Sida 214
FÅGELN MED SEQERSTENBN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET. 199
lifsguden. Den bekanta fabeln, att kungsfågeln öfverträffat örnen i förmåga att stiga mot höjden genom att oförmärkt sätta sig på dennes rygg, bar således sin fornärfda anledning. Men ban bar ock trängt djupare ned i jorden än någon annan fågel. ^
Men är då detta ett skäl! Kan det ligga någon tankegång till grund för att alla pä jorden lef vande varelsers välgörare sålunda dödas? — Såsom jag redan (sid. 191 — 192) påvisat, bar det varit en tro, att växtligbetsguden dödar sig själf. Detta skedde, när ban fann sina krafter aftaga. Det måste bafva varit vid vintern, som Oden offrade sig själf åt sig själf, ocb det måste bafva varit vid det gamla årsskiftet, som lifvets mjöd åter räcktes bonom. Men likasom Oden genom att offras vann lifvets dryck, så kunde ock hvarje annan dödlig — äfven gudarna voro dödliga — genom att nedstiga till underjorden erbåUa den samma. Man byste därför intet bvad vi kalla medlidande med svaga eller åldriga personer, när dessa blefvo familjen eller stammen för besvärliga i kampen för tillvaron. Förde ej omständigbeterna eller deras egen band dem snabt nog till dödsriket med dess kraft- ocb föryngringskäUa, tvekade ej någon af deras anböriga att sända dem dit.^ Detta var ej någon förbrytelse mot den som dödades utan tvärtom en bjälp, en frigörelse. Det var ursprungligen denna bjälp man ville räcka åt den afmattade, af ålderdomskrämpor bemsökte växtligbetsguden. Man ville befordra bonom till underjordsgudens eld för att bemta ny lifsglöd, till bans brunn för att bemta ny lifsdryck åt sig själf ocb därmed samtidigt åt den tvinande naturen. Hackspettens efterträdare tuppen blef därför, äfven ban, ett årsskiftesoffer, en julrätt, i England ocb Spanien i verklighet, i Sverge i efterbildning i bröd. Enligt de gamla staffansvisoma vaknar tuppen på konung Herodes' bord, i likbet med julbocken (Torsbocken), galten i Valball (Frös-Fröjas galt) ocb andra växtligbetsguden företrädande djursymboler, åter upp ifrån de döda.
Hvad de rituela ceremonierna vid växtligbetsgudens dödande beträffar, måste dessa i viss män bafva växlat alt efter arten af
* Jfr Bröderna Grimms sagor. Öfvera. Sami. 2. Stockholm 1883. S. 247 o. f. « Jfr G. O. HYLTéN-CAVALLius: anf. arb. del 2, sid. 294— 295.(?)
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
