Read Runeberg

Jorden och solsystemet : några blad ur historien om vetenskapens strider

Originalsida 47
Originalsida 47
Originalsida 46
Originalsida 47
46–47

Sida 47

6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak

PR OT NS OP ID

FREE RN VER a da

oh MM vo

wo

KEPLER OCH NEWTON. 47

och denna enkelhet var äfven en borgen för åsikternas sanning. En fråga återstod emellertid att besvara. Hvad var orsaken till alla dessa egendomliga rörelser hos planeterna?

I älsta tider hyllades den uppfattningen, att gudarna själfva använde sin tid till att köra solens spann öfver himmelen och försätta stjärnorna i rörelse. Långt fram- skridna från deuna omedelbara ståndpunkt skrefvo Pytago- räerna alla himlakroppars rörelser på Hestias räkning, på en kraft utgående från urelden 1 världens medelpunkt. Huru denna kraft värkade, synes icke hafva varit föremål för deras eftertanke. På den tid, som sysselsätter oss, kvarlefde antingen något minne af Pytagoräernas åsikt eller ansåg man himlakropparna drifvas framåt af ett slags hvirfvel, såsom löf för vinden. Kepler synes SV hafva tänkt på en mag- SR netisk kraft. Först den 3 engelske astronomen - Isak Newton, professor an SE tan. i Cambridge (1643— 1727), löste gåtan rätt, i det han förklarade | att himmelskropparnas | rörelser äro betingade LD: uteslutande af deras tyngd. j

En kropp kännes tung, emedan den drages emot jorden, ungefär så som vore jorden en magnet. Samma orsak, eller kropparnas tyngd, åstadkommer att de falla mot jorden. Redan på Galileis tid var det fråga om, huru det skulle gå, om månen vore en tung kropp. Det var Newtons för- tjänst attt tänka ut denna tanke. Månen är — säger han — såsom hvarje föremål här på jorden en tung kropp. Den måste därför, såsom hvarje annan tung kropp, dragas emot jorden. Denna jordens dragningskraft på månen är tillräcklig att förklara månens omlopp kring jorden, i det att månens kringgående rörelse kring jorden är af samma art som rörelsen hos hvarje sten, som, sedan den blifvit kastad, i en krökt bana faller mot jorden. Men — frågar man med Galileis samtida — huru är det då möjligt att månen icke faller ned på jorden? Låtom oss föreställa oss, att vi från ett högt torn (7tiofvanstående figur) utkasta en

Källa: Project Runeberg ·