Sida 54
50 IDUN 1895 Varma, lyckliga svenska hem — Eld i ugnen och snö på taken, Långa vintermånader fem Glädjen hållen I vaken. Soliga inre sommar — hell, Som, då den yttre oss lämnat, varar Och ännu i skymmande kväll, Trefnad åt hemmen sparar. Curt Tkelander. gå. I tacksam hågkomst af sin grundläggare firade ock Wallinska skolan på hundraårsdagen af hans födelse en vacker minnesfest. Det var i denna skola lilla Eva under en kort tid erhöll sin första undervisning, hvilken dock afbröts när fadern redan 183(1 tillträdde Sunne pastorat i Wärmland, hvarefter följde mångårig undervisning i hemmet för henne och tvänne yngre systrar. Att fadern, hvilken framträdt som en så intresserad skolman, själf skulle på ett verksamt sätt ingripa i döttrarnas uppfostran, var ju en gifven sak, och ju mera de utvecklade sig, dess mottagligare visade sig jordmånen för de kunskapens frön han med öppen hand utsådde. Detta såningsarbete afsåg dock icke endast meddelandet af kunskaper, utan än mer danandet af karaktären — hjärtats bildning. Själf arbetsam som få — livarom de 40 delarne af hans »Berättelser ur svenska historien» bära det ojäfaktigaste vittnesbörd — framhöll han arbetets välsignelse på ett sätt, som gjorde, att de unga redan tidigt funno sin glädje däri och aldrig under någon tid af sitt lif kunnat finna sig i en dådlös overksamhet. Farmodern, den gudfruktiga, arbetsamma, försakande prästhustrun, som då hennes familj hotades af ekonomisk ruin, genom otrolig ansträngning, själfuppoffring och sparsamhet lyckades uppehålla huset, ställdes dem såsom en skön föresyn för ögonen. Sonen nämnde alltid hennes namn med den innerligaste kärlek och bibehöll lifvet igenom icke blott i minnet, utan i tillämpningen den förmaning, hon gifvit honom vid hans första utflykt från hemmet, att framför allt undvika skuldsättning. Att Fryxell äfven i praktiskt hänseende stod långt före sin tid i afseende på kvinnofrågan, ådagalade han på mångfaldigt sätt vid sina döttrars uppfostran. De erliöllo icke blott de bokliga kunskaper och bildning, som för den tiden voro ovanliga för prästdöttrar på landet, han ville framför allt fostra dem till själfständighet och oberoende, ehuru visst icke till emanciperade kvinnor i den bemärkelse detta ord i en nyare tid fått. Tidigt lärde han dem att blicka in i affärerna, och redan vid 14 års ålder fingo de sköta räkningarna med hans underhafvande. Vid 16 år erhöllo de egen handkassa för att därmed bestrida utgifterna för sina kläder, och då den yngsta af systrarna längre fram önskade ägna sig åt diakonisskallet, satte han sig ej däremot, ehuru det då för tiden var något ovanligt i vårt land, att kvinnor af god familj inträdde på denna bana. Att vi uteslutande talat om fadern vid döttrarnas uppfostran kommer sig däraf, att modern redan tidigt genom en mångårig sjukdom blifvit urståndsatt att deltaga däri. Detta gjorde ock att Eva, såsom äldsta dottern, kom att helt ung öfvertaga vården om det lilla hushållet. Till Sunne naturskönt belägna prästgård hörde ett stort landtbruk med många tjänare, och uppsikten öfver dessa tillkom nu den unga flickan, då faderns tid var hårdt upptagen af pastoralvården inom den vidsträckta församlingen med dess mer än 10,000 invånare, livartill kom prosteriet öfver Frykdals kontrakt och jämte allt detta det fortsatta trägna arbetet med hans svenska historia. Inom församlingen fanns ännu intet ordnadt skolväsen, hvilket naturligtvis vållade den nitiske skolmannen mycket bekymmer, men när äfven de yngre döttrarna hunnit växa upp, bief en stor sal i prästgårdens flygelbyggnad upplåten till skolsal, där de unga flickorna årligen undervisade ett stort antal fattiga barn, under det kyrkoherden själf bestod skohnaterialerna. Äfven en större söndagsskola kom småningom till stånd. Vid inträffande sjukdomsfall vände sig i första hand den fattigare befolkningen alltid till prästgården, där man till lindrande af nöd och plågor med kärleksfull beredvillighet gjorde hvad man kunde, i det icke blott goda råd och anvisningar, utan äfven fria läkemedel utdelades, och detta tillkom också husets döttrar. Inom prästgården rådde således ett flitigt, men därför icke nedtyngande arbete, ty det var frivillighetens, och kärleken gör ju allting lätt. När arbetstimmarne för dagen voro slut, företogos uppfriskande promenader i de vackra omgifningarna, hvarunder fadern förstod att på ett för de unga anslående sätt samtalsvis upprulla lefvande taflor ur historien, konsten eller naturvetenskapen. Den ena gången var det ett blad ur vår svenska historia, en annan gång ett skede ur Tysklands, Englands eller Frankrikes historia, som utgjorde ämnet för dessa aftonsamtal, och åter en annan gång fick den omgifvande blomstermattan eller den tindrande stjärnhimlen gifva uppslag härtill. Det var med ett ord ett lif i tankens och de stora verkligheternas värld, som icke lämnade rum för småsinnets sysslande med dagens »on dits». Vid den tända aftonlampan lästes sedan ankommande tidningar och nya böcker, hvarigenom man inom litteraturen alltid följde med sin tid. Att ett så allvarligt arbete icke kunde inrymma mycket umgängeslif i vanlig mening är lätt att förstå, dock förnekade sig icke gammaldags gästfrihet i hemmet, och värderika, ofta längre besök af litteraturens och vetenskapens målsmän utgjorde välkomna afbrott i det stilla landtlifvet. Sedan Fryxell, för att uteslutande kunna ägna sig åt sitt stora nationalverk, »Berättelser ur svenska historien», erhållit tjänstledighet från sitt prästerliga kall, blef Eva hans liandsekter, såväl i hemmet som under hans många forkningsresor till utlandet, då han i offentliga och enskilda arkiv i Danmark, Tyskland, Polen, Österrike, Frankrike, Belgien och Holland sökte de upplysningar, som fordrades för fortgången af hans arbete. Från denna tid gällde det för henne att mera helt ägna sig åt faderns tjänst i detta hänseende, hvarunder hon naturligtvis själf med hela sitt intresse uppgick i arbetet, vid hvilket han ock gärna inhämtade hennes omdömen och råd. Och så förgick en lång följd af år under oafbrutet och förtroligt samarbete mellan far och dotter, ty ännu de åttio åren funno den gamle häfdaforskaren vid hans arbetsbord, och först sedan han 1871 lagt sitt trötta hufvud till hvila, fick Eva Fryxell tid att upptaga ett eget själfständigt arbete. Dock hade hon redan under åren 1862—1878, under pseudonymen Edmund Gammal, skrifvit flere, mest kritiska, uppsatser i Tidskrift för hemmet. De väckte uppseende, och leende berättade hon, huru man äfven inom hennes närmare vänkrets i hufvndstaden undrande frågade, hvem som kunde dölja sig under detta författaremärke. Hon lyckades emellertid att till sin stora belåtenhet länge bibehålla sin anonymitet. Sedermera inflöto så väl i Svensk som i Finsk tidskrift samt i den af Elisabet Kjellberg utgifna: »Läsning för hemmet» flere uppsatser i dagens frågor af Eva Fryxell under pseudonymen F. A. Ek. 1880 utkom som första häfte af serien: »I tidens frågor», också under pseudonymen Edmund Gammal, uppsatsen: »Kvinnofrågan», en studie, anmäld i flere tidningar med beröm, bland andra af Camille Collet. Kvinnofrågan är ett ämne som fortfarande omfattas med lifligt intresse af Eva Fryxell och af henne gärna diskuteras i kretsar, där man sysselsätter sig härmed. Hennes ställning till frågan torde framgå af det svar hon nyligen gaf en vän, som bad henne i korthet klargöra den: »Min åsikt,» sade hon, »är den, att intet verksamhetsfält, för hvilket kvinnan fått anlag och duglighet, bör af fördomar stängas för henne.» Och så tilläde hon: »Genom det förtroende min far visade mig, äfven med afseende på våra ekonomiska förhållanden, sattes jag i stånd att öfvertaga affärernas vård och därigenom bespara honom mycken tid för hans historiska arbete. Och sedan han fallit ifrån, var jag van och duglig nog att förestå utredningen af boet och handhafva affärerna, hvarigenom utgifter och beroende undvikits.» Att en kvinna, med deii uppfostran, begåfning och lifstidslånga erfarenhet, som Eva Fryxell fått, skall varmt nitälska för sina medsystrars sanna frigörelse ur fördomars och sekelgamla orättvisors fjättrar, är själfklart. Däremot finns hos henne intet spår till sympati för det slags kvinnoemancipation, som funnit uttyck i en viss art af vår moderna skönlitteratur. . Därtill är hennes sinne allt för rent och hennes lifsåskådning allt för upphöjd. Belysande för denna sistnämnda är hennes uppsats i Svensk Tidskrift : »Kvinnliga författaretyper från den naturalistiska riktningen på 1880-talett>, med därpå följande tal och svar. 1881 utkom »Bidrag till Sveriges historia efter 1872», posthumt verk, utgifvet och försedt med noter och företal af af E. A. Fryxell, samt 1884: »Min historias historia», autobiografisk uppsats, försedd med inledning och afslutning, utgifven af E. A. Fryxell. Båda dessa skrifter bekräfta hvad vi redan sagt, nämligen att dottern på det innerligaste uppgått i faderns arbete och det icke blott med handen, utan med hufvud och hjärta. Och för alla, som älska sanna skildringar ur lifvet, måste de bilder
På sidan nämns Eva Fryxell
Källa: Project Runeberg · ·
































































