Sida 10
Andra capitlet
10
AnpDra CaPritLet.
Förbannade Sergeant! jag ville drifva diamanten i din skalle.
Johnsson sökte tillfälle att förnya sitt samtal i enrum med Sara Widebeck, och hon undvek det. Albert skref än en gång, att han mot sin förmodan blifvit hindrad att återkomma så snart han velat till sitt egentliga hem — Saras boning; han hade måst fara till Göteborg och på flera håll i sina Patroners ärenden; äfven från Regementet hade han haft uppdrag; så att han icke ännu visste, när han kunde komma, Men i resan till Stockholm, dit han nödvändigt på vintren skulle återresa, ämnade han taga vägen till Lidköping och der få blifva några ljufva dagar.
Emellertid hade Sara ej tagit något beslut. Hon uppsköt från den ena dagen till den andra, i hopp att Albert skulle komma — den ende, till hvilken hon kunde säga allt. Hennes goda Moster Gustava såg så bekymrad ut, att det förtog Sara all lust att tala vid henne. Maja lika så; — och Johnsson — hade ju sina egna tankar. Villrådighet och tvekan var något för Sara så ovanligt och främmande, att hon mer än någon annan hade ondt deraf. Hon sköt derföre bort dessa tankar så mycket hon kunde, arbetade flitigt, gjorde god handel, och tröstade sig med ”kommer dag, kommer råd.” Att detta likväl ej kunde förblifva sålunda, mer än högst några månader, insåg hon. Allt som aftnarne blefvo längre, blef ock Sara mörkare till lynnet.
En afton satt Sara och lade guldpapper under glas till en ask, på hvars lock hon anbragt några i papper utklippta
Källa: Internet Archive ·