John Hall

I ARREST. 229

sakerna, krossade en ostindisk kopp och en liten bonbonniére och vräkte omkull ljusstaken på nattduksbordet. Ljussaxen och ljuset rullade ner på golh-et ända fram till kung Davidsharpan borta i ena hörnet. Men Constance gaf ej akt därpå. Hon höll i handen det lilla nålhuset af genombrutet elfenben — det hjälpte intet annat än att locket måste skrufvas upp och alla nålarne strös ut, hon gaf sig till och med tid att rycka ur stoppnålarne och tamburnålarne fi'ån sydynan i sybordet och låta dem göra allt det andra sällskap. Nu fick hon tag i den lilla saxen, den bände och bröt hon mellan fmgrarne, tills skrufven lossnade och de båda halfvorna föllo i sär. När sinnet rann på Constance Koskull, kom det öfver henne en lust att fördärfva och förstöra. Men när vreden fått sitt utlopp, blef hon god igen.

Nu började hon sansa sig och betraktade förstörelsen omkring sig både skamsen och förvånad, som om hon ej rätt kunde förstå, att det var hon, som ställt till allt detta. Hon gick fram till sybordet och smekte dess blankpolerade yta. Härvid föll hennes blick på den gröna sidensarspåsen under sybordet. Hon smålog, stoppade ner handen i påsen och drog fram en rikt utsydd taskbok, som hon karesserade och kysste. I hvita stråpärlor på ljusblå, pärlbroderad botten stod namnet »Fredrik». Den sista slängen på den sista bokstafven fattades ännu. Synålen var påträdd, de små fina pärlorna lågo i den lilla spegelasken. Constance öppnade locket, tog taskboken i hand och trädde de hvita sandpärlorna en efter annan på nålen och sydde, medan hon sakta gnolade;