Sida 55
Femte capitlet
ö5
något behag. Äro makarne goda och förståndiga, så kan det aldrig falla någondera in, att han alltid har rätt eller bäst förstår allt, eller bör, som det heter, råda; utan de lyssna. till hvarandra i ett oafbrutet samråd. Trälaktig undergifwenbet fordrar ingendera. Den ena kan vara öfverlägsen å ett, den andra i ett annat. Här gälla Apostelens ord: Giåfvorna äro mångahanda, men Andan är en. Nu, Sara, har jag talat mig trött. Du kan ock trötte å tycker jag mig veta mycket
ma, att höra mig; och i mer, och mycket bättre alt säga härom, än jag det kan. Farväl! Det tillhör nu dig sjelf att öfvertänka, hvad jag, fen svag menniska, sagt, och huru du, min Christendoms> syster, bedömmer det.”
Fruts Caritrert
Du ser häraf, att äfven den e= lyckliga , men oegennyttiga och trofasta Kärleken kan hafva sin sällhet, sina ersättningar.
Midsommaren kom, och med den kände Sara sig allde= Jes återställd till krafter och helsa. Gossen växte till, ett frodigt barn; och redan hade modren tyckt sig märka ett leende i hans anlete, då hon lyfte honom ur vaggan. Med hvarje dag längtade Sara mer efter Alberts ankomst; och det enda, som lugnade och hugnade henne under den allt mer smärtsamma saknaden, var att sysselsätta sig för honom. inslag, som Gustava
Den väl af homullsränning med lin de första vårdagarne uppsatt, var nu redan blekt, och Sara klippte deraf till skjortor åt Albert, Aldrig hade bon trott,
Källa: Internet Archive ·