Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1896

Originalsida 81
Originalsida 81
Originalsida 80
Originalsida 81
80–81

Sida 81

1896 IDUN 77 skedar, ströskedar, ragcratskedar, fiskspadar, tärtspadar, sparristänger, dekorationsnålar s. k. hateletter, ostrongafflar, kräftknifvar och fruktknifvar (dessa båda slag af knifvar ha som bekant silfverblad liksom fiskknifvarna). I detta sammanhang må äfven nämnas några ord om bordsknifvarna. Eskilstunaknifvarna äro de bästa på världsmarknaden, och göra vi oss onödig kostnad och omväg att taga dem från London, något som svenskar mer än en gång erfarit. Elfenbensskaft äro i alla afseenden att föredraga framför silfverskaft. Till sist nämna vi bröd-, ost- och smörknifvarna, drufsaxen, nötknäpparna och serveringsbrickorna och hoppas så, att vi ej må hafva glömt, åtminstone något väsentligt, af hvad till ett välförsedt hus hörer, — på den afdelning här är fråga om nämligen — och må generalmönstringen härmed vara afslutad. ------- ¥------- Från Iduns läsekrets. Lek ej med kärleken! I anledning af uppsatsen »Hvarandras lycka» af broder Edmund (Idun n:r 5), beder jag få säga några ord. Där »han» dröjer med det »frigörande», »förlossande» ordet, som broder Edmund talar om, där ligger ej en sann kärlek på botten — endast flirtation! Jag ville lägga hvarje moder på hjärtat att söka inplanta hos sina uppväxande söner och döttrar — i synnerhet sönerna, ty det är dock mest de som idka denna sport, — det orätta uti att leka med andras känslor ! Jag vill berätta ett enda sorgligt fall af en dylik lek med känslor. Min dotter blef vid helt unga år mycket fjäsad af en ung man, hvilken snart nog tog hela hennes oerfarna, rika hjärta. Detta förhållande räckte i flere års tid. Inga löften hade gifvits, men blickar, handtryckningar och tusen andra små bevis talade mer än ord. Under denna tid hade de unga tu blifvit bosatta på skilda orter, men då de träffades, var allt som förr. Min dotter var med hela sin själ fäst vid den unge mannen och var hon fullt öfvertygad att förhållandet var det samma med honom. Eyktet visste ibland berätta, att han »slog» för den och den, men hon trodde aldrig ett ord däraf. Hon trodde på hans känslors uppriktighet och trohet lika fast som på sig själf! En vacker dag kom där dock ett förlofningskort. Han hade blifvit »man i staten», glömt sin lilla flamma och hade nu förlofvat sig. Detta kom så öfverväldigande öfver henne, att hon sjuknade i en svår nervfeber. Hennes unga krafter segrade dock öfver sjukdomen. Den häfdes, ehuru hon själf helst önskade få dö. Men frisk blef hon aldrig. En tärande tvinsot tog henne ifrån oss, knappt mer än ett år efter hans förlofning. Där hjälpte ingen läkare, ingen medicin ! Därför, mödrar, vaken öfver eder uppväxande ungdom. Lären dem beakta, hvilken stor synd dylik lättsinnig flirtation är! Lären dem betänka, att hela familjer (ej ensamt de direkta offren) kunna försänkas i djup sorg tillföljd af en dylik »lek med känslor». Många af de unga försvara sig måhända med, att de aldrig gifvit något trohetslöfte och äro sålunda fullkomligt oskyldiga till, att den andra parten inbillat sig för mycket. Orättfärdigt försvar! De veta nog så väl, att deras blickar och tusen små andra bevis i handlingar sagt mer än ord. Därför, mödrar, vaken öfver de unga! En pröfvad moder. I »flickhemsfrågan». Det i Idun n:r 4 framställda »ett förslag att tänka på» synes mig väl värdt att beaktas och behandlas i detalj. Om det tillätes en i saken intresserad att yttra sig öppet i denna fråga, så skulle jag vilja först taga den från dess ljusa sida, ty naturligtvis gifves här äfven en sakens frånsida. Vi tänka oss nu en ung flicka, som står kanske ensam i lifvet och blott hänvisad till sig själf, men med önskan att äga ett godt och till en del eget hem. Har hon råd till en bättre inackordering, så är ju allt godt och väl. På sina lediga stunder kan hon ju då få njuta af litet familjelif och måhända känna, att hon har en ersättning för föräldi'ahemmet. Men utan denna förutsättning blir hennes lif bra tomt och hon själf utan stöd. Om nu, som afses med förslaget, tolf unga flickor bilda eget hem och hvar för sig »draga ett strå till stacken» för att göra det så angenämt som möjligt både i yttre anordning och intellektuelt hänseende, synes det mig, som skulle ett sådant hem ha all möjlig förutsättning att blifva till trefnad och glädje, men äfven i ekonomiskt afseende fördelaktigt — för hvarje dess medlem. Alla dess medlemmar träffas efter dagens möda, trötta och kanske modlösa, men just den känslan att få vända sina steg mot ett eget hem bör verka uppfriskande. Så delgifver man hvarandra sina iakttagelser, och är man ej alltför själfvisk, gläder det ovillkorligen, om man kan locka fram ett leende eller jämna ut en rynka på ett bekymradt ansikte. Låt oss nu äfven antaga, att flere äro musikaliska, andra roade af läsning. En hvar har nog någon förmåga för att sålunda kunna bidraga till att höja trefnaden. Under ett sådant gladt samlif bildas själen och når sin utveckling. Kommer sjukdomen, den mörka gästen, till någons läger, visst är, att då många händer skola vara villiga att hjälpa och främst den, som åtagit sig det svåra, men sköna kallet att vara en vän och ett stöd för de unga. Om nu en person af lust efter verksamhet, men ej af ekonomiska fördelar, skulle vilja ägna sig åt vården af ett sådant hem, så blir den närmaste och viktigaste frågan den : huru kunna få det samma till stånd? Skulle man kunna vända sig till en seminarieföreståndare för att där söka de tolf och få hemmet så väl renommeradt som möjligt? Och så kommer sakens frånsida. Att tillfredsställa de dagliga behofven i mat och dryck bör ju kunna gå för sig med de i förslaget uppgifna villkoren. En hvar förstår dock nog att här endast kan påräknas kraftig husmanskost. Men ett ordspråk säger: » Så många hufvuden, så många sinnen». Här kan detta med skäl tillämpas. För att förekomma en sammanstötning af alla dessa viljor, fordras både kraft och energi, jämnmod och fördragsamhet, men enligt mitt förmenande skulle det ligga i hvars och ens intresse att göra hemlifvet så behagligt som möjligt och sålunda undvika alla konflikter. Hvad saken har emot sig blir väl ändå ringa; andra kanske kunna upptäcka mycket, som väger emot ett sådant förslag, men — jag hoppas — icke öfverväger det goda, det kunde föra med sig för den ungdom, som har behof af ett hem och önskar äga ett godt sådant. Skulle vara roligt att få se denna fråga ytterligare behandlad i Idun, särskildt hvad den ekonomiska sidan angår. Naturligtvis kan här ej inberäknas ved samt lön för en jungfru, utan efter min beräkning bör äfven till den i förslaget uppgifna summan tillkomma 300 kronor för dessa två poster. Intresserad. -------------------❖--------------— En bröllopsdag i Norden för tre hundra år sedan. För Idun skildrad af A. U. B&åth. (Forts.) När alla trädt in i stugan, där brudens släkt och vänner voro samlade, öfverlämnades med särskild ceremoni bruden till brudgummen. Bland annat upprepades och stadfästes för sista gången de giftermålsvillkor, hvarom talemannen och brudens målsman före trolofningens ingående öfverenskommit. Därefter tog- talemannen till orda och talade nu »ut bruden» ; hvarpå hon i sin ordning trädde hän till sina föräldrar, sade dem farväl och bad dem om förlåtelse, ifall hon någon gång förtörnat dem. I vissa trakter af Tyskland har detta vackra bruk bibehållit sig ända till våra dagar. Innan brud och brudgum, hvar i sitt hem, draga därifrån, knäböja de på ett vid dörren utbredt hvitt täcke och bedja sina föräldrar om förlåtelse för allt, hvarmed de möjligen kunna ha bedröfvat dem. Till afsked välsigna dessa sedan sina barn. Vi ha af viss anledning uppehållit oss rätt länge vid denna bröllopsdagens början. Ty hvad var det, som egentligen försiggått? Därom kan intet tvifvel råda: det var den egentliga hufvudhandlingen i själfva det hedniska brölloppet, sådant detta omtalas i nordens fornsagor. Detta bröllop inskränkte sig till, att den smyckade bruden fördes in i salen, där brudgummen väntat. Därpå skedde ett slags vigsel, i det man berörde brudens lif med en hammare, Midgårdsvärnaren Tors symbol, och sedan förnyade samt bekräftade de vid trolofningen gifna löftena. Så tömde det nu äkta paret en bägare tillsammans, och därefter börjades med ifver det allmänna drickandet. Nu, omedelbart efter brudens öfverlämnande, tog också här i bröllopsgården ett allmänt kalasande vid. Dryckesvarorna spelade den viktigaste rollen. Också hette det i forntiden ej »hålla bröllop», utan »öldricka bröllop»,, liksom det ej hette »fira jul» utan »dricka jul». Det grundliga underlag af dryck, brudgummens följe redan tidigt på morgonen fått i hans hem, blef nu ytterligare påökt. Af varma rätter talas vid detta tillfälle endast om soppa; för öfrigt nämnes konfekt. Hufvudvikten lades, som sagdt, på dryckesvarorna: brännvin, öl, mjöd, renskt vin och först och främst alla blandningarna af renskt, tillsatta med starka kryddor: lutendrank, klaret, hypokras. I Helsingör uppstod 1570 det modet att bjuda gästerna vid detta tillfälle — före den stundande kyrkfärden — icke blott kalla dryckesvaror, utan äfven varmt vin med socker, ett slags morgontoddy, som tyckes hafva tilltalat borgerskapet mycket, men hvaremot borgmästaren Henrik Mogensen i oktober månad samma år utfärdade ett bestämdt förbud. Verkan af denna morgonliflighet var densamma öfverallt och lätt att förstå. Öfver allt klagades det i nästan lika lydande uttryck öfver, att gästerna utgingo ur denna skärseld halft eller helt berusade. I den hedna forntiden kunde detta sakförhållande tagas lättare, ty dagens hufvudhandling, bortgifningen jämte vigsel, var ju då redan fullbordad. Men éfter reformationen och i synnerhet efter år 1582, då det blef i lag påbudet, att kyrkligt bröllop skall hållas på själfva söndagen, gick detta oväsen icke längre an. Vid det sextonde århundradets slut begynte regeringarna i norden att uppträda emot oskicket. En mängd kungliga förordningar från denna tid om nykterhets iakttagande på bröllopsdagens morgon finnes. Men dessförinnan var det en något oklar församling, som talemannen, oftast prästen, hade att tilltala på morgonen före kyrkfärden, när han till sist uppfordrade alla att begifva sig till kyrkan. De bröllopstal, som man ännu liar i behåll, visa, att talemannen emellanåt begagnade sig af vissa småknep för att få den mer eller mindre berusade församlingen att bryta upp. Så kunde han t. ex. utropa:

Källa: Project Runeberg · ·