John Hall

Arfvingar.

r(lnkefru Christina Hall satt i sitt kabinett jämte

dottern och magen. Alla tre väntade på John.

Fru Christinas blickar sökte spegeln, hon rättade på sitt enkedok och grämde sig öfver att den svarta flanelldräkten missklädde henne. Men sannerligen, hvilken dräkt hon än burit, kunde numera ingen benämna henne den charmanta fru Hall. Ansiktshuden var slapp och gulnad och hade mänga rynkor, ögonen hade mistat sin eld. Numera utgjorde endast den smärta gestalten och de vackra händerna les beaux restes af svunna behag.

Detta medvetande och känslan af att med mannens död hennes glanstid var all, hade ej gjort fru Christinas stridiga humör älskligare. Sorgen gaf sig luft i elakt och kinkande lynne, helst när hon rufvade öfver att hon undertecknat det testamente af år åttisju, som hennes man föreläst henne, och hvari hennes och dotterns arfslotter så mycket som möjligt kringskuros till förmån för John.

Men när gamle John Hall sagt: »Mrs Hall, ni bör skrifva under, sir ni, sir ni,» hade hon skrifvit