Sida 48
6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
48 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
sten i vågrät riktning /£w. Enaligt den ofvan omtalade la- gen för kroppars tröghet, behåller stenen den framåtskridande vågräta rörelsen, han erhöll, då han utkastades, allt under det den samtidigt drages och faller i den lodräta riktningen mot jordytan. Det är lätt att förstå, att på detta sätt en böjd bana uppkommer. Den kroklinie stenen beskrifver kallas för en parabel och har det utseende, som angifves af den bugtade linien i figuren. Ju större den hastighet är, med hvilken stenen utslungas från t, dess längre ifrån tornets fot 7 nedfaller den, dess mera vidgar sig kastparabeln. I allmänhet taget kan man väl antaga jordytan platt, så långt man med en sten kan kasta. Men antag, att man kunde afskjuta en kula med huru stor hastighet, man ön- skade. Man skulle då kunna meddela den så stor begyn- nelsehastighet, att den icke skulle nedfalla på jorden förr än bortom syukretsen på ett ställe, som vi till följd af
jordens rundning ej kunde se; ja, hastigheten skulle kunna
ökas därhän, att kulan visserligen fortfarande skulle löpa framåt i en böjd bana, men i en bana af så svag krökning, att allt efter det kulan faller, själfva jordytan genom jordens rundning kröker sig undan under henne, så att kulan aldrig når till marken. Den skulle då komma att löpa rundt kring jorden såsom en ny måne, en kamrat till den ordi- narie, hvilken, ehuru på betydligt längre afstånd ifrån marken, i själfva värket på alldeles samma sätt faller mot jorden, utan att falla ned ("faller rundt”).
Så som månen förhåller sig till jorden så förhålla sig jorden och planeterna till solen. Det är genom solens drag- ningskraft på dem, eller genom deras tyngd mot solen, som de kretsa rundt kring henne uti sina banor. I detta enkla förhållande, att himmelskropparna äro tunga, den ena i förhållande till den andra, ligger alltså hela hemligheten af deras rörelser. |
Men Newton gick ett steg vidare. Man känner månens afstånd från jorden och dess banas krökning. Denna krök- ning är, såsom framgår af det sagda, ett uttryck för huru - mycket månen faller i sin rörelse kring jorden. Skulle den falla fortare än händelsen är, så skulle äfven banans krökning vara större. Af denna krökning kan man därför uträkna, huru mycket månen faller t. ex. på 1 sekund. Resultatet är ungefär 13 millimeter. Ett föremål nära jordytan faller däremot på första sekunden 4900 millimeter.
Källa: Project Runeberg ·