Sida 14
2. Det urnordiska språket.
Detta språk talades i Danmark samt i södra och mellersta delen af Skandinaviska halfön före vikingatiden. Att döma af de minnesmärken vi äga kvar på detta språk, tyckes det i det hela ej ha varit splittrat i några nämnvärt skilda dialekter, utan ett och samma språk torde då ha talats i hela Norden. Först vid vikingatiden synes det ha delat sig i mera skarpt skilda dialekter, ur hvilka sedermera de ofvannämda nordiska språken framgått.
Vi känna intet om detta språks födelse. Arkeologin (fornkunskapen) säger oss visserligen, att vårt land varit bebott troligen flera årtusenden före vår tideräkning, men de älsta minnesmärken vi äga af det urnordiska språket kunna ej vara äldre än från de första århundradena e. Kr.
Vår kännedom om detta språk grundar sig nästan uteslutande på inskrifter, af hvilka de flästa torde vara från tiden 500—700 e. Kr. De äro inristade på grafstenar, husgeråd, smycken, vapen o. s. v.
För närvarande äro omkring 100 urnordiska inskrifter kända, men en stor del af dessa innehålla blott ett eller annat ord. Man har funnit sådana bland annat i Slesvig, på Gotland, i Upland och i Trondhjems stift, och ehuru de härstamma från så skilda trakter förete de i det hela nästan alldeles samma språkformer.
Dessa inskrifter, likasom de älsta minnesmärken vi äga af vårt eget språk, äro skrifna med runor. Så kalla vi det abcd, som i forntiden användes af alla germanska folk, således ej blott af de nordiska folken utan äfven af tyskar och engelsmän. Man har nu bevisat, att detta abcd blott är en förändring af det, som under kejsartiden brukades i det forntida Rom vid vår tideräknings början. De bokstäfver, vi nu använda, härstamma äfven från samma källa, och då dessa samtidigt med kristendomen infördes i de germanska landen, lånades således det romerska folkets abcd af de germanska folken blott för andra gången. Skillnaden mellan runorna och våra nu brukliga bokstäfver är också i det hela ej just mycket större än skillnaden mellan
