Sida 532
SAGOR, SÄGNER M. M. FRÅN FINNBYGDER OCH LAPPMARKER. 197
maskar, stora som sparfvar, flygande emot honom. Fiskari-Fieti knnde ej komma in för dem, ntan blef rädd och vände om. Detta har Siiri Marja Saivarova berättat för mig.
En annan historia har hon också berättat för mig. Lappgubben KuuruJcka omtalade, innan han dog, att han gömt undan silfverkärl och pengar i en kittel, som han gräft ned under en lutande tall på norra sidan om Saivavaara vid Kalihs träsh, Kaalasjaur. Han hade stält två kittlar ofvanpå för att hindra vatten att rinna dit ner. Flere midsommarnätter har eld tyckts brinna där, men man har ändå ingenting funnit.
I >Fä skos»- och fj&Ustigar», Sthlm 1894, har jag — p& grund af P. C. Asbjörn- 8EN8 relation om vildrenen i Bl. Nyhedsblad 1852 — å sid. 186—187 nttalat en förmodan, att »stenkyrkorna!, därest de ej äro offerplatser, knnde yara gamla gärden med tillhörande fängstgrafyar fOr vildren. £n annan förklaringsgrund knnde vara, att man här utmärkt någon gammal gränspunkt, något som fordomdags, fOrutom med stenrör, gärna skedde genom att fälla grofva stockar och placera dem i en viss riktning. P& Beväsvaara i öfvertorne hafva nyligen påträffats lämningarna af nio stenbyggnader, omhägnade med stenmurar. Man har gissat, att dessa byggnader äro offer- eller samlingsplatser sedan hednatiden. — Hr P. G. Lampa meddelar, att pä Piedjasennippura, d&r han varit, finnas stenläggningar med kvarlefvor af renhorn (vanligen 12 stenar i hyaije krets eller ring). Likaså vid Saivorova och Akkavare i Gellivare (på sistnämda håll en omkring fem fot hög, mosslupen renhomsmassa). — Genetz (Wörterbuch d. Kola-lapp. Dial. XLI) berättar, att inom terska lappm. finnas fiere alnar höga stenhopar (tappe eller sijtitappe), till hvilkas gudar man ännu bringar offer af silfver, kopparknappar, bröd och salt m. m. (Här är altså idolen ej allenast en sten eller sijt, västligare lappars säjta eller säjda.) Renar offrades där på 1860-talet, och de semiostrovska rysslapparne åtorupptogo åren 1876—1877 renofften, emedan de tyckt sig märka, att gadarne harmats på deras uraktlåtenhet. — Castrén (Nord. resor o. forskn. Ill, s. 207) anmärker, att seida eller seita egentligen icke förekommer vare sig i finskan eller lapskan, men väl under formen seidh eller seidhr [säjd; säjda] i fornnordiska och germanska språk. Lappames seida därför ett lånord, liksom flnnarnes seita.
Fbus (Lapp. mythol.) nppgifver, att »sieide» eller >seite> ofta placerades på en förhöjning af terrängen eller på en sten såsom underlag (att så varit händelsen har jag själf sett t. ex. vid Heliga fallet [Passé kårtje] i Blackälfven [Smaileädno], där den heliga stenen stått på en i fallet utskjutande, brant klippa; å offerplatsen därintill finnas ännu renhorn, ben etc). Kring hvarje gudabild fans enligt Friis en ringmur af sten och där of van ett gärde af timmer, om sådant var tillgängligt. Hornen bragtes som offer och stäldes som ett >horngärde> eller en >horngård», tjåarvve-garde» motsvarande tjårve-karde i Torne lappmark.
Friis framhåller (anf. st.), att hvarje större fjäll var ett aaivvo eller uppehållsort för de döda. Lappame offrade renar åt dessa döda, så att de i pulka (kerris) och efter ren skulle kunna gästa invånarne på ett annat saivvo, just såsom rika fjällmän anstode. Dessa offer tk ej forväxlas med säjt-offjren.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
