Sida 190
FÄOEIiN MSD SBGBRSTENSN, SPRANGÖRTBN OOH LIFSÄMNET. 175
Ehuru man inom den fomgrekiska literaturen ej anträffar så många uppgifter om hackspetten — Pikus — såsom mytisk fågel som inom den romerska, förefinnas emellertid intyg om, att han äfven hos grekerna innehaft en mer betydelsefull rol, och dessa vitnesbörd äro, såsom vi skola se, af synnerlig vikt och betydelse. Enligt en enstaka utsaga (Snidas) äx sålunda gudahärolden Hermes — den underbara stafvens bärare, öppnaren, lifs- och dödsguden — en son af Pikus (ilixo^), hvilken afträdt sitt välde och väl därjämte maktinsigniet, stafven, åt sonen. ^ Men då Hermes eljest vanligen framställes såsom Zevs' son med allmodem växtlighetsgudinnan Maja^, sammanfaller här ännu närmare, än vi förut sett inom den romerska literaturen, hackspettguden med öfverguden själf. Samme författare, som meddelar, att Hermes är Pikus' son, gör ock det uttryckliga uttalandet, att Zevs och Pikus äro en och samma gud '. I Aristofanes' på 400-talet före vår tidräkning författade komedi Ornites (Fåglarna), hvilken förutsätter en hel del sägner och myter om fåglar såsom för publiken allmänt bekanta, och hvarifrån mottot till denna iippsats, att före gudarna herskade fåglar öfver människomas är hemtadt, förekommer ett mycket béaktansvärdt yttrande om hackspetten. Där antydes (vers 479), att Zevs snart åt denna fågel, som här kallas trädmäj siaren, skall afstå sin spira (onc årtodwoei taxétag b Zetg ro axr^Trcqov T(p dqv^ohamy). Det är att märka, att nämda fågel eljest icke spelar någon rol i det anförda skådespelet, hvadan det alldeles icke kan bero på någon slump, att just han ställes i förbindelse med Zevs' skepter. Såsom jag påpekade, kallas hos den grekiske komediförfattaren hackspetten mäjselfågeln ((J^oxoAd^rrTjg), men denna fågel benämnes, såsom i det föregående omtalats, på grekiska också yxfågeln {Ttekemv), Detta språkliga förhållande torde fullt berättiga till följande slutsats, särskildt då denna af andra skäl vinner bekräftelse. Innan guden öfver gudar erhållit den, såsom vi sett, äfven åt Pikus och af denne
^ J. Gbixm: Deutsche mythologie. 3 anfl. Göttingen 1854 S. 228. ' Jfr fOrf:8 anf. npps. Såkaka, sid. 30 o. a.
' F. Nork: Etymologi8ch'8ymholi8ch-fnytholog%8ehe8 Real-Wörterbuch. B. 4. Stuttgart 1845. S. 302.
* Aristopanbs: Ornitesy v. 480, 481. Jfr därmed v. 476, 477.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
