Sida 46
6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
VRAK RIPA VAN pie
EE
fog
46 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
å ellipsens långsträckthet kallas för excentricetet. Så uppfann Kepler sin första lag: att hvarje planet rör sig i en ellips, i hvilkens ena brännpunkt s solen ligger. (Jmfr den excen- triska cirkeln!) Detta var den värkliga rörelsen, efter hvilken man så länge famlat, och till hvilken man sökt ansluta sig genom att sammansätta cirkelrörelser den ena med den andra.
Likasom Kepler frigjorde sig från antagandet af en cirkelformig rörelse, så atstod han äfven från antagandet, att rörelsen var likformig. Lika fördomsfritt som han un- dersökte planetbanornas rundning, företog han sig att stu- dera den hastighet, med hvilken planeterna löpte i sina banor ifrån punkt till punkt. Han upptäckte sålunda, att planetens hastighet ändrar sig från punkt till punkt af dess bana, ifrån det läge. där den är närmast solen, då hastig- heten är störst, tills den är längst aflägsen från solen, då hastigheten är minst. Denna ändring fann han dessutom försiggå på sådant sätt, att planetens s. k. radius vektor (afståndet från solen till planeten) på lika stora tider öfver- far lika stora ytor. Om planeten på två lika långa tider beskrifver de båda olika styckena AB och ab af sin bana (se fig. 9), så äger alltid ett sådant samband rum : emellan dessa båda sträckor, att de i figuren skuggade ytorna äro lika stora, och detta hvar än dessa bågar 48 och ab be- finna sig på planetbanan. Detta var Keplers andra lag, för hvilken han af en samtida astronom fick uppbära den till- vitelsen, att hafva omändrat det kopernikanska systemet, sför att gifva ett slag åt kristendomen, på hvilken han öfverflyttat sitt hat mot de andlige'. — Slutligen upptäckte Kepler, att planeternas afstånd från solen äro på ett visst sätt ordnade, i det att planeternas omloppstider och afstånd stå i samband med hvarandra. Detta samband är sådant, att om man väljer en planet, multiplicerar dess omloppstid med sig själf och dividerar resultatet med hvad man er- håller, om man två gånger multiplicerar planetens afstånd från solen med sig själft, så erhåller man samma resultat, hvilken planet man än valt; eller annorlunda uttryckt: kvadraterna på omloppstiderna förhålla sig som kuberna på medelafstånden. Detta var Keplers tredje lag. Enligt den samma kan man utan vidare beräkna en planets afstånd från solen, om man iakttagit, huru stor hans omloppstid är.
Genom dessa Keplers upptäckter hade man ernått så stor enkelhet i solsystemets konstruktion, som kunde önskas;
Källa: Project Runeberg ·