Sida 640
Det förlorade Paradifet. | Sång.
4
Dosen ren bakom mig blånar lifvets förfla Paradis,
der jag i min enfald vis
lekte bort. des glada månar. | Ack! för fnart jag (maka fåte' hun/kapstrdt: på ondt och godt.
Åt fom andra bli förfaren, lyddes jag til frefelfen.
För mig öpnas Ögonen
och min fröna dröm dr faren. Blott min fkröplighet jag [er, och mit Eden är ej mer.
Ach! at jag för evigt flannat $ den villa, der jag flod! JSjelf få lycklig, och få god trodde jag om ingen annat. Utan afund, utan agg
gåt jag endaft glådjens dagg.
Såfom frön, förfmålt af våren blottar brantens ryslighet:
få af lifvets ufelhet
djupet röjde fig med åren. Ofkuld! du min barndomsvårs, aldrig kommer dy igen!
Få
