Sida 215
200 FÅGELN MED SEGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET.
det föremål, som ansågs i sig inneslnta gudens väsen. Detta föremål kunde nämligen vara så väl ett djur som en växt eller en människa, det kunde vara en ört, en gren, några sädesstånd, och det kunde vara själfva landets konung.^ Var det ett husdjur, synes man i regel hafva iakttagit att vid offermåltiden ej skada eller förkasta något af benen samt att äfven bevara huden hel; var det en fågel, behöll man ofta hela fågelkroppen kvar eller ock skinnet eller fjädrarna. Det sistnämda var, såsom vi sett, bruket på ön Man.^ Det är efter alt att döma från dylika naturliga förvarade fågelkroppar som de i taken af våra bondstugor hängande fågelbilderna leda sitt upphof. Man har här, likasom på så många andra håll inom religionskultens område, låtit en afbild träda i stället för verkligheten. Kroppen, bilden, ja till och med själfva benämningen bär enligt fornfolklig åskådning alltid inom sig något af själfva väsendet. Den af mig anförda förklaringen stödes däraf, att det än i dag är en ganska vanlig svensk sed att — numera dock egentligen endast öfver stalldörrar eller i stalltak — upphänga skjutna hökar eller skator.* Beträffande de förra torde jag, af hvad redan (sid. 179 och 189 not) sagts om örnen och falken, vara berättigad att till här ifrågavarande kategori också föra dem. I det gamla hednatemplet vid Leire på Sjailland offrades så väl hökar som tuppar, och Yggdrasils krona hyser ej endast en tupp utan äfven en örn och en hök. Hvad skatan äter angår, så förråder hennes latinska namn pica, femininum af picus, att hon af någon anledning kommit att redan före vår tidräkning räknas till hithöriga fåglar. I Sverge likasom i England säges allmänt, att skatan är Satans fågel, och i flere andra land sättes hon på ett eller annat sätt i förbindelse och blodsgemenskap med djäfvulen.* Hon är »den ondes följeslagare»; hon har en droppe af djäfvulens blod i sin tunga; hon
^ Se härom utförligt J. G. Fbazebs samt W. Mannhardts i det fSregående flere gånger anförda, för religionsforskningen viktiga arbeten.
• Jfr ock W. Cbooke: anf. arb. del 2, sid. 249 o. 252, samt J. G. Frazbr: anf. arb. del 2, sid. 93-94.
• Jfr sid. 181 i det föregående (om tuppfjädrar öfver fähusdörr).
• Se t. ex. Anna Hjelmström: Från Delsho (Stockholm 1896) sid. 31, i Xyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. H, 58.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
