själf fortsatte jag med min sömnad och mina sorgsna tankar till långt in på natten, men ofta måste jag låta mitt arbete hvila för att borttorka de frambrytande tårarne. Vi hade ju endast hvarandra, Lettie och jag, ty far och mor voro döda, och vi visste ej af några andra släktingar. Lettie var endast sjutton år och jag några år äldre. Vi voro både klädsömmerskor och arbetade både borta och hemma. Vi bodde uti en liten stuga med tre rum, omgifven af en nätt trädgård utanför staden. Många människor sade till oss, att vi säkert skulle få större förtjänst, om vi flyttade till staden; men både Lettie och jag föredrogo den plats, där vi voro födda, så vi hvarken önskade eller tänkte på någon flyttning. Vi betalade ej mycket i hyra, men äfven denna lilla summa var ibland svår att anskaffa på dagen, och då måste vi utsätta oss för vår värdinnas skarpa tunga och ovänliga bemötande. Jag ansträngde hela min tankeförmåga för att utfundera, hvarifrån penningar skulle anskaffas till Letties resa till hufvudstaden, men hvarken denna natt eller dagen därpå fick jag någon ingifvelse. Vi hade förut med flit och omtanke kunnat draga oss någorlunda fram, men huru skulle det blifva framdeles med endast en till att arbeta. Bikt folk tänker ej mycket på, huru svårt det är för många af oss stackars daglönare att lefva på vår lilla förtjänst eller kunna lägga af något för framtiden. Söndagen fann mig ännu obestämd, men eftersom vi då voro lediga, beslöt jag att själf gå till doktorn, medan Lettie var i kyrkan. Hon klädde sig alltid väl och trefligt, ty hon ville gärna, som unga flickor önska, se bra ut. Jag tyckte själf, att hon var mycket vacker, och så tyckte äfven våra grannar. Hon hade fina drag, vacker hy, brunt hår och ljusbruna ögon, på hvilka man ej upptäckte något ovanligt, utom vid närmare påseende. Hon tänkte nu ej längre på sig själf, utan var glad som en lärka, där hon gick vägen fram i sin hvita hatt och ljusa klädning. Hon vinkade åt mig, där jag stod i dörren, och skrattade gladt och lyckligt. Jag var stolt öfver Lettie, som äfven vår moder varit, ty hon var en sådan älsklig, varmhjärtad varelse. Då hon var ur synhåll och kyrkklockorna upphört att ringa, klädde jag mig i hast för att gå till staden och söka doktorn. Han var hemma, men jag måste stanna i väntrummet öfver en timme. Då jag sedan fick gå in, frågade han mig skarpt, om mitt ärende var så angeläget, att jag ej kunnat uppskjuta det till måndagen. Han betänkte ej, huru dyrbara arbetsdagarne voro för oss, eljes skulle han ej hafva talat så, ty han var en välvillig man, som var mycket god mot vår mor under hennes sista sjukdom. Jag sade honom, hvarför jag kommit. Han blef då vänligare, men kunde ej förändra sin åsikt om Lettie. »Hon har varit hos mig tre eller fyra gånger,» sade han. »Hon är en snäll, intagande flicka, det är stor synd om henne — men jag tror verkligen ej, att hennes syn kan räddas — nej, jag tror det sannerligen ej, Jane!» Han förklarade för mig, hvarför detta var hans åsikt, och att sjukdomen skulle framskrida långsamt. Han sade äfven, att om vi så önskade, han kanske kunde få plats för henne på något institut för blinda, att jag måste sköta väl om henne och låta henne vara mycket i fria luften. Och så gick jag hem med mycket litet hopp. Jag sade ej för Lettie, hvar jag varit, och hon misstänkte det ej. På eftermiddagen gingo vi ut på vår vanliga söndagspromenad längs flodbanken och mötte då vår granne, fru Croft, och hennes son Harry, hvilken skulle blifva läkare. De voro båda kära vänner till oss, och Lettie och den unge mannen hade tyckt om hvarandra sedan barndomen, men jag tror ej, att han friat ännu. De följde med oss hem, och Lettie frågade Harry, om han ej ville gå ut i trädgården och se den blommande törnrosbusken vid köksfönstret, men de samtalade hviskande sä länge, att jag ej tror det var endast härom de talade. Sedan gick Harry ut genom trädgårdsporten, sorgsen och nedslagen, och Lettie kom in med ett besynnerligt uttryck i sitt ansikte. Fru Croft frågade, om Harry gått, och min syster svarade helt kort och gick in i sitt rum. Fru Croft berättade, att Harry snart skulle resa till universitetet igen, men då hon såg min tankspriddhet, frågado hon, om jag var ledsen för något, och då berättade jag för henne Letties olycka. »Hon ser ej ut att blifva blind, Harry har aldrig sagt ett ord härom, det måste vara ett misstag.» Men jag var säker på, att min syster sagt allt för Harry, då de stodo bredvid rosenbusken, och jag önskade blott, att hans moder ville gå, så jag finge trösta henne. Slutligen gick hon. Jag ropade då på Lettie, hvilken genast kom in, men då jag såg, att hon försökte dölja sin sorg, gjorde jag ingen anmärkning, utan vi förtsatte sedan vår promenad längs flodstranden under tystnad. Den första person vi mötte var Harry Croft, men Lettie tycktes taga illa upp, att han kom fram till oss,»och hon vände om. Vi sågo henne sedan i sällskap med vår värdinna. Harry såg sig om ett par gånger, ifall hon följde efter oss. Sedan, då han såg att ej detta var händelsen, föreslog han mig att vänta på henne. Vi satte oss båda på en trädstubbe vid floden. »Det är rysligt sorgligt med Letties ögon, Jane,» sade han hastigt. »Ja, nog är det så — hvad tänker du härom, tror du det finnes något hopp?» »Doktorn säger nej härtill. Men Jane, nästa vecka kommer en berömd ögonläkare från hufvudstaden hit, du bör rådfråga honom.» »Hvilken lycka för oss — jag funderade just på någon utväg att kunna resa med henne till hufvudstaden.» »Det behöfs ej nu, kära Jane. Ack, om jag blott själf hade genomgått min kurs.» »Tror du dig veta något medel?» »Nog vet du jag vill försöka, Jane. Jag älskar Lettie och frågade henne nyss, om hon ville blifva min hustru, men hon svarade nej och berättade mig om siaa svaga ögon. Det var endast af denna orsak, förstår du, ty hon kunde ej förneka, att jag ej var henne likgiltig.» »Det kan jag nog tro, Harry, ni ha ju varit så mycket tillsammans, men nu kan det ej blifva fråga om giftermål.» »Detsamma säger hon.» »Hon har rätt — hon måste nu stanna hos mig — huru skulle du kunna slå dig fram med en blind hustru.» Han steg upp och sade sorgset: »Hvarför skulle just Lettie träffas af denna förfärliga olycka!» Sedan lämnade han mig, då han såg henne komma. De talade sedan en lång stund med hvarandra. Ja, nog var han älskad af min stackars syster. Vi rådfrågade sedan den namnkunnige läkaren från hufvudstaden, men han var af samma åsikt som vår doktor. Lettie blef ej så öfverväldigad af sorg, som jag fruktat ; hon kunde till och med säga ett glädtigt farväl till Harry, då han reste till universitetet. »Seså Jane — nu hoppas jag, att han skall glömma mig,» sade hon till mig. »Det gör mig så ondt, att han är så här sorgsen.» Samma dag fick hon en biljett till en konsert, gifven af blinda. Då hon kom hem, sade hon mig, att de som sjungit, hade haft ett sådant förnöjdt och lyckligt utseende. »Och hvarför skall det ej blifva på samma sätt för mig, jag har ju mera skönt att minnas än de flesta af dem,» tilläde hon med en suck. Efter denna tid försvann hennes synförmåga så småningom, jag märkte, att hon kände framför sig med händerna, då hon till och med gick öfver golfvet. Vår doktor erbjöd oss då åter att Extra fin Marsala m "O f-t Ö J2| :ca :c3 iS R O P3 -p o o ra jt4 •w-t cs * bO c« ort 'g s ^ v n 0 ti H 01 E IQ W H o < ä BÎ U rt IQ ' s « -ta % ÔO X 'S S « •m m M £ w Ü so K to ■ _ :o £ CO s_ = g £ £2 “ 01 ti < ö (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast bos K. A. Nydahl & C:o Stockholm, 2 Stureplan Rika- och Allm. telefon.
På sidan nämns Louis Glass
Källa: Project Runeberg · ·
































































