John Hall

BJÖRNBERGSKA KRIGET. 105

hans näsa förbi. Han var för fin att vara med om arrendet, när jag föreslog honom det, och nu försöker han med all kraft att sätta stopp för förtjänsten och propp för tunnorna. .Men det skall inte gå efter beräkning, gamle John. Det finns fler räfvar i den här staden, fast de inte alla äro hvita. Den här skrifvelsen till Kungliga Majestät skall jag notera på ditt konto, och jag skall ha betalning för den med skälig ränta på den stora uppgörelsens dag, lita du på det! Jag kan vänta och bida min tid! Helst ville jag, att den tiden komme i din tid, gamle John, men gör den inte det, så kan den komma i din stoUige sons, som fått i sin envisa skalle, att han skall hata och afsky mig, som vore jag Beelzebub själf. För att herrarne inte själfva supa, kunna de väl unna andra den fröjden!

Björnberg var mörkröd af ilska, när han öppnade dörren till det yttre contoiret, där alla handelsbetjänterna i ett nu fingo brådt med att arbeta. De hade suttit sysslolösa och pratat om borgareskapets skrifvelse och undrat hur han därinne skulle taga saken.

— Skicka flux på momangen ut och beställ skjuts för mig till i eftermiddag. Jag reser till Stockholm, röt Björnberg inåt contoiret.

— Blir grosshandlaren länge borta? frågade den gråhårige förste bokhållaren tveksamt. Han var rädd att bli tillhutad, om han inte frågade, och rädd att bli tagen vid strupen, om han frågade.

— Jag blir borta så länge det behöfs, så mycket han vet det.

— Hvilka order ger grosshandlaren under tiden rörande bränningen?

— Att vi bränna som hittills. Tror han inte.