Sida 82
78 IDUN 1896 »Närvarande kungl. m:t låter eder alla aftackas samt tjänsteligen veta, att vi nu skola bryta upp till kyrka.» Visserligen tillfogas det i det skrifna utkastet af talet, att denna kungl. m:t var brudgummen själf, hvilken enligt tidens uppfattning njöt nästan kungligt anseende på denna sin hedersdag; men det var i hvarje fall ett ypperligt sätt att i en drucken församling skaffa sig gehör; och denna störtade sig säkerligen helt undersåtligt på dörren och ut till de väntande hästarne. I ett annat tal begagnar sig talemannen af ännu kraftigare medel för att få församlingen i väg till kyrkan. I slutet af talet ropar han alla i gevär: »Fanen är ute för att skada brudgummen ; den lede äktenskapsdjäfvulen ligger på lur vid vägen till templet. Därför alle man — först ett Fader vår! Så med hast i väg till kyrkan; fängkrut på bössorna, så att vi kunna smälla löst på honom under vägsi» Och så bar det i väg. Målande beskrifver den utmärkte danske forskaren Troels Lund, af hvars rika bidrag till tidens kulturhistoria förf. äfven begagnat sig, ett sådant tåg ifrån bröllopsgård till kyrka. »Utaf detta virrvarr af smyckade kvinnor, orediga män, otåliga, springande och beundrande åskådare formades så småningom, liksom till följd af en inre lag, ett ordnadt festtåg, allt medan de första lösa skotten brnnno af, ofta i farlig närhet af stråtaken. Färgrikt och icke utan värdighet buktade det sig fram genom gårdsporten ut på vägen. Annu ej säkra på jämnvikten, stirrade de flesta med stel blick fram mot den båge, hästens öron för dem beskref, och endast få förmådde aktgifva på brudens lille broder ute vid yttersta vångaledet, där han tappert brottades med jämnåriga kamrater. Och dock kämpade han för allmänt bästa. Hans brottning var nämligen det försoningsoffer, som enligt gammal tro kräfdes till trygghet emot det missödet, att bråk och slagsmål kunde under brölloppet uppstå ibland gästerna eller dråpslag och dödshugg utdelas.» Sålunda drog hela bröllopsskaran åstad till kyrkan, där densamma, enligt rätt stränga lagbestämmelser, skulle infinna sig före högmässans början, d. v. s. allra senast kl. 9. När högmässan och vigseln äro förbi, bryter det vigda paret upp från den oftast särskildt prydda brudstolen, där han och hon under brudmässan suttit i skygd af den brudhimmel, som uppburits af fyra ogifta släktingar, två manliga och två kvinnliga — denna brudstol, där, enligt folktron, äktenskapets lycka genom hvarjehanda tillfälligheter afgjordes, där det sålunda gällde såsom hufvudregel, att paret skulle hålla sig så tätt tillsamman, att ingen förmådde se emellan dem och alltså heller intet ondt skilja dem åt; hvarför de också under hela tiden skulle förblifva i jdenna ställning: den, som först synbarligen rörde sig ur den, skulle först dö. När allt omsider vår öfverståndet i kyrkan och tåget åter sjvängde in i bröllopsgården. ställde alla spelmännen upp sig vid husets ingång och togp med högljudda fanfarer emot brudgum cjch brud. Dessa hade emellertid strax åtskilligt att iakttaga. (Forts.) —---------------------------- ---- Up notisboken. Åttioårlngens födelsedagsfest. Den åldriga författarinnan fru Fredrika Wennberg, hvars porträtt och biografi prydde Iduns senaste nummer, firade pä lördagen sin 80-års-dag (och 21 födelsedag) med en middag å Grand Hôtel, till hvilken inbjudits öfver ett tjugutal af hennes vänner och väninnor, bland hvilka märktes fru Josefine Wettergrund (Lea), bokförläggaren och fru Sigfrid Flodin, professor och fru Morell m. fl. Vid middagen föreslog prof. Morell en välgångsskål för fru W., fru Wettergrund ägnade henne en varmhjärtad och med lifligt bifall mottagen versifierad hyllning, godsägaren Söderlund på Längbro i Brännkyrka framförde denna kommuns tacksamhet till fru Wennberg, och journalisten John Neander föreslog, med anledning däraf att Iduns nummer för veckan, innehållande fru W:s porträtt och biografi, vid festen utdelades i eleganta exemplar, en ytterligare skål för den åldriga värdinnan. * Pension åt aflidna fröken Wiel-IJansens moder. Sammansatta stats- och bankoutskottet har tillstyrkt, att riksdagen måtte bevilja den genom den sorgliga Helgeandsholmskatastrofen nyligen omkomna fröken Anni Wiel-Hansens moder, änkefru J. Wiel-Hansen, ett årligt understöd af 1,000 kr. undei hennes återstående lifstid. Därförutom har riksdagshuskomitén låtit såsom bidrag till begrafningskostnaderna af byggnadsmedlen utbetala 400 kr. SC-En kringelgumma». Änkefru Anna Carolina GrewesmiM, född Berglund, afled natten till i tisdags i Södertelge, nära 84 år gammal. Fru Grewesmiihl var sedan omkring 50 år tillbaka innehafvare af det förnämsta bageriet för Telgekringlor, och hennes fabrikat hade marknad icke blott i vårt land, utan äfven i Danmark, England och Tyskland, ja, t. o. m. i Nordamerika och Afrika. Hon har också på sina kringlor förvärfvat sig en aktningsvärd förmögenhet. Damer pristagarinnor på stålsko. Vid Stockholms allmänna skridskoklubbs pristäflingar i söndags förvärfvade bland andra följande unga damer pris : I damernas täfling. Kerstin Darnstedt, Stockholm, La pris, Valborg Lagergren från Göteborg 2:a pris och Emma Skoglund från Göteborg 3:e pris. I samåkning. Emma Skoglund La pris, Ingeborg Hallberg 2:a pris samt Valborg Lagergren 3:e pris. * En af »de tre gracerna». I Nationalmu seum utställes för närvarande ett porträtt i olja af en af det gustavianska hofvets mest omtalade skönheter eller »gracer», nämligen friherrinnan TJlrika Eleonora von Höpken, född von Fersen. Porträttet är måladt af Per Krafft den äldre, den gustavianska epokens bekante porträttmålare. »Ulla Fersen», säger hofmannen friherre Gustaf Ehrensvärd i sina dagboksanteckningar, »var den vackraste, den behagligaste och lifligaste af den tidens hoffröknar. Hennes skönhet gaf henne tusen tillbedjare och nästan lika så många oförsigtiga friare. De blefvo dock småningom slagna ur brädet af hertig Fredrik Adolf.» Den unge fursten förlofvade sig hemligen med henne och ämnade gifta sig. Men giftermålet förhindrades, säges det, af hennes farbror, den bekante Axel Fersen d. ä. Ulla Fersen bief i stället bortgift med friherre Nils von Höpken, en allt igenom oduglig och snart på alla sätt förfallen herre. Det nu utställda porträttet, som tillhör baron C. Falkenberg på Lagmansö, ger med och trots sitt något sybaritiska tycke ett mycket älskvärdt intryck: ungdomligt öppet, gladt, tindrande, godmodigt, korteligen, äfven här något af detta omstridda gustavianska solskimmer, som så lätt förflyktigas vid sededomarens stränga granskning, men som åtminstone alltid ägde så pass mycken verklighet, att det kunde inspirera konstnären liksom diktaren till att skapa idealbilder af gratie och esprit. * » Kvinnokraft? blir ämnet för ett föredrag, som fröken Ellen Key kommer att hålla å Vetenskapsakademiens hörsal nästa måndag. Den framstående föreläsarinnan skall därvid till bemötande upptaga de angrepp, som riktats mot henne med anledning af hennes tidigare föredrag om Missbrukad kvinnokraft och om Naturliga arbetsområden för kvinnan. * Svenska konstnärernas förening öppnade i måndags sin femte utställning i Konstföreningens lokal vid Kungsträdgården. Utställningen som omfattar mer än ett hundratal taflor, mest landskap, innehåller flera goda alster. Främst bland alla och som ett särdeles utmärkt konstverk glänser grefve G. von Rosens porträtt af aflidne lektor Pontus Wikner. Ensamt detta är värdt ett besök å utställningen. ------- ❖------- En ungdomstidning, som för sitt friska, omväxlande innehåll och sin rena, fosterländska anda vunnit såväl föräldrars och lärares -varma erkännande som den unga publikens lifliga tycke, är Kamraten, illustrerad tidning för Sveriges ungdom. Den kan utan all tvekan betecknas som Skandinaviens förnämsta ungdomsblad. Ännu kunna alla nummer från årets början erhållas, om prenumeration med det första verkställes å närmaste postanstalt. ---------- -—*----------------- Teater och musik. Kungl. operan har inom loppet af den senaste veckan framfört en debutant och en gäst. Debutanten var löjtnant Forsell, hvilken på onsdagen i nästförflutna vecka uppträdde som Figaro i Rossinis opera »Barberaren i Sevilla». Hr F. förfogar öfver en välklingande bariton, som därjämte är jämn och bra skolad. Sångaren tyckes ock hafva densamma särdeles väl i sin makt. I spelet visar hr F. likaledes ganska goda ansatser, om ock gester och rörelser ännu röja nybörjaren. Debuten, som framkallade mycket lifliga applåder, torde ock kunna betraktas som särdeles lofvande. Hvad för öfrigt upptagandet af »Barberaren» beträffar, vilja vi särskildt framhålla hr Johanson för hans ypperliga framställning af don Bazils lilla parti. Berömvärdt var äfven fröken Petrinis utförande af Rosinas koloraturparti, hvarförutom hon i tredje aktens sånglektion utförde Skuggarian ur »Dinorah». Hrr Strandberg och Brag fyllde ock båda tillfredsställande Almavivas och Bartholos partier. Lika välbetänkt som det var att låta nyssnämnda debut gå af stapeln, lika onödigt torde man få anse hr Danckwaräts uppträdande i Romeos parti i »Romeo och Julia» sistl. måndag. Hr D. äger få eller inga förutsättningar för att kunna tillfredsställande fylla detta alltigenom lyriska parti. Rösten tyckes ursprungligen hafva varit en bariton, men sångaren har äflats att sjunga upp den till tenor, hvilket, utan att det rätt lyckats, haft till följd, att rösten i sin helhet blifvit ojämn och höjdtonerna särskildt bristfälliga. Skall man för öfrigt uppträda i ett parti af sådan betydelse som Romeos, hvilket härstädes. förut har en så förträfflig representant som hr Ödmann, bör man åtminstone hafva några kvalifikationer, så att man ej alltför mycket sticker af mot företrädareu. Här kan naturligtvis ingen jämförelse ifrågakomma mellan de båda. Denna operarepris hade för öfrigt att uppvisa många bristfälligheter. Publiken var fåtalig. Å k. operan repeteras för närvarande å Glucks »Iphigenia i Aulis» samt Halléns »Häxfällan». K. Dramatiska teatern har med upptagandet af Fuldas »Talismanen» gjort en lycklig afvikelse från den vanliga repertoaren. »Talismanen» är ett sagospel på rimmad vers i 4 akter af Ludvig Fulda, fritt öfversatt från tyskan af Daniel Fallström, som här presterat ett alldeles förträffligt arbete. Stycket, som rör sig kring den gamla sagan om »Kejsarens nya kläder», är fullt af poesi och känsla, men ock af dräpande satir. Det är i dramatiskt hänseende väl bygdt, men lider af brist på handling och förefaller stundom något tungt. Man följer det dock med intresse. Utförandet är, om man frånser konsten att tala på vers, i hvilken konst de flesta mer eller mindre stappla, som helhet sedt godt. Särskildt utmärkte sig hrr Bäckström, Palme och Skånberg som resp. Laban, Omar och konung Astolf af Cypern. Hr Bäckström var särdeles rolig som den gamle korgflätaren, sedermera grefven. Hr Palme gaf en synnerligt varm och tilltalande bild af den vise ynglingen Omar, innehafvaren af talismanen (här »konsten att alltid med gladt mod kunna säga sanningen»), och hr Skånberg var en mycket ståtlig och imposant kungaskickelse; hr S. löste för öfrigt lyckligt sin ganska maktpåliggande uppgift.
På sidan nämns Gustaf Johan Ehrensvärd, Pontus Wikner
Källa: Project Runeberg · ·























































































