Sida 18
Tredje capitlet
18
son.” — ”Ja ja!” sade Sara betänkligt; ”mycket kan sägas derom. Stackars Johnsson! Men jag tycker det är bra om han kommit till ro; ty en orolig själ var det. Man kunde väl styra sig, tiga och tåla; men då fick han alltid blå fläckar under de insjunkna ögonen, öfverst på kinderna, och jag blef då alltid liksom rädd för honom.” — ”Gud vare hans själ nådig!” sade Moster Gustava och Maja med hopknäppta händer.
TnreEdsE CAPITLET.
Jag tror, att allt ursprungligt ljus äfven värmer.
Några veckor gingo tyst och fredligt, om ej gladt. Al-
bert sysselsatte sig med sina räkningar och skrifverier, medan Sara skötte om sina glas-saker. Aftnarne voro de mest tillsammans, En qväll satt Albert för spiseln i salen, hvarest en skön brasa, lagd i fyrkant som bål, sprakade. Han hade gått sig trött och frusen i staden, der han haft åtskilligt att uträtta. Sara hade sutit träget vid sitt arbete, och gick nu fram och tillbaka i salen af behof att röra sig. Albert satt tyst och njöt värmen och ljuset, som brasan spred. På cn gång vände han sig.
”Söta min Sara! jag minns, tror jag, hvart ord du sagt mig alltsedan vår första bekantskap på Ångbåten. Minns du också, hvad du en gång sade, då vi åkte mellan Björsäter och Enebacken? Fråga var om att man ej borde förakta fönsterglas, som om vintren skyddar för kölden utan att utestänga ljuset. Du sade då, att det mesta i lifvet är annars så, att, om det värmer, sker sådant icke utan med
Källa: Internet Archive ·