Sida 530
3AG0R, SÄGNER M. M. FRÅN FINNBYGDER OCH LAPPMARKBR. 19S
hundarna förföljde på nytt. Sedan kom han icke mera till baka, ty alla spöken äro rädda för bössor.
När gamla personer komma till en skogskåta, fråga de alltid skogens andar, om de få taga in där. Men en gång så var det en, som lade sig ntan att fråga. G-enast var någon framme, som drog honom ut vid benen. Då reste karlen sig hastigt, ihågkommande att han försummat fråga om lof, samlade alla sina saker på armen, liksom hade han tänkt gå, och frågade så, om han fick ligga där. Intet svar hördes af, och han lade sig ner. Då hörde han någon säga: »Rätt att du frågade, men där skall en 500-års gubbe ligga! Flytta dig på andra sidan elden!» Så skedde, och just då föll en murken björkstubbe omkull där på platsen.
I förbigående anmftrkes här, att dä Ganander i Mythol. fenn., sid. 78, talar om helgade stabbar, b. k. riati Jcannoty bar troligen fSrväxling skett med heliga träd och lundar. Antagligen hafva dessa risti kannot intet att skaffa med de lapska gndabilderna af tillyxade stammar, stabbar eller rötter, hvarom i literatnren eljest talas. Jämför exempelvis den af Tornsens omtalade *v%ran-dkkay, Castréns uppgift om de ett människohufvnd liknande säjtarna af trädrötter (Nord. resor o. forskn. III, s. 208) och Qvigstad o. Sandbergs (Lappiske eyentyr) >rutu8tokkeU (offerträkäppar, trägudar). Professor H. Y. BosENDAmi har vid Tjämotis i Kvikkjokk funnit gudabilder af trä pä ett uråldrigt paaae (heligt ställe), där ock yarit en gammal begrafningsplats. I den ryktbara offergrottan under Skerfeklippan vid Laidaure i Kvikkjokks^ällen har jag i ang. 1903 träffat massor af helgade björkkäppar, mtiora- eller rutustokket, nedtill tiUyxade på tre sidor. Sägnen förmäler, att de skulle offrats till ernående af mindre betydande Önskemål, men det kan äfven hända, att de nytjats för att uppbära offerkött (jfr von DObek: Lappland och lappame, s.
Ett par karlar från Tärändö voro ute och. jagade ekorre. På en ekorre i en grantopp sköto de nio skott utan att träffa. Vid tionde skottet slog lodet till baka i hufvudet på jägaren. Samtidigt skrek hunden till. Då förstodo karlarne, att det var något märkvärdigt med den ekorren, samt fortsatte vidare inåt skogen.
Peipponen (bofink) hette en karl, som var mycket duktig spelman. För omkring 30 år sedan skar han halsen af sig i en ängeskåta, medan hans kamrater voro ute på höbärgningen. Hans lik blef kastadt utanför kåtan, där det legat kvar sedan dess och till sist
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
